I Sverige har jämställdhet inneburit att fadersrätten gått före allt, även kvinnofriden. Till skillnad från i andra länder har pappans roll för barnens utveckling särskilt betonats. Lotta Lindqvist tecknar tre decennier av patriarkal vårdnadspolitik och skissar på ett radikalt förslag.

”Det här var det enda sättet för honom att skada mig som mest. Det hade varit bättre om han mördat mig”, sa Tintins mamma under rättegången. I april 2023 dömdes pappan för att ha mördat sin åttaårige son. Fallet fick stor medial uppmärksamhet och kampanjen #lextintin som driver frågan om barns och mödrars rätt i vårdnadstvister startades av Tintins mamma Sanam Gharaee. Upprördheten var stor, precis som när andra liknande fall uppmärksammats medialt. Men få frågar sig vad som egentligen gått fel när ett barn som Tintin, efter år av vårdnadstvister och att återkommande ha berättat om sin rädsla för pappan slutligen mördas under umgänge.

För att förstå det krävs en ordentlig tillbakablick på den svenska vårdnadspolitiken och hur den utvecklats över tid. Att skydda kvinnor och barn har aldrig varit motivet, i stället är det visionen om ett jämställt föräldraskap som väglett utvecklingen. Det delade föräldraskapet är idag norm i Sverige och ett stort antal reformer har utformats för att uppmuntra mäns föräldraskap. Men det är dags att vi funderar på vad priset egentligen är och hur högt det får lov att vara. Anledningen till att barn tvingas till umgänge och mammor till ”samarbete” är nämligen ingen mindre än att ”det jämställda föräldraskapet” som politiken försökt skapa, har en mörk och kvinnofientlig baksida.

Det jämställda föräldraskapet har en mörk och kvinnofientlig baksida.

Tintins mammas vittnesmål om hur fadern använde sonen för att plåga henne talar sitt tydliga språk:  vårdnadsfrågan är en könsmaktsfråga. På kvinnofridsområdet ses ingen ljusning och våld mot kvinnor och barn är ett välbelagt samband ¹. Ofta är våldet mot barnet ett led i kontrollen av mamman och med det delade föräldraskapets regelverk som täckmantel kan svenska fäder utöva våld, makt och kontroll mot mödrar som många gånger lämnat dem av precis det skälet. Genom systemets utformning kan staten anklagas för att administrera och möjliggöra fäders våld, snarare än motverka det. Den moderna familjepolitikens vinnare har aldrig varken varit kvinnor eller barn.

Hanteringen av vårdnadsärenden

Svenska föräldrar förväntas dela den juridiska vårdnaden och utöva föräldraskapet gemensamt. Gemensamt vårdnadsansvar anses skapa god och nära kontakt mellan barnet och båda föräldrarna, trots att de inte lever tillsammans (längre). Det antas också kunna minska antalet vårdnadstvister i domstol ². Trots det har antalet vårdnadstvister stadigt ökat; den typ som utgörs av två tvistande föräldrar fördubblades nästan mellan åren 2006–2015 ³. Att barn mår bättre när föräldrarna är överens är knappast svårt att förstå, men frågan är vad som händer med dem som vänt sig till domstol för att få slut på samarbetet och den ständiga konflikten men som åläggs mer samarbete, förhandling och medling? Hela systemet är utformat för de familjer som inte hamnar i tvist; de där ett gott, fungerande samarbete är möjligt.

