Kungl. Musikaliska Akademien har beslutat att tilldela Mikael Wiehe 2024 års minnespris för betydande insatser på visdiktningens område. Här minns Wiehe sin favorittrubadur.

Jag har fått Olle Adophson-priset. Jag är omåttligt stolt!

I december 1984 blev jag tillfrågad om jag ville spela i Mariakyrkan i Ystad till förmån för de svältande i Etiopien. Det blev också Olle Adolphson. Vi tackade båda ja. Jag med extra stor glädje eftersom jag alltid varit en stor Olle Adolphson-beundrare och vi aldrig hade träffats tidigare.

När Olle Adolphson förstod att vi skulle spela ihop ringde han mig och frågade om jag eventuellt hade vägarna förbi Stockholm innan konserten så att vi kunde ses och lära känna varandra lite. Det hade jag.

Vi sågs på restaurang på Östermalm. Olle Adolphson kom i hundtandsmönstrad kostym med väst, ljusblå skjorta och slips. Fan vet om han inte hade damasker också. Vi åt. Han pratade. Jag lyssnade. Adepten vid mästarens fötter. Helt OK. Han hade många (och bra) historier. En av dem handlade om när han hade ersatt ”en kollega” som blivit sjuk, på en visafton på restaurang i Stockholm. Han berättade med åskådliggörande avsmak om hur den alltmer berusade publiken hade lyssnat alltmer okoncentrerat och hur det hela hade kulminerat i att en av gästerna, som hela kvällen hade tjatat om att han skulle spela Kväsarevalsen, till sist hade kommit fram till honom, grabbat tag i hans slips och sagt ”nu spelar du Kväsarevalsen, din jävel, annars får du på käften”. Olle Adolphson rös av obehag när han berättade. Aldrig mer spela på krogen!

Det hela hade kulminerat i att en av gästerna till sist hade kommit fram till honom, grabbat tag i hans slips och sagt: nu spelar du Kväsarevalsen, din jävel, annars får du på käften! Aldrig mer spela på krogen!

Efter Olle Adolphson och jag hade spelat i Ystad var jag en trogen gäst på hans konserter så fort tillfälle gavs. Vi brukade prata lite. Han var alltid mycket vänlig, verkade glad över att se mig. En gång på Lindängen i Malmö spelade han Evert Taubes ”Calle Schewens vals” och det var första gången jag verkligen hörde den och förstod vilken fantastisk låt det är. Efter konserten berättade jag det för Olle Adolphson. Han tittade på mig och sa: ”Du har rätt! Det är för att jag spelar den trettio procent långsammare än Evert.” En kille med koll!

När jag fick Evert Taube-priset 1998 och blev bjuden på middag under trumman i källaren på Den Gyldene freden var Olle Adolphson där (och jag misstänker att han var en av dem som låg bakom att jag fick priset). När han kom fram till mitt bord för att gratulera sa jag: ”Det finns en sak jag önskar mig och det är att du ska sjunga en sång för mig när jag sitter här.” ”Det vill jag inte”, sa han ”men jag ska läsa en psalm för dig som jag precis har skrivit.” Och så läste han en psalm som jag inte alls kommer ihåg. Och det var ett av mitt livs stora ögonblick.

Sista gången jag träffade Olle Adolphson tror jag var hösten 2001 i ett TV-program som Stefan Wermelin gjorde. Jag kände knappt igen honom. Han var mycket grå och frånvarande. Sedan hörde jag att han brukade sitta på en kinakrog på Mariatorget i Stockholm och deppa. Jag gick förbi ett par gånger men stötte aldrig på honom. Sedan dog han. Han är fortfarande min svenske favorittrubadur.

Ensamheten är stor, lyckan är kort. Vemodiga minnen är allt som återstår. Och ingen har fångat det som Olle Adolphson.