Den tyska energivändningen har försämrat förutsättningarna för en energiomställning och låst fast Europa i ett fossilberoende. Men sol- och vindkraften kräver stora resurser och skapar samma problem som oljan. Varken kapitalister eller miljöorganisationer förstår detta, skriver Tommy Hjertberg i en appell för arbetarstyrd kärnkraft. 

Det finns en bakomliggande orsak till såväl klimatkrisen som de skenande energipriserna: oljeuttömning. Förenklat kallas det ”peak oil”, men uttömningen utövar ett omvandlingstryck långt innan och efter produktionstoppen. Uttömningsdynamiken är grundorsaken till att det behövs en energiomställning. Den driver på såväl ökande utsläpp av växthusgaser som en avindustrialisering som underminerar levnadsstandarden. Uttömningen hindrar energikrävande tekniker som annars hade kunnat användas för exempelvis koldioxidlagring. 

Uttömning betyder inte att oljan tar helt slut, utan att den förbrukas så pass att utvinningen inte kan fortsätta i samma takt annat än med hjälp av mycket större insatser. Vissa bestrider teorin om att det pågår en uttömning genom att peka på att oljeproduktionen har fortsatt öka längre än förväntat, genom att man börjat utvinna allt sämre och mer svårtillgänglig olja. I själva verket är rovdriften på okonventionell olja ett uttryck för uttömningen.

Termodynamikens första lag är axiomet att energi varken kan skapas eller förstöras. Detta innebär att energi som produceras i själva verket omvandlas från en annan form och att energi som förbrukas övergår till en oönskad form. Olja används exempelvis för att skapa önskvärd rörelseenergi med hjälp av en motor. Energiinnehållet övergår därefter till oönskad värme i form av friktion och heta avgaser. Problemet är inte att energin saknas, utan att lyckas koncentrera den i en användbar form.

Att göra energin tillgänglig och användbar kräver insatser av mänskligt arbete och redan insamlad energi. Innan industrialiseringen, när bränslet som behövdes främst var mat och ved, var den huvudsakliga insatsen mänskligt arbete. Nästan all energi som utvanns behövde då förbrukas för att samla in nästa omgång ved och livsmedel. Samhällsutvecklingen var långsam och livet strävsamt när så mycket tid behövde läggas på att samla energin för blotta överlevnaden. När bättre metoder upptäcktes förbrukades en mindre del av energin för att skaffa mer energi. Men fortfarande vid 1800-talets början tog själva insamlingen mer än en tredjedel av den i anspråk¹.

Nästan all energi som utvanns behövde förr förbrukas för att samla in nästa omgång ved och livsmedel. Fortfarande vid 1800-talets början tog själva insamlingen mer än en tredjedel av energin i anspråk.

Industrialiseringen revolutionerade energiproduktionen när stenkol och olja ersatte ved och en radikalt mindre andel av energin behövde användas för att skaffa ny energi. Från mer än en tredjedel vid 1800-talets början sjönk andelen till omkring 8 % efter andra världskriget².  Det var en förutsättning för levnadsstandardens höjning under det senaste århundradet.

Den energikälla som framför allt möjliggjorde det var olja. Olja har funnits i rikliga mängder och enkelt kunnat omvandlas till bränsle. Den är en viktig beståndsdel i många industriella produkter, som plast och konstgödsel. Oljans roll som standardvara förtjänar en egen artikel inte minst för dess roll i det ekonomiska kriget mellan USA/EU och Ryssland, men här behandlas dess roll som energikälla.

I gruvindustrin skiljer man på malm och mineral. Marken innehåller mängder av mineraler. Jorden består exempelvis till 30 % av järn. Trots det utvinns 93 % av EU:s järnmalm i Norrbotten³. Järn som finns för djupt eller för utspritt för att kunna utvinnas effektivt tillhör inte den ekonomiska kategorin malm, men i takt med att priset stiger kan mineral bli malm. Borgerliga ekonomer försöker tillämpa samma logik på oljan. De antar att högre oljepris kommer göra alltmer svårtillgänglig olja lönsam, och att det kan fortsätta i all evighet. Därför ser de inte uttömning utan bara prisökningar. Men till skillnad från järnmalm så är det som behövs för oljeutvinning just olja. Mer svårtillgänglig olja gör uttömningsprocessen självförstärkande eftersom alltmer av energin som utvinns behöver läggas ned på att få fram mer olja. Prismekanismen snabbar på uttömningen.