Genom det ökande antalet vårdnadstvister har staten fått en mer framträdande roll i det som tidigare ansetts som familjeangelägenheter. Samtidigt ingår det i domstolarnas uppdrag att aktivt arbeta för överenskommelser mellan föräldrar så att de accepterar gemensam vårdnad varför en ordning har utvecklats för att putta vårdnadskonflikterna tillbaka till de enskilda familjerna och ut ur domstolarna. De kan därför döma till medling, till samarbetssamtal och de håller upprepade muntliga förberedelser för att få föräldrarna att komma överens. För att ytterligare förstärka arbetet med samförståndslösningar infördes en ny lag om obligatoriska informationssamtal 2022. Att komma hela vägen till dom är en långdragen process där parterna pressas att nå en överenskommelse, för att det anses bättre för barnen. Samtidigt har kvinnor genom historien kämpat för att öppna upp och politisera familjen och göra dess frågor till gemensamma, samhälleliga angelägenheter snarare än personliga problem. Det är kvinnor som har behövt samhällets hjälp och för de kvinnor och barn som hamnar i vårdnadstvist är hanteringen av vårdnadsärenden ett svek och en tydlig signal om vilka det är som fortsatt (tillåts) ha makten i familjen.

Utvecklingen av gemensam vårdnad

Vårdnadstvister som fenomen aktualiserades på 1970-talet. I takt med att kvinnors livsutrymme ökade och skilsmässoreglerna lättades skilde sig allt fler. Vid det laget kunde bara gifta föräldrar ha gemensam vårdnad och vid skilsmässan fick oftast modern vårdnaden. Samtidigt höll synen på faderskapet på att förändras och vårdnadsreglerna ansågs i behov av översyn. 1977 infördes skrivningar om att barnets bästa ska vara avgörande för vårdnadsfrågan. Genom fokuset på ”barnets bästa” flyttades fokus från könsfrågan och domstolarna slapp på så vis förhålla sig till om frågan om det var mödrar eller fäder som var bäst lämpade. Möjlighet för separerade föräldrar att på egen begäran få gemensam vårdnad infördes 1976. Det gav goda resultat; barn till föräldrar med gemensam vårdnad mådde bättre och hade bättre kontakt med båda föräldrarna än de med en vårdnadshavare. Samtidigt var det knappast förvånande eftersom enighet mellan föräldrarna var en förutsättning för att beslut om gemensam vårdnad skulle kunna fattas.

Genom fokuset på ”barnets bästa” flyttades fokus från könsfrågan och domstolarna slapp på så vis förhålla sig till om frågan om det var mödrar eller fäder som var bäst lämpade.

1983 blev fortsatt gemensam vårdnad huvudregel även efter skilsmässa och den som önskade ensam vårdnad fick vända sig till tingsrätten. I början på 90-talet infördes möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även i de fall där den ena eller båda föräldrarna helst önskade ensam vårdnad. Det tidigare kravet på enighet gjordes då om till ett krav om acceptans och gemensam vårdnad började bli ett politiskt mål i sig självt. Samtidigt fastslogs i föräldrabalken att rätten skulle ”fästa avseende särskilt vid barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna”.

1998 ströks kravet om acceptans och rätten gavs möjlighet att döma till gemensam vårdnad även mot en förälders uttryckliga vilja, vilket i praktiken betydde att man öppnade upp för att bortse från mödrars vilja då det oftast är kvinnor som önskar ensam vårdnad. I praxis utvecklades en ordning där presumtionen om gemensam vårdnad bara kunde brytas om det fanns särskilda omständigheter. Samtidigt gavs rätten möjlighet att fatta beslut om barns boende och umgänge med den förälder som barnet inte bor med. 2006 ville man strama upp domstolarnas användning av gemensam vårdnad även i fall där det uppenbart inte skulle fungera, och införde en påminnelse i föräldrabalken om att domstolarna ska ”fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet” samt att risken för att barn utsätts för övergrepp utreds. Men trots denna stund av klarhet en bit in på det nya milleniet har utvecklingen rasat på sen dess. Sedan 2021 finns möjlighet att döma till gemensam vårdnad även när båda föräldrarna motsätter sig det. Regeringen betonade visserligen att det i de flesta fall inte kommer att vara till barnets bästa men man ville ändå markera att det är just barnets bästa och inte föräldrarnas inställning som ska vara avgörande. Det är en otrolig utveckling, som om det faktum att det är föräldrarna som ska stå för samarbetet vore helt ovidkommande. Den politiska besattheten av gemensam vårdnad framstår som obegriplig om den inte förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män.

