Det är valår i Indien. Narendra Modis hindunationalistiska BJP har haft makten i tio år med en folklig framtoning och hinduistisk sammanhållning. Men vilka räknas egentligen som hinduer? Underklassen gör det inte, visar en ny bok. Henrik Schedin har läst den.

I Mulk Raj Anands roman Kastlös från 1935 finns en scen där huvudpersonen, Bahka, glömmer bort att varna de andra som rör sig på gatan att han som dalit och gatsopare kommer. Därför råkar en brahmin – medlem av det högsta kastet – gå in i honom, och det får obehagliga konsekvenser. Skulden läggs på Bahka, många sluter upp och han blir både förnedrad och misshandlad på öppen gata.¹

Diskriminering av daliter är officiellt förbjuden i Indien, men det betyder inte att det fortfarande förekommer våld mot dem. Gruppen och andra minoriteter får ännu mindre utrymme i ett hindunationalistiskt Indien med en tynande demokrati.

Genom historien har daliter, de som tidigare benämndes som kastlösa, haft arbeten som lädergarvare, gatsopare och latrintömmare. De är fortfarande överrepresenterade bland de som arbetar med renhållning och sanitet. Av tradition ska de med lägst status också förskansas till lortiga yrken. Enligt kastsystemets logik är de besudlade sedan födelsen och får alltså ta hand om samhällets avskräde och orenligheter.

Genom historien har daliter, de som tidigare benämndes som kastlösa, haft arbeten som lädergarvare, gatsopare och latrintömmare.

Våld och sexuellt våld mot daliter är vanligt och många lever fortfarande under fattigdom i slumområden skilda från andra grupper. De är låsta i en underklass genom föreställningar om yrkesmöjligheter, sociala tabun kring vänskapliga band och bestämmelser kring vem som får gifta sig med vem.

Det finns förvisso en positiv diskriminering, som att daliter och adivasi – ursprungsbefolkningen – kvoteras in i parlamentet och på landets högskolor. Däremot har få möjligheten att ta sig så långt trots kvoteringar, på grund av fattigdom eller socialt motstånd. Det går att göra ekonomiska klassresor, men det går inte att undkomma sitt kast trots att diskrimineringen är olaglig enligt indisk lag.

Filosoferna Divya Dwivedi och Shaj Mohan har nyligen gett ut Indian Philosophy, Indian Revolution, en samling texter som summerar deras tankar kring kastsamhället och det nu tioåriga hindunationalistiska styret i Indien.²

Dwivedi och Mohan kallar kastsystemet den äldsta formen av strukturell rasism, då den har pågått i 3 000 år. De slår också hål på myten om den hinduiska majoriteten i Indien.

Texterna är skrivna som kommentarer på aktuella händelser över tid. Det gör att det är en bok som kräver en del förkunskaper om indisk politik och samtid, och det är inte alltid självklart för läsaren hur det hänger ihop med kastproblematiken. Men med tålamod pusslas händelserna ihop och ger en helhetsbild kring deras syn på dagens Indien. Både kring daliters situation och det samhälle som har skapats under hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP).

Kastproblematiken och hindunationalismen är en röd tråd genom Dwivedi och Mohans texter, men det är också en spännande genomgång av deras tankar kring politisk filosofi och är därför relevant för andra frågor. De handlar lika mycket om motstånd mot makten som kastproblematiken och strukturellt förtryck.

Dwivedi och Mohan kallar kastsystemet den äldsta formen av strukturell rasism, då den har aktivt pågått i 3 000 år. De slår också hål på myten om den hinduiska majoriteten i Indien. Hinduer är i själva verket enbart de som tillhör de fyra höga kasten, inte daliter – trots att de tillber hinduiska gudomar. Det är rörigt, och som utomstående är det svårt att förstå.

Den hinduism som vi pratar om i dag skapades under 1800-talet av den brittiska koloniala administrationen.

Den hinduism som vi pratar om i dag skapades under 1800-talet av den brittiska koloniala administrationen. Innan dess var det de fyra höga kasten – Brahmin (präster och akademiker), Kshatriya (ledare och krigare), Vaishya (handelsmän, hantverkare och lantbrukare) och Shudra (arbetare och tjänare) – som kallades hinduer, och det är dessa som Dwivedi och Mohan kallar den hinduiska minoriteten. Resten av befolkningen tillhörde andra religioner eller var kastlösa eller oberörbara, som idag kallas daliter, och räknades inte som hinduer. De hörde inte till, trots att de dyrkade hinduiska gudar och helgedomar. Daliter fick inte ens beträda tempel, då de ansågs orena och skulle besudla den heliga marken.

