Konstnären och konstkritikern Sonia Hedstrand roar sig med att läsa rasande sågningar, reflekterar över kritikeryrkets historiska utveckling och anser att Konstnärsnämnden bör utlysa stipendier för konstkritiker.

”Vem bryr sig om en journalists privata åsikter?” Så skrev en förvirrad Facebook-användare som reaktion på en av mina recensioner häromåret.

Här begås ett dubbelfel. För det första: En konstkritiker är inte en journalist. För det andra: det rör sig inte om privata åsikter utan om offentliga.

En konstkritiker är inte en journalist. Stora delar av den läsande allmänheten verkar inte kunna skilja kritik från nyhetstext.

Stora delar av den läsande allmänheten verkar inte kunna skilja kritik från nyhetstext. Därför är det på plats med lite allmänbildning:

Konstkritik är en litterär genre baserad i expertkunskap om konst som möjliggör historisk och samtida kontextualisering samt en välgrundad personligt färgad värdering.

Hur fick konstkritiken denna specifika uppgift?

I mitten av 1700-talet öppnade Konstakademien i Paris sin årliga salong för större grupper av medborgare. Det skedde i upplysningens folkbildande anda, och i syfte att finna välbärgade beställare till de nyutexaminerade studenterna. Salongens öppningsdag kallades vernissage efter franskans vernis, lack, då det luktade nylackat eftersom konstnärer då som nu jobbade in i det sista.

Filosofen och encyklopedisten Denis Diderot var där och skrev till dåtidens nya massmedium, dagstidningen. Tidningar spreds på stadens kaffehus där de övre klassernas män satt och diskuterade politik och nyheter. Efter franska revolutionen eskalerade det som sociologen Jürgen Habermas kallat den borgerliga offentligheten. Kungens slott Louvren förvandlades till konstmuseum öppet för alla. Både konstnären och kritikern fick mer politiska roller. Den symbolistiske poeten Charles Baudelaire gav år 1863 ut sin bok ”Det moderna livets målare”, där han som av konstkritiker skisserar upp mannen av värld som modernt konstnärsideal.

Under 1900-talet hade konstkritikerna stor makt som smakdomare, de kunde lyfta eller fälla en konstnärs karriär. De hade mycket bättre betalt än nu, dagspressens kritiker fick till exempel en månatlig summa för att bevaka konstscenen.

Konstkritikern har alltså haft både status och makt genom historien. Fram tills ganska nyligen. Hur kommer det sig att konstkritiken idag är så undanskymd att läsare tror att det rör sig om en journalist som har en privat åsikt?

Konstkritikern har alltså haft både status och makt genom historien. Fram tills ganska nyligen. Hur kommer det sig att konstkritiken idag är så undanskymd att läsare tror att det rör sig om en ”journalist” som har en ”privat åsikt”?

År 2022 utkom Bad Reviews, en artist book i begränsad upplaga som samlade 150 konstnärers värsta recensioner, under redaktörskap av konstnären Aleksandra Mir och kritikern Tim Griffins. Boken börjar år 1963 med att Carolee Schneemans verk kallas ”oförlåtligt”. Hennes feministiska kroppskonst blev extremt utskälld av kritikerna, oftast manliga sådana. Tio år senare gör hon verket ”Interior scroll”, en performance där hon drar ut en lång pappersrulle ur sin vagina och läser högt ur de negativa recensionerna. Ett svar som överlevt hennes kritiker.

I slutet av 1900-talet kunde kritikerna uttrycka ogillande utan att argumentera för det. Flera recensioner i boken börjar ”det här är det värsta jag nånsin sett”. Andra omdömen lyder: ”En synnerligen deprimerande utställning, jag var tacksam att kunna gå därifrån”. ”Finns det en tråkigare målare i Amerika?” ”Ett konstverk som inte ställer djupare frågor än reklam kan knappast betraktas som bra”. ”Detta konservativa arbete erbjuder lite att titta på, ännu mindre att uppleva, och praktiskt taget ingenting att tänka på. Det är så dåligt som konst kan bli i dessa dagar. Platt, akademiskt och dåligt iscensatt”. Elakt, men roligt!

Särskilt de äldre kritikerna uttrycker sig oförstående inför postmodernismens nya genrer. Så sent som 1980 skriver en irländsk kritiker om något obeskrivligt dåligt som kallas ”performance”, utfört av Marina Abramovic och Ulay.

Särskilt de äldre kritikerna uttrycker sig oförstående inför postmodernismens nya genrer. Så sent som 1980 skriver en irländsk kritiker om något obeskrivligt dåligt som kallas ”performance”, utfört av Marina Abramovic och Ulay. År 1987 tycker en slovensk kritiker att konstnärsgruppen IRWIN ”borde försöka göra bra målningar istället för att förklara saker”. Samma år utgjuter sig Arthur C Danto länge och väl om David Salle: ”Det är inte så mycket det att hans verk är dåligt, som att dess uselhet verkar vara menad, även där det inte finns något tecken på att konstnären skulle kunna göra bättre ifrån sig om han ville”.

I fallet David Salle är jag benägen att hålla med Danto. Men! Dylika svavelosande eder är ovanliga idag. Det blev tydligt i sviterna efter en av mina senaste sågningar med rubriken ”Farväl till övergreppsestetiken”, av den pågående utställningen ”City Diary” med fotografen Anders Petersen på Hasselblad Center i Göteborg.¹ På privata bloggar och sociala medier stormade det. Många av Petersens fans ansåg att jag var en ond och elak människa. De är helt enkelt inte vana att läsa en kritiker som skriver negativt. Till min förvåning insåg jag att ingen kritiker skrivit skrivit negativt om Anders Petersens verk.