Pappapolitiken

Pappor blev till som politisk kategori i 60-talets könsrollsdebatt och pappapolitiken fick sin startpunkt i och med utvecklingen av föräldraförsäkringen. I samband med frågan om kvinnors rätt till yrkesarbete slog könsrollsperspektivet igenom på allvar och successivt kom det som tidigare förståtts som en ”kvinnofråga” att bli en ”jämställdhetsfråga”. Ifrågasättande av könsordningen skedde i många länder under 60-talet men debatten i Sverige hade ett särdrag: redan tidigt restes krav på att jämställdheten inte endast rörde kvinnor, utan också män. Ingen kvinnlig frigörelse kunde komma till stånd utan en dito manlig, hette det. Frågan kom därför att diskuteras i könsneutrala termer och de specifika villkoren för mammor respektive pappor täcktes på så sätt över. 

Den politiska besattheten av gemensam vårdnad framstår som obegriplig om den inte förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män.

Sociologen Roger Klinth skriver i sin avhandling ”Göra pappa med barn – den svenska pappapolitiken 1960-95” från 2002 att tanken om ”dubbel emancipation” präglade 60-talets debatt. Könsfrågan förstods som ett gemensamt problem vilket drabbade både män och kvinnor negativt. Makt- och konfliktdimensioner tonades ner och könsordningen förstods som en omodern rest snarare än ett utslag av maktkamper. Eftersom alla förlorade på den komplementära könsordningen skulle också alla vinna på dess upplösande. Både män och kvinnor skulle frigöras med den nya politiken; kvinnor genom yrkesarbete och män genom aktivt och jämlikt föräldraskap.

Det fanns inte någon mansrörelse som själva drev frågan om mansrollens förändring, i stället bedrevs ett aktivt opinionsarbete från statligt håll för att ”locka” män att själva välja det nya faderskapet. Arbetet pågår än idag med djupt orättvisa fenomen som ”jämställdhetsbonus”; extra pengar som utgår till de familjer där fadern valt att ta halva föräldraledigheten och vikta pappamånader som brinner inne om fadern inte tar ut dem. Det känns också lätt igen från dagens debatt om mannen; det anordnas killmiddagar, pappagrupper och Fatta-kampanjer utan att någon egentligen på allvar frågar sig vad män har att vinna på att fortsätta status quo.

På området barn och familj målades män, då som nu, ut som de stora förlorarna. Det närvarande faderskapet skulle befria mannen och gavs en närmast terapeutisk roll för männen själva. Via barnen och de emotionella förmågor som föräldraskapet förväntades ge skulle männen må bättre och kunna förverkliga sig själva! Mannen beskrevs som hopplöst fast i föråldrade könsmönster och att göra ”nya” fäder av de svenska männen blev under 70-talet en del i det socialdemokratiska styrets ambition att modernisera samhället.

Intressant nog diskuterades alltså mannen både som en sorglig och destruktiv figur samtidigt som hans större närvaro i familjens sågs som odelat positiv. Denna motsättning har vi ännu inte sett någon lösning på. I takt med att frågan om mäns våld mot kvinnor tagit plats i svensk politik har en krock uppstått på vårdnadsområdet. När mäns våld beskrivs och förstås som ett utbrett samhällsproblem i stort, framställs det fortfarande som ett marginellt problem på det familjepolitiska området. Vi talar om våldet, men aldrig i relation till föräldraskapet och vi talar om faderskapet, men aldrig i relation till våldet; män kanske slår och våldtar kvinnor – men fäder är alltid bra för barn. 

Pappagruppen

1991 tillsatte dåvarande socialminister Bengt Westerberg och jämställdhetsminister Birgit Friggebo en arbetsgrupp; ”Arbetsgruppen om papporna, barnen och arbetslivet” vilken skulle bereda frågan om mäns föräldraledighet. Gruppen som kom att kallas ”pappagruppen” fick särskild betydelse för vårdnadsfrågans utveckling. Trots att de var utanför deras uppdrag kopplande gruppen explicit samman frågorna om pappors föräldraledighet och politiken kring vårdnad och umgänge för första gången.

