Drömmen om demokrati i irakiska Kurdistan grävdes ner när makthavarna systematiskt byggde sin egen makt och blundade för hur majoriteten av folket hade det. De grävde ner demokratin när de själva blev affärsmän, skriver Bayan Nasih i en replik.

Reband Raza lovordar i en artikel i Parabol Nechirvan Barzani som den bästa ledaren Kurdistan någonsin har haft. Han ska ha drivit igenom feministiska reformer och lyckats samla bakom sig såväl muslimska som politiska ledare från höger till vänster. Men detta är dock långt ifrån sanningen.

Reband Raza har för ett tag sedan skrivit en liknande text om att västvärlden borde lära sig om feminismen från Kurdistan.¹ Vi var många som reagerade. Kritiken kom till och med inifrån Kurdistan. Hur skulle ett sekulärt land som Sverige lära sig om feminism från irakiska Kurdistan när ordet där inte är fritt och feminism ses som skällsord?

Den ekonomiska situationen i Kurdistan är mycket allvarlig. Samtidigt som den kurdiska ledaren Barzani deltog i den påkostade Münchens säkerhetskonferens protesterade tusentals anställa inom den offentliga sektorn, som skolan, för att de inte fått sina löner utbetalda. De protesterande hotades med att förlora sina anställningar om de vägrade att gå tillbaka till sina jobb.

Sedan Saddam Hussain drog sig tillbaka från de kurdiska städerna 1991 har Barzani och Talabani styrt irakiska Kurdistan med varsitt parti.

Sedan Saddam Hussain drog sig tillbaka från de kurdiska städerna 1991 har Barzani med Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Talabani med Kurdistans patriotiska union (PUK) styrt irakiska Kurdistan. Ett inbördeskrig 1994–1998 mellan dessa två rivaler resulterade i ett uppdelat Kurdistan med två administrationer, och den så kallade ”50/50-överenskommelsen” var ett faktum.

Efter 2003 började det byggas överallt i Kurdistan. Inte demokrati som Reband Raza påstår, utan höga lyxbyggnader. Många blev väldigt rika på pengar som de själva inte tjänat. Istället för demokrati har de byggt ett samhälle med ett schizofreni-liknande tillstånd. Å ena sidan arrangeras skönhetstävlingar med unga tjejer som alla liknar varandra efter skönhetsoperationer. Samtidigt mördas flickor och kvinnor på grund av hedersnormer.

Den officiella statistiken från det kurdiska regionala styret om kvinnomord, kvinnosjälvbränning, våld och misshandel mot framförallt unga kvinnor är mycket oroande och visar hur lite som görs för att minska det osynliga kriget som pågår mot flickor och kvinnor varje dag i denna region. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet respekteras inte i irakiska Kurdistan och det har blivit värre.² Flera journalister har nu arresterats godtyckligt och Reportrar utan gränser (RSF) är oroade över ökningen av kränkningar av pressfrihet i irakiska Kurdistan³

Vad gäller lagen som försvarar kvinnors rättigheter som Raza hänvisar till bör vi känna till bakgrunden till lagens uppkomst. Det var Jalal Talabani, ledaren för PUK och Iraks före detta president och som styrde över den lokala administration som hade sitt säte i Suleymaniya, som år 2001 utfärdade dekretet där bland annat hedersmord jämställdes med andra mord.⁴

Vad gäller lagen som försvarar kvinnors rättigheter var det Talabani som utfärdade dekretet där bland annat hedersmord jämställdes med andra mord. Det var alltså inte Barzanis förtjänst.

Det tog dock flera år innan det kurdiska parlamentet godkände lagen. Det var alltså inte Barzanis förtjänst. Lagen tillkom tack vare kvinnor och män som kämpade för kvinnors rättigheter. Huruvida lagen efterföljs är en annan fråga.

I rapporten ”Risk och säkerhet för kvinnor i irakiska Kurdistan” konstaterar Maria Hagberg och Karin Jonegård att ”Kurdistan är ett mycket könssegregerat samhälle, en hög grad av sexualmoralism förekommer…”⁵ vilket är en bild som återspeglar samhället även idag. Man kan undra vilken feminism och vilken demokrati som Reband Raza menar.        

Det är sant att fasaderna putsades ordentligt efter 2003. De lovade till och med att göra huvudstaden Erbil (Hewler) lik Dubai. Jag minns år 2004 när flera fasader målades med slagord om jämlikhet. Dessvärre drömmen om demokrati i irakiska Kurdistan grävdes dock ner när makthavarna systematiskt byggde sin egen makt och blundade för hur majoriteten av folket hade det. De grävde ner demokratin när de själva blev affärsmän. De grävde ner demokratin när halva samhället inte räknas och de ser yttrandefrihet som hot.