Varför har då konstkritiken blivit så tam?

Många av Petersens fans ansåg att jag var en ond och elak människa. De är helt enkelt inte vana att läsa en kritiker som skriver negativt.

Sedan slutet av 1900-talet har konsten blivit allt mer experimentell och därmed glidit bort från den breda publiken. När intresset för konst sjunker känner vi konstkritiker oss som ambassadörer och pedagoger som behöver förklara varför konst är viktigt överhuvudtaget.

I jämförelse med det auktoritära 1900-talet har både konsten och kritiken blivit mindre konfliktsökande och mer inkännande. Det finns en annan ödmjukhet inför att allting kanske inte går att förstå, åtminstone inte direkt. Med nyfikenhet försöker vi lösa rebusar, hitta en ingång, sätta in saker i ett sammanhang, närma oss genom en hermeneutisk cirkelrörelse.

I Sverige florerar också en missuppfattning om att den som är kritisk mot något nytt automatiskt är konservativ. Svenskar vill vara progressiva och känner sig tvungna att stryka konsten medhårs, även när den är präktig och tråkig.

Ytterligare en anledning till att konstkritiken fått lägre status är att konsten blir alltmer kvinnodominerad. Till skillnad från musik och litteratur, där många män fortfarande är aktiva skapare, så befolkas konstskolor och konstinstitutioner numera av en majoritet kvinnor. Alla yrken som domineras av kvinnor får mindre prestige och lägre lön.

I Sverige florerar också en missuppfattning om att den som är kritisk mot något nytt automatiskt är konservativ. Svenskar vill vara progressiva och känner sig tvungna att stryka konsten medhårs, även när den är präktig och tråkig.

Det går inte längre att försörja sig som konstkritiker, då real-arvodena sänkts med runt 50 procent sedan millennieskiftets mediekris. Om en recension måste knåpas ihop på en dag för att den enskilda firman ska bära sig, så blir såklart kvaliteten lidande. Bristande utsikter till överlevnad ger heller ingen seriös återväxt av nya kritiker.

Inte konstigt då att konstkritiker idag ofta anklagas för att slafsigt kasta ur sig texter som bara beskriver vad de ser framför sig, för att sedan saxa lite ur pressreleasen och avsluta med ett generellt värdeuttryck typ ”underbar”. Adjektiven i slutet blir oftast positiva då medieutrymmet minskat samtidigt som utbudet av utställningar ökat, vilket inte motiverar spaltutrymme åt utställningar som inte är ”sevärda”, ”storslagna” eller ”enastående”. Tvånget på en menings sammanfattande omdöme i slutet kommer uppifrån. Tendensen går mot konsumentupplysning. Baudelaire vrider sig i sin grav.

Tom Griffins skriver i efterordet till Bad Reviews att de samlat argsinta recensioner till en bok för att både konstnärer och läsare idag saknar de kritiska recensionerna. Konstkritiken har alltså blivit så menlös att konstnärer längtar efter att bli sågade.

Både konstnärer och läsare saknar de kritiska recensionerna. Konstkritiken har alltså blivit så menlös att konstnärer längtar efter att bli sågade.

På grund av den här akuta situationen för kritiken behöver vi stöd på samma sätt som konstnärer och författare. Konstnärsnämnden borde införa arbetsstipendier för frilansande konstkritiker.

Det är en fråga som jag planerar att driva sedan jag nyligen blev medlem i Svenska Konstkritiker-samfundet. Det var en framgång då jag under min förra skrivperiod för tjugo år sedan blev nekad medlemskap, ety detta tilldrog sig på den tiden då en ung tjej automatiskt ansågs pantad och mediokra gubbar satt och bestämde överallt.

Därför basunerade jag häromåret stolt ut mitt inträde i Konstkritikersamfundet på sociala medier. Genast kom en kommentar från en bekant professor i konstvetenskap. Hen var också medlem i samfundet och tyckte det var så bra att komma in gratis på konstmuseer med det internationella presskortet. ”Jaha, skriver du kritik?” frågade jag, intet ont anande. ”Nej, jag är inte intresserad av konstkritik, jag slutade läsa den för tjugo år sedan, det är ju bara tyckande” svarade höga vederbörande. När jag frågade professorn varför hen, som alltså inte skriver konstkritik, inte läser konstkritik, och inte tycker att konstkritik är viktigt, måhända är medlem i en intresseförening för konstkritik, blev professorn inte glad och raderade sina inlägg.

I en annan tid, på en annan plats, då konstkritik tillmätts mer vikt, hade en dylik dispyt måhända resulterat i eldfängd debatt på bästa sändningstid i tv. Men inte i Sverige idag. Här klarar vi inte att skilja på sak och person, istället tycker vi bara illa om någon som irriterat oss. Därav tänkte jag helt sonika att konstvetarprofessorn var dum i huvudet och avföljde hen.

I sitt efterord till Bad Reviews skriver Tim Griffins: ”Att recensera negativt i nätverksåldern riskerar att utmana gränserna för den egna anställningsbarheten”. Så nu hoppas jag såklart att den här texten inte ger mig sparken från mina kontraktslösa gig för olika tidningar.