Pappagruppen var redan vid tillsättandet kontroversiell, dels beroende på att den bestod av åtta män och noll kvinnor, och på grund av flera av ledamöternas bakgrund. Gymnastikdirektör (Lars Löfström), programledare  på TV (Jens Orback) och VD (Kent Angergård) var knappast vanliga titlar i politiska utredredningsgrupper. Till ordförande valdes Peter Örn (tidigare ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och senare partisekreterare) och övriga ledamöter var Greger Hatt (socialdemokratisk utredningssekreterare), Christian Ylander (konsult och författare), Andreas Carlgren (Kommunalråd, senare riksdagsledamot för Centerpartiet) och Erik Wahlström (sekreterare vid kulturdepartementet). Pappagruppen ersatte ”Idégruppen för mansrollsfrågor” och den tidigare nämnde Roger Klinth menar i sin bok att detta bör förstås i relation till det könsteoretiska perspektivskifte som skedde inom jämställdhetspolitiken under slutet av 1980- och i början av 1990-talet. Den tidigare gruppen var starkt influerad av könsrollsteorin vilken började uppfattas som omodern. För att vinna legitimitet för nya satsningar krävdes enligt Klinth allianser med intellektuella grupper som associerades med mer ”modernitet och framåtskridande”. 

Pappagruppen var redan vid tillsättandet kontroversiell, dels beroende på att den bestod av åtta män och noll kvinnor, och på grund av flera av ledamöternas bakgrund som b.la. gymnastikdirektörer och programledare.

Pappagruppen hade ett tydligt mansperspektiv och företrädde i sitt slutbetänkande en linje som på många sätt avvek från de vanliga förklaringsmodellerna till ojämlikhet mellan könen. De ville visserligen bryta förlegad rollfördelning, men i kontrast till diskussionen om den destruktive och känslomässigt efterblivne mannen framställde pappagruppen män som ett fundamentalt annorlunda och nödvändigt komplement till kvinnor. Idén om ”den manlige förebilden”, hans specifikt manliga egenskaper och hans vikt särskilt för pojkar betonades. Pappagruppen menade helt enkelt att barn behöver både en mamma och en pappa och barnets och pappans relation därför måste få stöd och uppmuntran ifrån samhället. Ingen motsvarande grupp med ”kvinnoperspektiv” tillsattes varför pappaperspektivet kunde passera som synonymt med barnperspektiv.

Utifrån de tankegångarna framförde Pappagruppen häftig kritik mot vårdnadslagarna. De menade att män blev systematiskt diskriminerade genom att lagstiftningen prioriterade modern vid vårdnadstvister. Lösningen var bland annat att gemensam vårdnad skulle vara den enda möjliga ordningen efter separation. Vidare föreslog de att umgänge skulle kunna fastställas av domstol inom ramen för gemensam vårdnad samt att en förälders beredskap att samarbeta och underlätta barnets kontakt med båda föräldrarna särskilt skulle beaktas av domstolen. Gruppen underlät helt att behandla förslagen ur ”jämställdhetsperspektiv” och menade att detta inte var relevant eftersom det hela handlade om vad som vad bäst för barnen samt att bidra till samförståndslösningar. Gruppens förslag fick enormt genomslag i och med den avgörande reformen om gemensam vårdnad mot en förälders vilja -98. 

Föreställningen om den bittra exfrun

Uppfattningen om att män skulle vara förfördelade i vårdnadsfrågor är fortfarande utbredd. Misogyna föreställningar om att mödrar regelmässigt får fördelar och att goda fäder stängs ute hörs återkommande både bland allmänheten och i rättsväsendet. I Jämställdhetsmyndighetens rapport från 2023 konstateras att föreställningar om att föräldrar (läs:mammor) lämnar påståenden om våld för att få strategiska fördelar i vårdnadsprocessen, eller att skyddat boende inte behöver betyda våldsutsatthet, förekommer bland domare de fört dialog med. ⁴ Samtidigt finns inga belägg för att så skulle vara fallet.