I och med kolonialmaktens önskan att kategorisera den inhemska befolkningen, räknades först nu alla som dyrkade de hinduiska gudarna som hinduer. Denna klassificering har levt kvar i och med att det moderna Indien försökte skaka av sig det historiska förtrycket. Under frihetsrörelsen blev den lågkastiga majoriteten bedragen att slå följa med den högkastiga minoriteten att ingå i den hinduiska majoriteten enligt författarna.³

Detta innebär att många i dag ser kastsystemet som en kolonial konstruktion, då det var britterna som tvingade in högkastiga och daliter i samma grupp. Dwivedi och Mohan menar däremot att den diskursen är ett sätt att skylla förtrycket på utländska ockupanter när det i själva verket är ett förtryck med tusenåriga, inhemska rötter.⁴ De anser också att denna historieskrivning fortsätter att gynna den hinduiska minoriteten, då de fortfarande har strukturell makt men kan frånsäga sig ansvaret för den diskriminering som fortgår. Officiellt tillhör de samma grupp, men en mycket ojämlik sådan.

Den amerikanska författaren Isabell Wilkerson har skrivit boken Caste – The Origins of Our Discontent där hon jämför det indiska kastsystemet med rasism i USA. Det finns slående likheter. Oavsett hur afroamerikaner klättrar på den sociala stegen med hjälp av bättre jobb och inkomst är de fast i en diskriminerande struktur. Wilkerson visar att förtryck sker under samma premisser oavsett var i världen den sker, och visar på ett övertygande sätt att rasism och kast går hand i hand.⁵

Det finns slående likheter mellan det indiska kastsystemet och rasism i USA. Oavsett hur afroamerikaner klättrar på den sociala stegen med hjälp av bättre jobb och inkomst är de fast i en diskriminerande struktur.

Det Wilkerson också gör är att uppmärksamma oss att förtryck är universellt. Oavsett var i världen det sker, sker det genom avhumaniserande och förminskande av den underlägsna. Att världens två största demokratier dras med dessa problem, betyder ju att ett demokratiskt valsystem inte är någon garant för ett jämställt samhälle.

B.R. Ambedkar är en jurist och politiker med dalit-bakgrund under Indiens självständighetskamp och första år som nation. Han var med och tog fram landets författning och var en stark röst för avskaffandet av kastdiskrimineringen. Hans text klassiska text Annihiliation of Caste, egentligen ett tal som blev inställt 1936, summerar hans tankar och kritik mot hindusimen. Han menade att hinduismen som religion var roten till diskrimineringen av daliter, och hade själv konverterat till buddhismen.⁶

Ambedkar förespråkade att sociala reformer var nödvändiga innan ekonomiska och politiska reformer, den sociala diskrimineringen var tvungen att utrotas innan alla kunde ta del av politiska reformer.⁷ Att behandla alla som jämlika skulle vara det första steget, vilket är sant i all form av rasism.

Nu har nationella val påbörjats i Indien och ett resultat väntas innan sommaren. BJP med premiärminister Narendra Modi i ledningen har haft makten sedan 2014, och satt djupa spår i det indiska samhället. Landet räknas inte ens längre som en demokrati enligt forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet.⁸

BJP med premiärminister Narendra Modi i ledningen har haft makten sedan 2014, och satt djupa spår i det indiska samhället. Landet räknas inte ens längre som en demokrati enligt forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet.

Demokratiska institutioner har urlakats för att anpassa sig till BJP. Journalister pressas till tystnad, oppositionspolitiker och människorättsaktivister hotas av BJPs militanta organisation RSS eller anklagas för brott och regeringsvänliga har fått höga myndighets- och universitetspositioner. BJP och premiärminister Narendra Modi har fått ett starkt grepp om det indiska samhället där färre och färre vågar kritisera makten.⁹

BJPs militanta gren Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) har också fått mycket utrymme under den nuvarande regeringen. Det är en organisation som grundades 1925 med Hitler Jugend som förebild, och Hitler hyllas fortfarande inom organisationen.¹⁰ Det är denna organisation som Modi har växt upp i och klättrat i grader för att sedan gå över till den politiska grenen BJP. Detta är alltså en organisation som är starkt sammankopplat till BJP och springer deras smutsiga ärenden. De organiserar mobbar för att trakassera meningsmotståndare eller muslimer och sprider hatpropaganda. De tvekar sällan att använda våld. Deras mål är en hinduisk stat och inte den sekulära nation byggd på mångfald som Indien är enligt konstitutionen.

Modi har blivit populär i stora delar av landet. Han är också en folkets man som kommer från enkel bakgrund och ett lägre kast, och har en ordentlig PR-maskin kring sig. Han missar sällan ett tillfälle att be vid en hinduisk helgedom eller göra yoga framför kameran. Daliters situation står inte högt på agendan i Modis Indien, trots att hans påstående om att han står på folkets sida. Det betyder inte att kastsystemet inte spelar en politisk roll.