Borgerliga ekonomer försöker tillämpa samma logik på oljan. De antar att högre oljepris kommer göra alltmer svårtillgänglig olja lönsam, och att det kan fortsätta i all evighet. Men till skillnad från järnmalm så är det som behövs för oljeutvinning just olja.

Mer än hälften av de kända oljereserverna är nu okonventionell olja. Det är olja som är blandad med sand, bunden i skiffer, eller på annat sätt svår att utvinna. Uppemot hälften av energin som fås ut av okonventionell olja förbrukas i utvinningen⁴. 

De borgerliga alternativen

De stora statliga subventionerna har gett upphov till ett ”grönt” kapital som bygger sina affärsmodeller på bidrag och favoriserande regelverk. För att skaffa sig konkurrensfördelar satsar de stora summor på lobbying och bidrag till de etablerade miljöorganisationerna. Tillsammans med oljebolagen har det gröna kapitalet ett gemensamt intresse i att motarbeta insikten om att uttömningen är problemets kärna. För oljekapitalet hotar det möjligheterna att fortsätta profitera på oljeberoendet och för det bidragsberoende gröna kapitalet hotas hela affärsmodellen om investeringarna fokuseras på att lösa energiförsörjningen i stället för att subventionera deras symboliska lösningar. Även den del av miljörörelsen som inte finansieras av företagen blir till stor del nyttiga idioter genom att de blir offer för påverkanskampanjerna som kapitalet bedriver genom sina tankesmedjor och lobbyister.

Huvudspåret för att lösa energifrågan i västvärlden har varit sol och vindkraft. Dessa energikällor har fått stora direkta bidrag, billiga lån eller andra subventioner. Trots tekniska framsteg producerar dessa energikällor lite energi jämfört med de resurser som går åt till att bygga dem, och därför kommer det inte vara möjligt att kompensera det genom att bygga tillräckligt stora antal av dem. Borgerliga ekonomers teorier om obegränsad tillväxt har alltid stått i motsättning till begränsade naturresurser men det är programlöshetens ironi att även miljörörelsen bortser från naturens begränsningar.

Trots tekniska framsteg producerar sol- och vindkraft lite energi jämfört med de resurser som går åt till att bygga dem.

På skalan av samhällets energiförsörjning är priset som råder för tillfället ointressant. Det relevanta är hur kostnadsutvecklingen, i termer av arbete och resurser kommer, bli om de byggs ut i stor skala. Ett enskilt hushåll eller ett företag kan använda marknadspriset för att avgöra om en anläggning kommer att ge tillräcklig avkastning, men på samhällelig skala är volymerna så stora att kostnaden kommer att avgöras av hur mycket arbete, energi och råvaror som förbrukas. Att solpaneler och vindkraftverk är billiga på kort sikt beror på att energin som använts för att tillverka dem kommit från billigare källor, transporten har subventionerats av billig olja och slutligen stora statliga subventioner. 

Biobränsle som etanol och biodiesel lyfts fram både som en lösning på utsläppen som orsakas av transporter och en lösning på energibehovet. Felet med denna lösning är att framställningen av biobränslen förbrukar mer energi än vad man får ut av dem. De förvärrar energikrisen snarare än att lösa den. Men de ger åtminstone ett betryggande besked:  så länge som energitillförseln tryggas så finns syntetiska substitut för användningsområden där flytande bränslen är svåra att ersätta. 