Juristen Eva Diesen, som på uppdrag av Roks tagit fram skriften ”Våld och vårdnad” skriver i stället att det ofta är till mammors nackdel att föra fram misstankar om övergrepp i tvisten. Att göra det kräver noga övervägande då polis och åklagare tenderar att tolka anmälningar om våld som görs under pågående vårdnadstvist just som utspel för att vinna fördelar i tvisten varför dessa inte utreds grundligt. En nedlagd förundersökning kommer i vårdnadsmålet att tolkas som att anklagelserna saknade grund och läggas mamman till last. Om hon i stället väljer att inte polisanmäla kommer även detta att tolkas negativt; ”om det verkligen skett borde hon väl anmält”. ⁵ I en vårdnadstvist är beviskraven inte desamma som i brottmål men det krävs att rätten anser att anklagelserna har en viss substans samt att de utgör en risk även för framtiden. Domstolarna är vana att arbeta med ”ställt utom rimligt tvivel” och kan enligt Jämställdhetsmyndigheten ha svårt att hantera vårdnadstvisternas mer diffusa, odefinierade beviskrav. ⁴ Men att uppgifter om våld framkommer först i tvist är i sig inget konstigt då det är först vid separation som många kvinnor kan benämna våldet. ⁶

Misogyna föreställningar om att mödrar regelmässigt får fördelar och att goda fäder stängs ute hörs återkommande både bland allmänheten och i rättsväsendet.

Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap, har studerat om domstolarna tar otillbörlig hänsyn till kön i vårdnadsmål. Hon konstaterar att de resonemang som förs rörande pappor respektive mammor präglas av deras position som umgänges- respektive boendeförälder och inte deras kön. Kraven på boendeföräldrar är avsevärt högre än de på umgängesföräldrar. Boendeföräldrar åläggs större ansvar på alla områden inklusive för umgänget med den andra föräldern. Schiratzki skriver att eftersom det vanligtvis är mamman som är boendeförälder så finns stora skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp. Om man byter ut ”boendeförälder” mot ”mamma” framträder alltså könsskillnader som visar att det snarare är kvinnor som förfördelas.

Många har hört talas om ”umgängessabotage”. Termen myntades i rättspraxis i slutet av 80-talet för att beskriva en förälder som ”saboterar” umgänget med den andre föräldern. Umgängessabotage ses som mycket allvarligt och om en förälder gör sig skyldig till detta kan domstolen flytta vårdnaden till den andra föräldern eller upplösa eventuell gemensam vårdnad. Mönstret är detsamma: eftersom det oftast är mammor som är ensamma vårdnadshavare och boendeföräldrar är umgängessabotage främst något som mödrar kan anklagas för. Vid varje uteblivet umgängestillfälle kan pappan kräva verkställighet, vilket ytterst görs med polishämtning och mamman riskerar böter i form av vite. Intressant nog finns inga sanktioner emot fäder som inte dyker upp till umgänge. Barns och mödrars ageranden kan alltså mötas med tvång och sanktioner medan faderns engagemang i barnet, likt i frågan om föräldraledigheten, helt bygger på frivillighet. I praktiken blir umgängesrätten, trots att den är formulerad som barnets ”rätt” snarare barnets plikt och faderns rätt. 

Uppgifter om våld är inga undantag

Barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor i vårdnadstvister. Men vad som exakt är barnets bästa definieras inte och i föräldrabalken finns endast två huvudsakliga principer som rätten alltid ska beakta: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”.  I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa som ska väga tyngst. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar i sin kartläggning av vårdnadsmål från 2022 att det fanns uppgifter om våld i 64 % av vårdnadstvisterna, i övervägande majoritet om faderns våld mot mamma och/eller barnen men att ”samarbetssvårigheter” och barnets kontakt med båda föräldrarna ändå gavs större genomslag än skydd från våld i domarna. ⁷ Vidare skriver myndigheten att det i en stor andel mål finns uppgifter om våld i bilagda utredningar men att det är omöjligt att utläsa om domstolen tar ställning till uppgifterna i domslutet samt att riskbedömningarna har stora brister.

