Dragsted och Rothstein missar att liberalismen redan är uppäten och smält av socialismen, medan Ankarloo missar att socialism inte är bara ett ekonomiskt system utan också ett ideal. Och för att värva röster behövs också drömmar, inte bara fakta.

Inom kristenheten har man länge haft vett att skilja på teologi och predikokonst. När man håller på med teologi försöker man övertyga varandra om att Gud är en och tre på samma gång och att det inte är något ologiskt, utan ett djupt mysterium, eller att Gud kan vara supersnäll och likväl låta barn dö i cancer. När man predikar håller man emellertid käft om de sakerna. Istället talar man om mer vardagliga saker på ett mer direkt sätt, kanske slänger man in någon didaktisk liknelse som ska få åhörarna att förstå dygdens belöning och syndens straff.

Den här bodelningen borde vänstern ha anammat för länge sedan. Ta de senaste inläggen i Parabol apropås Bo Rothsteins Grundbulten: tillit och visionen om en liberal socialism. Handlar de inte mindre om en åsiktsskillnad och mer om olika uppfattningar om när man ska tala hur? I samma anda som Rothstein hävdar Pelle Dragsted i sin recension av Grundbulten att den liberala ideologin har en viktig roll att spela vid sidan av socialismen, i alla fall vad det gäller att betona vikten av individens frihet. Mot det dundrar Daniel Ankarloo att socialism inte ”ska inte relateras till liberalism, utan till kapitalets produktionssätt”. Och det har han ju rätt i, i alla fall på sätt och vis: socialism har alltid handlat om att ersätta kapitalistisk konkurrens, utsugning och profitjakt med ett ekonomiskt system baserat på samarbete och behovstillfredsställelse.

Ta de senaste inläggen i Parabol apropå Bo Rothsteins Grundbulten: tillit och visionen om en liberal socialism. Handlar de inte mindre om en åsiktsskillnad och mer om olika uppfattningar om när man ska tala hur?

Samtidigt är socialismen inte bara en ekonomi också en ideologi. Ty varför vill man hellre ha en socialistisk ekonomi än en kapitalistisk? Jo, därför att först en socialistisk ekonomi kan – vid sidan av att ge ekonomiskt överskott – ligga till grund för förverkligandet av de liberala idealen frihet, jämlikhet och samhörighet. Ankarloo påstår emellertid att socialism inte alls står mot liberalism, som två ideologier emot varandra, än mindre kan de, som Rothstein och Dragsted resonerar, vandra hand i hand. ”För Marx och för arbetarrörelsen i dess helhet”, skriver Ankarloo, står ”socialism i motsättning till kapitalism”.

Det synsättet låter onekligen sofistikerat marxistiskt, men är alltså bara delvis sant. De yttersta skälen bakom Marx och de tidiga socialisternas engagemang var ju värderingar och drömmar som hade formulerats under de borgerligt-liberala amerikanska och franska revolutionerna. Socialismen föddes när personer som François-Noël Babeuf, Henri de Saint–Simon och Robert Owen insåg att om den liberala ideologin en gång skulle kunna bli verklighet, då måste kapitalismen övervinnas. Socialister är de som omfamnar en ideologi som säger att liberalerna kommer att få se sina ideal förverkligade först när det ekonomiska system som de värnar om (kapitalism) har blivet ersatt av ett annat ekonomiskt system (socialism).

Socialister är de som omfamnar en ideologi som säger att liberalerna kommer att få se sina ideal förverkligade först när det ekonomiska system som de värnar om (kapitalism) har blivet ersatt av ett annat ekonomiskt system (socialism).

Socialismen är på så sätt, eller vill i alla fall vara, en über-liberalism, det vill säga en ideologi där liberalismen samtidigt införlivas och upphävs. Liberalismen blir därmed överflödig. Dragsted och Rothstein missar att liberalismen sålunda redan är uppäten och smält av socialismen, medan Ankarloos uppfattning är ensidig (socialism är inte bara ett ekonomiskt system utan också en ideologi, det vill säga en uppsättning idéer och ideal).

Samtidigt har Ankarloo rätt i, om jag förstår honom korrekt, att om vi enkelspårigt behandlar socialismen som om den handlar om bra värderingar och schyssta villkor, riskerar vi att glömma de ekonomisk-materiella saker som måste förändras. Han för fram träffande kritik gentemot hur Dragsted och andra begreppsliggör vad som är kapitalistiskt respektive socialistiskt i samtiden.

Men är inte diskussioner om hur ekonomin måste förändras, ja revolutioneras, liksom till exempel kunskaper om historiemateriella processer och skillnaden mellan konstant och variabelt kapital, socialismens motsvarighet till den kristna teologin? Det är väl inget som vi ska berätta om från predikstolen? Har då inte Dragsted och hans sympatisörer rätt som menar att vi för att vinna själarna bör tala om att bibliotek är väl en schysst grej och att den institutionen är frukten av en socialistisk seger och att ha saker tillsammans är vad socialism handlar om?

Ankarloo för fram träffande kritik gentemot hur Dragsted och andra begreppsliggör vad som är kapitalistiskt respektive socialistiskt i samtiden.

Men en sådan predikokonst faller inte Ankarloo på läppen. Han ringaktar att ”visa att socialismen är möjlig genom att hänvisa till allt som är bekant för oss i det här samhället: offentlig sektor, Coop, biblioteket osv. Ett slags hemtam ’hyggesocialism’.” Så vad föreslår han själv istället för denna ”hyggesocialistiska” väg? Jo, han menar att alienation ska bli en ny retorisk gravitationskraft: ”Mår du kasst? Då behöver du ett nytt produktionssätt!” Tja, det sättet att prata kan kanske kan spela en viss roll, men jag har svårt att tro att särdeles många kommer att fylkas runt valurnorna.

”Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk åt allt det bästa som känts och drömts av Sveriges förtrampade folk.” Så löd det när Vänsterpartiet grundades 1917. Folket är förtrampat – och alienerat – visst, men det som socialismen närs av är ”det bästa som känts och drömts”. Folk har alltid anslutit sig till socialismen för att de har kunnat föreställa sig något bättre än det pågående, alienerande och exploaterande samhällslivet.

Mår du kasst? Då behöver du ett nytt produktionssätt! Tja, det sättet att prata kan kanske kan spela en viss roll, men jag har svårt att tro att särdeles många kommer att fylkas runt valurnorna.

En sådan föreställningsförmåga kan säkert uppstå på olika sätt, men egna upplevelser och minnen är utmärkta resurser. Arbetare i 1800-talets fabriker och slum anslöt sig inte till socialismen enbart för att klara livhanken, de mindes också bättre dagar. Att ”hyggesocialistiskt” minnas visionerna runt Coop eller kanske bara en gemensam stund på koloniträdgården eldar säkerligen på den socialistiska glöden bättre än att samtala om att samhället känns ”främmande”.

Så lyss, kamrater, till marxisten Ankarloo när han reder ut begreppen. Men gör det som teologer, i sakristian (eller i Parabol då). Och beströ ert tal från predikostolen med minnen av liv.