Samma sak gäller för användandet av så kallat grön vätgas, som framställs genom att vätgas avspjälkas från vattenmolekyler genom elektrolys. Verkningsgraden är omkring 70 %⁵. Syftet med att producera vätgas är att ersätta fossila bränslen som kol och olja, men så länge elproduktionen i någon utsträckning kommer från fossila bränslen är detta kontraproduktivt. Men vätgasen visar åtminstone på ett framtida alternativ för att ersätta naturgas och kol i heta industriella processer, vilket elektricitet inte kan göra direkt, så länge som problemet med själva energitillförseln löses på något sätt.

Eftersom sol- och vindkraft kräver stora resurser skulle massiv utbyggnad av dem att skapa samma problem som överutnyttjandet av olja har lett till, att naturresurserna de kräver blir föremål för en uttömning. Koppar används i stora mängder för energiproduktion och där sol- och vindkraft kräver särskilt mycket. Innan 2010 innehöll kopparmalmen som bröts i genomsnitt mer än 1 % koppar, idag är världsgenomsnittet under 0,6 % vilket innebär att nästan dubbelt så mycket material måste grävas upp för att utvinna samma mängd koppar⁶.

Vägen ut ur uttömningsspiralen

Energikällor som levererar stora mängder energi utan att behöva stora bränslemängder, markytor och naturresurser har hög intensitet. Valet står mellan man mellan intensiv eller extensiv expansion, alltså mellan att ha få anläggningar som var och en producerar stora mängder energi eller ett stort antal små anläggningar som var och en producerar lite energi. För att kunna bryta uttömningsspiralen behövs en energikälla som kan leverera stora mängder energi utan att själv förbruka alltför stor del av den, och detta är mycket enklare att åstadkomma med intensiva energikällor. 

För att kunna bryta uttömningsspiralen behövs en energikälla som kan leverera stora mängder energi utan att själv förbruka alltför stor del av den. Detta är mycket enklare att åstadkomma med intensiva energikällor. 

Byggandet av sol och vindkraft kräver stora mängder naturresurser och ytor. De har låg intensitet så för att få en stor mängd energi från dem krävs mycket stora antal. Fortsatt utbyggnad på de platser som är mest lämpade är önskvärd som ett komplement, men basen måste vara en energikälla som inte tömmer ut naturresurser eller avleder alltför mycket av samhällets produktionskrafter. Vattenkraften har hög intensitet, men kan bara byggas på ett fåtal platser. Den enda energikälla som både har en högre intensitet än fossila bränslen och går att bygga ut storskaligt är kärnkraften.

Kärnkraften koncentrerar stor energiproduktion på små ytor och förbrukar små mängder bränsle som utvinns till låg energiförbrukning. Byggkostnad lyfts som ett argument mot kärnkraft, men orsaken till de skenande byggkostnaderna är att kärnkraftsindustrin utsatts för en lång nedläggningskampanj som avvecklat kunskap och produktionskapacitet. I EU har man satsat på fossil naturgas under förevändningen att det skulle vara en parentes på vägen till förnybara energikällor. Den tyska energivändningen har försämrat förutsättningarna för en energiomställning och låst fast Europa i ett fossilberoende.

Kärnkraftens kritiker lyfter säkerhetsfrågan. Men kärnkraftens intensitet (koncentrationen av stor energiproduktion på liten yta) underlättar hantering och begränsning av risker och utsläpp. Säkerhetsbristerna som orsakade Tjernobylkatastrofen är åtgärdade i alla nya kärnkraftverk. Fukushimaolyckan orsakades av en naturkatastrof med betydligt värre följder än själva härdsmältorna. Bara en persons död misstänks ha orsakats av strålning från kärnkraftshaveriet⁷. All industriell verksamhet innebär risker men statistiskt sett är kärnkraft bland de säkraste industrierna och storskaligheten ger mycket bättre förutsättningar för ett systematiskt förbättringsarbete än miljontals små produktionsenheter.

Kärnavfallet lyfts som ett problem, men kärnbränslets höga energitäthet gör avfallsmängden liten. Att riskavfall koncentreras i små volymer är en fördel. Jämfört med biprodukterna av gruvor och annan industri är avfallsproblematiken kraftigt överdriven. Avfallet kan slutförvaras, förvaret som byggs i Finland visar att detta är ett löst problem, men också upparbetas och återanvändas. Därför är det slöseri att slutförvara det.