Jämställdhetsmyndigheten konstaterar i sin kartläggning av vårdnadsmål från 2022 att det fanns uppgifter om våld i 64 % av vårdnadstvisterna, i övervägande majoritet om faderns våld mot mamma och/eller barnen.

Av rapporten framgår att domstolar omformulerar och förminskar våld och övergrepp till ”konflikt” eller ”samarbetssvårigheter” och att maktfrågan inte berörs i relation till samarbetet. I samband med de senaste lagändringarna på området betonar regeringen att om det ”förekommit våld eller hot kan det inte läggas en förälder till last att han eller hon inte samarbetar eller tar ett gemensamt ansvar med den andra föräldern i frågor om barnet”. ⁸ Men sådana undantagsbestämmelser blir i praktiken helt meningslösa när våldet omtolkas eller överhuvudtaget inte beaktas av domstolarna. Eftersom det är en majoritet kvinnor som lämnar uppgifter om våld måste rapportens resultat förstås som att mäns uppgifter generellt tas i större beaktande av domstolen. När utgångspunkten är att gemensam vårdnad är det bästa måste en mamma som motsätter sig det visa för rätten att det finns skäl som talar emot det medan pappor på motsvarande sätt inte måste visa att de är trygga och bra föräldrar.

För den som är rädd för eller som inte tycker att den andra föräldern är lämplig blir kraven på samförstånd och samarbete omöjliga att hantera. Om samarbete var möjligt, varför skulle man vända sig till tingsrätten? Den som vägrar samarbetssamtal och medling är den som inte är samarbetsvillig och därmed riskerar att uppfattas som att den inte kan se barnets behov av båda sina föräldrar. I Jämställdhetsmyndighetens rapport från 2023 vittnar Advokatsamfundet om att föräldrar gått med på överenskommelser av rädsla för den andra föräldern, av rädsla för att förlora vårdnaden helt eller av rädsla för att anklagas för umgängessabotage. ⁴ Vidare visar jämställdhetsmyndigheten att domstolarna fastställt föräldrars egna överenskommelser i 61 % av målen trots uppgifter om våld. ⁷ Fokuset på samarbete har öppnat en bakväg för män som genom att framställa sig som samarbetsvilliga ges tillgång inte bara till barnen, utan också till mammorna. När domstolarna beslutar om gemensam vårdnad och umgänge trots att det finns allvarliga konflikter och/eller uppgifter om våld utsätter de kvinnor och barn ibland för en allvarlig risk och alltid för onödig rädsla och/eller problem.

Fokuset på samarbete har öppnat en bakväg för män som genom att framställa sig som samarbetsvilliga ges tillgång inte bara till barnen, utan också till mammorna.

Vårdnadspolitiken förutsätter att relationen mellan föräldrarna helt kan skiljas från relationerna mellan barnet och de vuxna. Separationen mellan föräldrarna antas kunna ske utan att det påverkar barnets relation till dem båda. Men mammor och pappor är inte bara partners, utan också medföräldrar. De senaste åren har vi sett en feministisk diskussion om omsorgs- eller emotionellt arbete. 2016 myntade jag ordet kärlekskneg för detta, ett ord som sedan kom att spridas och användas av såväl influencers, DN:s krönikörer och Jonna Vanhatalo (Marcus Birros exfru.) ⁹ I regel utförs merparten av detta av kvinnan och det innefattar inte sällan att underhålla faderns relation till barnen.  När föräldrarna separerar åläggs mamman genom beslut om gemensam vårdnad att fortsätta detta. I de fall där mannen varit våldsam får det allvarliga konsekvenser då kvinnan i praktiken åläggs att vara kvar i relationen genom ”samarbete” och det arbete som hon förväntas lägga på att främja umgänget.