Genom boken Indian Philosophy, Indian Revolution upprepar Dwivedi och Mohan att föreställningen om den hinduiska majoriteten som BJP och RSS väljarbas är en myt, och menar att daliter enbart räknas med för att få den lilla eliten att framstå som en majoritet. I själva verket är hinduerna – alltså högkastiga hinduer – i kraftig minoritet.

I själva verket är hinduerna – alltså högkastiga hinduer – i kraftig minoritet.

För att fortsätta myten om att Indien är ett land med hinduisk majoritet propagerar BJP tillsammans med RSS för ytterligare en hindualisering av landet. Hinduism och språket hindi ska bli norm, trots att det stora landet i själva verket har en stor mångfald i både språk och religioner. Namn på städer bytts ut, som till exempel Bombay till Mumbai. Ett kontroversiellt hinduiskt tempel byggs där en stor moské tidigare stod.¹¹ BJP vill även byta det officiella namnet på landet från India till Bharat, vilket är namnet på hindi.

Att bevara kastsystemet är en del av detta enligt Dwivedi och Mohan. Den hinduiska minoriteten är beroende av att skapa bilden av en hinduisk enhet där inte kastdifferentieringen är påtaglig samtidigt som eliten vill behålla makten. BJP har inget utrymme för minoriteter i Indien. I slutet av 2019 röstade det indiska parlamentet igenom en förändring i landets medborgarskapslag. Förändringen innebar att medborgarskapet i landet inskränktes för många. Icke-muslimska flyktingar från grannländer är välkomna, men alltså inte muslimska. Dessutom krävs det nu bevis för att man har vistats i landet sedan innan 2014, och detta kan inte en stor del av befolkningen trots att de levt inom gränserna i generationer. Daliter och adivasi äger sällan land som kan bevisa deras tillhörighet och saknar ofta dokumentation kring deras medborgarskap, de hankar sig oftast fram i samhällets utkant.¹²

Protesterna mot den nya lagen var ett hot mot makten. Dwivedi och Mohan menar att när det indiska medborgarskapet blev omstöpt, blottades också de orättvisor som finns kopplat till det. Missnöjet bubblade upp till ytan och den sociala ordningen blev ifrågasatt, inklusive orättvisorna kring kastsystemet. BJPs påståenden om den hinduiska majoriteten och Indien som en hinduisk stat genomskådades. Demonstrationer bröt ut runt om i hela landet och på flera av de stora universiteten. Det ledde till både polisiärt övervåld och våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och regeringstrogna mobbar.
I centrala New Delhi började fredliga demonstrationer i december 2019 som resulterade i ett stort läger med demonstranter som anordnade dagliga diskussioner och konserter. Till slut kom Covid-19-pandemin som en räddning för regeringen då demonstranterna tvingades hem under en skarp lock-down. Pandemin riktade också uppmärksamheten mot annat håll och lagen glömdes bort.

I Indien används den sociala differentieringen och hotet från islam för att bibehålla kontrollen av
underklassen, enligt Dwivedi och Mohan. Många daliter väljer att konvertera till andra religioner som kristendomen, buddhismen eller islam för att undgå lite av förtrycket. Därför är också de andra religionerna ett hot mot hinduismens majoritet. Den lilla klicken högkastiga hinduer behöver daliternas trohet till hinduismen för att bibehålla religionens status som nationell identitet.

Den lilla klicken högkastiga hinduer behöver daliternas trohet till hinduismen för att bibehålla religionens status som nationell identitet.

Därför har RSS varit drivande i att skapa en hotbild från den muslimska världen, en konflikt som finns sedan Delningen av Indien 1947, då Indien delades i vad som idag är Indien, Pakistan och Bangladesh. De delar av det forna koloniala Indien som främst var muslimska delades bort. Det ledde till den moderna historiens största folkförflyttning och konflikter som ännu inte är läkta sår.

På liknande sätt har nu de borgerliga partierna i Sverige tagit till sig Sverigedemokraterna för att måla upp muslimer och en kriminell underklass som ett hot. De etnifierar således problemen i stället för att prata bakomliggande orsaker. Likt i Indien behöver den svenska högern en motpol för att framstå som majoritet och flytta fokus från klassklyftorna, så att överklassen kan bibehålla sin makt.

Politiska system kan bli kapade av odemokratiska aktörer, vilket är en risk även i länder med en lång tradition av demokrati. Indien är ett lysande nuvarande exempel, och Trump-åren i USA likaså.
Därför blir Ambedkars ord om att social förändring är viktigare än politiska reformer aktuella.