Kärnkraftverk kan byggas snabbt. I Sydkorea är byggtiden under fem år. Sveriges kärnkraftverk byggdes i genomsnitt på fem år. Att Olkiluoto 3 tog 18 år att bygga beror på bristande politisk vilja, som leder till oerhört långa beslut- och tillståndsprocesser, och att den industrin legat i träda i årtionden. En återuppbyggd kärnkraftsindustri skulle kunna bygga lika snabbt som i Sydkorea.

Kärnkraftsbranschens nedgångna tillstånd är inte bara politikernas fel. Energibolagen saknar ekonomiska intressen i långsiktiga investeringar. Om elproduktionen stiger så faller priset och då riskerar avkastningen på stora investeringar som kärnkraftverk. I stället för att riskera eget kapital på att bygga kärnkraftverk som skulle pressa ned elpriset och sänka lönsamheten i övriga energiproduktionsanläggningar föredrar energibolagen att vänta ut statliga bidrag och under tiden profitera på bristen.

För att kunna lösa energikrisen krävs en upprustning av kärnkraftsindustrin och ett stopp för bortkastandet av resurser på ineffektiva symbolprojekt. Investeringarna måste riktas in på långsiktig upprustning av branscherna som behövs för energiomställningen. Kapitalismen är det största hindret för detta. Den borgerliga invändningen att ny kärnkraft inte är lönsam stämmer. Utan subventioner gäller det även för sol-, vind och vattenkraft. Det som krävs är den beslutsamma inställningen att energiproduktion är en nödvändighet oavsett om den är lönsam. 

För att kunna lösa energikrisen krävs en upprustning av kärnkraftsindustrin och ett stopp för bortkastandet av resurser på ineffektiva symbolprojekt.

De gigantiska energibolagen utgör embryon till en planerad ekonomi, men deras planmål är att maximera bolagsvärdet. Gemensamt för alla bolag idag är att bolagsvärdet blivit överordnat den faktiska lönsamheten i driften och det driver dem att ständigt försöka korta tiden mellan investering och avkastning. Det är särskilt destruktivt i energisektorn där investeringar behöver göras med generationer och inte kvartal som planeringshorisont. Energiproduktion är effektivast när den är storskalig, centraliserad och sammankopplad. Staten präglas också av kortsiktig lönsamhetsjakt, och dess geografiska begränsning får den att driva inskränkta intressen i motsättning till det globala energiomställningsbehovet. Miljöaktivisternas berättigade krav att minska klimatutsläppen kan bara genomföras med ett omindustrialiserat energisystem och en genomgripande elektrifiering.

En konstruktiv lösning på energiförsörjningen kräver en grundlig återuppbyggnad av kärnkraftsindustrin och ett monopol på investeringar som fokuserar insatserna på uppgiften. Investeringsmonopol har använts av kapitalistiska regimer för genomgripande omställningar; återuppbyggnaden efter andra världskriget är kanske det främsta exemplet. Energikapitalet är ointresserat av långsiktiga lösningar. Därför behöver arbetarklassen leda ett investeringsmonopol.

Energikapitalet är ointresserat av långsiktiga lösningar. Därför behöver arbetarklassen leda ett investeringsmonopol.

Arbetarkollektivet i energisektorn har insyn i det nuvarande energisystemets brister och behoven av nyinvesteringar. Arbetarmaktens överlägsenhet består i att arbetslagens intressen sammanfaller med samhällsbehoven. Producentföreningar inom energisektorn som samverkar med både producentföreningar i övrig industri och brukarföreningar, skulle kunna bli bärarna av ett investeringsmonopol. Utformningen av en modell för detta utgör en av de viktigaste komponenterna av ett socialistiskt program. Arbetarna i energibranschen bör ta över driften och visa vägen för både energiomställningen och att det går att stoppa kapitalets destruktiva misskötsel av samhällsviktig verksamhet.