Liberala stormakter som USA blir protektionistiska och kommuniststater som Kina blir frihandelsvänliga. Vad är det som händer? Höger-och vänsterskalan är inte relevant på det globala planet längre, och det skapar djupa utmaningar för den västerländska vänstern, menar Andres Rivarola Puntigliano.

I många länder i Europa tappar vänsterpartier sin forna position, där vi ser hur arbetarröster går över till konservativa högern eller kortlivade enfrågepartier. Den katastrofala tillbakagången för vänstern i senaste lokalvalen i Spanien är bara ett till exempel i en utveckling där traditionellt starka systemkritiska partier nästan helt försvunnit i flera europeiska länder.

Vänsterorienterade partier förmår inte längre att föra en lokal kamp inom ramen för bredare globala allianser och strategier. Internationella organisationer som t.ex. Tredje internationalen eller Socialistinternationalen, har försvagats eller försvunnit, till förmån för lokalt baserade rörelser (ofta fragmenterade) inriktade på enskilda frågor som kretsar kring identiteter (rörande kön eller etniska minoriteter) eller lokalt baserade motståndsteman (konflikter med företag eller välfärdsfrågor). Höger-vänster skalan fungerar inte längre som förut eftersom intressen som finns på den nationella nivån blir alltmer motsägelsefulla när man söker koppling och projektion till regional eller global dimension.

Motsägelserna har blivit mer uppenbara när ’liberalt’ inriktade stormakter som USA blir protektionistiska och ’kommuniststater’, som Kina, blir frihandelsvänliga.

Detta är inte en ny problematik, men motsägelserna har blivit mer uppenbara när liberalt inriktade stormakter som USA blir protektionistiska och kommuniststater, som Kina, blir frihandelsvänliga. Frågan om vad ’höger’ och ’vänster’ är måste definieras med utgångspunkt av ekonomisk och geopolitisk kontext, eftersom dikotomier ändras beroende på vilket land, kultur eller internationell dimension man refererar till.

Svårigheten med att förstå det lokala i förhållande till det globala, är inte att världen har blivit mer komplex. Det är att vänstern i (framför allt) väst analyserar sin politik utan hänsyn till utvecklingsintressen i andra delar av världen.¹

Imperialismen bestod inte bara av kapitalister, arbetare och deras organisationer var också delaktiga i den imperialistiska expansionen.

Fram till mitten av 1800-talet befann sig en stor del av världens befolkning i det som kallades ’förkapitalistiska utvecklingsstadier’ med olika varianter av ’feodalsamhällen’, ofta med inslag av slaveri. Världen stod dock inför en snabb och strukturell omvandling där Marx hävdade att i samma process som ”bourgeoisien underkastat landsbygden stadens herravälde” hade den gjort ”orienten beroende av västerlandet”.²

Marx var negativt inställd till det han kallade” asiatiska produktionssättet”, och refererade till Kina som ”den tusenåriga vaggan för ärkereaktion och värdekonservatism”. Samma utblick gjordes rörande indiska förkapitalistiska systemen, där han ansåg att engelsmännens imperialistiska projekt skulle förstöra den gamla asiatiska samhällsordningen och skapa en mer avancerad västerländsk samhällsordning. Det väst-ledda kapitalistiska systemets omvandling tog senare sig uttryck i en global kapitalistisk imperialism, som Lenin kallade kapitalismens högsta fas. Det handlade om en territoriell expansion och kontroll av resurser som aldrig skådats tidigare. Det fanns ett starkt behov av att kontrollera naturresurser för att säkra en ledande position i den nya industrialismens tidevarv. Men den bakomliggande kraften bestod inte bara av kapitalister, arbetare och deras organisationer var också delaktiga i denna imperialistiska expansion.³

Motsättningarna inom det vi idag kallar för väst, ledde till att de stater som hamnade utanför den nya globala geopolitiska uppdelningen (ledd av Storbritannien, Frankrike och USA), var beredda att ta till våld för att motverka sin perifera position. Så var fallet med Tyskland och Japan, där kapitalägare och arbetade fann en gemensam grund för att göra uppror mot en rådande världsordning. Ryssland och Kina hade också intentionen att industrialisera och lämna periferin men där gjordes revolten också för att skapa ett nytt globalt system, utan kapitalägare.