Sociologen Maria Eriksson menar att vårdnadspolitiken syftar till att återskapa kärnfamiljen så långt det är möjligt. Hon använder det träffande begreppet ”den separerade kärnfamiljen” och pekar på en ordning där gemensam vårdnad i praktiken betyder att mödrar har ansvar för daglig omsorg om barn medan fäder har samma rätt att fatta beslut som rör både barn och mödrar oavsett hur stor eller liten hans faktiska samvaro med barnen är. ¹⁰ Det är ett mycket patriarkalt mönster som man inte kommer till rätta med genom ökat fokus på barnets bästa. Snarare är det ”barnets bästa” som fått agera front för dagens påstått ”jämställda” bestämmelser vilka döljer och vidmakthåller djupt orättvisa könsmönster.

Ett radikalt förslag

Dagens vårdnadspolitik har alltså utvecklats i relation till pappapolitiken och dess reformer har påverkats starkt av uttalade mansperspektiv. Efter att jag gjort min genomgång står det mig klart att det krävs en helomvändning. Rätten till skilsmässa och möjligheten att leva ett självständigt liv har uppnåtts genom kvinnokamp och kan inte tas för given. I dagens läge kan principen om ”barnets rätt till två föräldrar” och styrningen mot delat föräldraskap användas för att motarbeta kvinnors frigörelse genom att inte låta dem lämna relationer som de önskar.

Efter att jag gjort min genomgång står det mig klart att det krävs en helomvändning. Principen om ”barnets rätt till två föräldrar” används för att motarbeta kvinnors frigörelse genom att inte låta dem lämna relationer som de önskar.

Den könsneutrala lagstiftningen täcker med sitt tal om ”föräldrar” över en könad verklighet och har kommit att betyda att specifikt mammor inte ska ha några fördelar på grund av kön då ”jämställdhetsproblemet” på föräldraskapsområdet förståtts som att män diskriminerats. För att komma tillrätta med detta har en politik tänkt att garantera fäders tillgång till barn utvecklats, på kvinnors bekostnad. Radikala åtgärder som flyttar makt från män till kvinnor måste till, och det nu. 

I inget led har kvinnoperspektiv på vårdnadsfrågan utretts eller ens diskuterats trots att kvinnorna kanske är de som förlorar mest på dagens ordning. Därför ser jag ingen väg framåt förrän lagstiftaren erkänner mödrars och barns gemensamma intressen mot bakgrund av hur intimt sammankopplad deras utsatthet är. När en mor åläggs ”samarbete” och hon måste lämna det käraste hon har för umgänge hålls hon kvar i våldet/relationen och den risk och stress hon utsätts för drabbar också barnet direkt eller indirekt i kraft av att hon är den primära omsorgspersonen. Vårdnadspolitiken måste därför också ta ansvar för vad det gör med relationen mellan mor och barn när modern åläggs att verkställa ett umgänge som barnet inte vill. I nuläget är det rättsliga sveket mot mödrar är i den aspekten dubbelt.

Barnrättsperspektiv har fått rejält uppsving på senare tid och alla de förändringskrav som hörs i debatten utgår ifrån att ett ökat fokus på barnets rätt kommer att lösa problemen. Ett antal nya bestämmelser trädde i kraft 1 juli 2021 i syfte att just ”stärka barnrättsperspektivet”. Bland annat framgår det nu uttryckligen att barnet har rätt till relevant information, att barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge samt att barnet har rätt att komma till tals utan vårdnadshavares godkännande. Men fortfarande finns samarbetsfokuset, vilket är själva problemet, kvar och som nämnts tidigare är det sedan 2021 till och med möjligt att besluta om gemensam vårdnad trots att båda föräldrarna motsätter sig.