Ur denna konflikt, genom två världskrig, växte ett nytt bipolärt världssystem med två globala ekonomiska och ideologiska visioner. Den ena, under USA:s ledning, med projektet att införa en global marknadsekonomi vars politiska ideal var det demokratiska systemet. Den andra, med Sovjetunionen som ledare, där man strävade efter centraliserad planekonomi med internationell utbyteshandel som ekonomisk modell, och totalitarism som politiskt system. Båda supermakter var negativt inställda till de gamla globala imperierna, och bidrog till avkoloniseringsprocesser i Asien, Afrika och Oceanien.

Under 1950-talet såg världen framväxten av två viktiga stater, nämligen Indien och Folkrepubliken Kina. I allians med andra stater i periferin verkade dessa inom ramen för organisation för Alliansfria rörelsen länder, som, genom bl.a. UNCTAD (United Nations Conference for Trade And Development), försökte driva fram egna ståndpunkter rörande utformningen av det globala systemet. Huvudmålet här var inte att avskaffa globala kapitalismen, det var att motverka kolonialism och skapa utrymme för utveckling av periferiländerna. Det var utveckling och inte socialism som hade flest följare i de så kallade utvecklingsländerna. Sovjetunionen och (i Latinamerika) Kuba, representerade dock ett starkt alternativ (och konkret stöd) för de som såg globala marknadsekonomiska systemet som roten till ojämlikhet, fattigdom och neokolonialism.

I denna alltmer polariserade kamp mellan två supermakter med globalt inriktade ideologiska projekt, försvagades alternativa ståndpunkter, som den utvecklingsinriktade linjen.

Vietnamkriget utgjorde en samlande symbol för denna kamp. USA och andra länder i väst sågs, å andra sidan, som ideal för de som var motståndare till totalitarismen i kommunistiska enpartistater. Revolten mot den polska regimen under 1980-talet, blev en symbol för kampen på den sidan. I denna alltmer polariserade kamp mellan två supermakter med globalt inriktade ideologiska projekt, försvagades alternativa ståndpunkter, som den utvecklingsinriktade linjen från UNCTAD, Alliansfria rörelsen, samt sökandet efter samförstånd över ideologiska gränser som drevs av neutrala marknadsekonomier, som Sverige.

Under 1990-talet, försvann Sovjetunionen och det globala systemet på började en ny omvandlingsfas. Under en kort period talades det om ett unipolärt världssystem med en central supermakt, USA. Det landet var en stark drivkraft för att skapa en global marknad, utan regleringar (tullar), restriktioner från stater, samt med fri rörlighet för både kapital och företag. Expansionen inbegrep även totalitära stater, som Kina eller Vietnam, som öppnat sina ekonomier för utländsk kapital och teknologi, men inte för ideologi. Avsikten med investeringar i dessa länder var förstås ekonomisk profit, men det fanns också förhoppningar om att kapitalet och marknadsekonomi skulle få de asiatiska ’barbarerna’ att acceptera västerlandets moderniserande institutioner. Det blev inte så.

Sedan början av det 21: a århundradet har de asiatiska länderna börjat utmana de västcentrerade grunderna i globala systemet.

Liksom ’västs’ ekonomier och politiska system, anpassades och moderniserades de ’asiatiska produktionssätten’. Från asiatiska stater observerade man utgången av de (till större delen misslyckade) latinamerikanska ländernas industrialiseringsinriktade projekt fram till 1970-talet, och konsekvenserna för Ryssland rörande Sovjetunionens sammanbrott, mot slutet av 1980-talet. Med modeller som inhämtats b.la. av andra utvecklingserfarenheter, samt anpassning till egna kulturella och politiska institutioner, skapade Kina och andra asiatiska stater en framgångsrik utvecklingspolitik. Sedan början av det 21: a århundradet, med Kina i spetsen, har dessa länder börjat utmana de västcentrerade grunderna i globala systemet.

Till skillnad mot Sovjetunion är dessa länder starka ekonomisk/teknologisk konkurrent till tidigare ledande (västliga) stater (plus Japan). Kina och Indien (se även framgången för Indonesien eller Sydkorea) finns numera bland världens fem viktigaste ekonomier och har tillsammans närmare en tredjedel av världsbefolkningen.⁴

’Barbarerna’ avancerar i globala systemet, de driver egna frågor och följer inte ekonomiska eller civilisatoriska prioriteringar från ’väst’. Det som förut var den svaga Alliansfria rörelsen, har nu omgrupperat sig och kommer tillbaka genom regionala handelsorganisationer eller det globalt inriktade forumet som kallas BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), där man nu finner en gemensam utvecklingsbank (New Development Bank). Man skulle kunna säga att de länder som har avancerat i den globala ordningen gör det för att de inte har följt ’västs’ pekpinnar, varken från USA eller Sovjet. Och ja, i den globala kontexten hamnar Sovjet och dess marxistiska ideal på den västliga (eurocentriska) sidan, som kulturella och ideologiska maktmodeller, kopplade till staters vilja att uppnå en position av global ekonomisk dominans. Återigen, det handlar inte bara om ’kapitalisternas’ behov eller ambitioner, utan också om centrumländernas arbetares beroende av en ledande position i det globala ekonomiska systemet, för sitt välstånd.

I väst försöker man bromsa det nya med gammal skåpmat som ekonomisk nationalism/protektionism (’buy American’) och främlingsfientlighet

Den dominerande synen på höger-vänsterskalan som funnits under årtionden har varit centrerad, på olika sätt, i ’västliga’ politiska, ekonomiska och kulturella principer. Dagens geopolitiska förändringar i systemet är en stor utmaning för de som önskar dechiffrera den rådande globala förändringsprocessen, speciellt om man envisas med att hålla sig kvar till gamla utgångspunkter. För de på vänsterkanten ändrades allt med Sovjetunionens fall som militär och ideologisk supermakt. Alternativen till det rådande kapitalistiska systemet försvann, försvagades, eller har blivit otydliga.

För de på högerkanten utmanas liberala principer om fri marknad och reducerad statlig inblandning, av en stark global konkurrens inom ekonomi och teknologi, områden där väst varit ledande sedan Englands industriella revolution. Statligt stöd, intervention och planering, är numera eftersökta av näringslivet och politiken leds alltmer av anti-liberala högerpartier. Det Marx såg som de “asiatiska barbarerna”, numera ledande inom informationssektorn, har avancerat som ånglok. I väst försöker man bromsa dem med gammal skåpmat som ekonomisk nationalism/protektionism (’buy American’) och främlingsfientlighet, något som stöds av allt fler arbetare som värnar om tidigare fördelar som var länkade global överhöghet.

Den västliga vänstern står här handfallen, den saknar modeller och vägrar se världen utan dessa skygglappar som var närvarande redan i Marx och Engels Kommunistiska Manifestet. Det är inte heller så att den nya imperialismen var den högsta fasen av kapitalism, som Lenin pekade på. Kanske är just denna syn på linjära faser en del av vänsterns problem, kanske är det så att kapitalism är ett mer komplext och föränderligt system än vad man har insett.

Som det tidigare har påpekats, kanske det finns en skillnad mellan kapitalism och marknadsekonomi, eller olika varianter mellan statskapitalism och marknadssocialism. I tider av förändring är det viktigt att ställa nya frågor och tänka fritt. Enligt den brittiske historikern Arnold Toynbee växer nya civilisationer fram ur turbulensen och brist på ordning skapad av den tidigare civilisationens fall. Perioden däremellan kallas för interregnum, en form av medeltid. Vi verkar befinna oss i en sådan period, och där det är svårt att se klart.⁵

En utmaning för de politiska krafterna som en gång i tiden sett sig som bärare av globala visioner och ideologier, är att söka förståelse för de djupa strukturella förändringar, samtidigt som man gör upp med tidigare förståelseramar. Om vi talar om vänstern i det vi idag kallar väst (inklusive Latinamerika), gäller det att, först av allt, att finna kopplingar mellan lokalismen och globala visioner samt allianser. Samma sak gäller egentligen för högern, som efter nedgången för globaliseringsideologin tappat vision och befinner sig i motsägelser, som Francisco Contreras beskriver i nr 3 – 2023 av Parabol.