Tintin ville inte träffa sin pappa och efter hans död driver både Unizon och #LexTintin frågan om att ”stoppa tvångsumgänge”. Naturligtvis ska inte barn tvingas till umgänge, men en sådan bestämmelse är inte tillräcklig. Dels för att barn inte bereds säkra möjligheter att framföra sin åsikt och för att den som utsatts för våld kan ha utvecklat traumatiska band vilket betyder att en del barn som far mycket illa ändå vill träffa sina pappor. I sin undersökning ”Umgänge – för barnets bästa?” från 2021 har Unizon studerat vuxna som haft umgänge med en förövare som barn. De skriver att 3 av 5 hade umgänge fast de egentligen inte ville, ofta för att ”undvika konflikter” eller för att ”skydda andra familjemedlemmar” vilket måste förstås som att många barn uttrycker att de vill ha umgänge fast av helt fel skäl, något som förstås är djupt sorgligt men i relation till gällande rätt helt rationellt. Samtidigt betyder det att så många som 2 av 5 önskade att umgänget skulle äga rum. Intressant nog rapporterar ändå 78 % av dem att umgänget orsakat dem psykiskt lidande som barn och 87 % att det orsakat dem psykiskt lidande som vuxna, detta alltså trots att de aldrig utsattes för något ”tvångsumgänge”. Unizon kräver att umgänge aldrig ska ske om föräldern är dömd för våld mot barnet, trots att några domar sällan finns samt att umgänge aldrig ska ske när barnet bor på skyddat boende, trots att man endast gör detta under en begränsad tid. 

Andra aktörer för fram förslag om särskilda barndomstolar eller att barn ska ha egna ombud i processen. Ingenstans hörs ett seriöst problematiserande av könsmaktsfrågan och det faktum att män och kvinnor inte är jämställda, vilket systemet förutsätter. Detta ständiga friserande av ett system som i decennier återkommande reformerats till kvinnors nackdel gör vårdnadstvisterna mer avancerade och kostsamma, men det löser inte kvinnofridsproblemen. Att de svenska männen getts makten över barnen, och därmed också deras mammor, i barnrättens och jämställdhetens namn är en skandal och ett rättsligt svek som kräver stora förändringar utifrån den förståelsen. 

Ett alternativ är att utforma ett helt nytt vårdnadsbegrepp med starkare koppling till faktisk omsorg och där juridisk bestämmanderätt inte särskiljs från denna. Det skulle minska frånvarande fäders makt och visa större respekt för boendeföräldern, det större ansvar dessa åläggs och det arbete det faktiskt innebär att ta hand om ett barn dagligdags. Dock skulle det bli svårare att hantera det allt vanIigare växelvisa boendet och eventuellt ge våldsamma fäder ökade incitament att kräva sådant, vilket vore en katastrof. Den mest effektiva lösningen vore därför att mödrar alltid ensamma tillerkänns vårdnadsrätten för sina barn och att skrivningen om barns behov av nära och god kontakt med båda sina föräldrar stryks ur föräldrabalken.

Den mest effektiva lösningen vore därför att mödrar alltid ensamma tillerkänns vårdnadsrätten för sina barn och att skrivningen om barns behov av nära och god kontakt med båda sina föräldrar stryks ur föräldrabalken.

Det är uppenbart att denna kontakt inte är ett generellt behov som alla barn har och skrivningen ges i nuläget regelmässigt större genomslag än rätten till skydd och säkerhet. Att skrivningen stryks föreslås av både Jämställdhetsmyndigheten samt utredningen ”Tryggare hem för barn”. ^{4 11} Den ensamma vårdnadshavaren måste också åter ges mandat att besluta om umgänget, om det överhuvudtaget ska äga rum och i så fall hur. Den som står barnet närmast och sköter den vardagliga omsorgen är givetvis bäst lämpad att bedöma om umgänge är till gagn för barnet. En sådan ordning skulle på allvar minska antalet tvister i domstol, vilka vi vet är skadliga för barn. Ett antal undantagsbestämmelser, lika de som idag finns för våld skulle kunna utformas för de verkliga undantagen; de fall där fadern är huvudsaklig omsorgsförälder och/eller modern olämplig. I de relationer där samarbetet och medföräldraskapet fungerar bra skulle man givetvis i praktiken dela i alla fall. En situation där kvinnor kan välja att ha med män att göra för att de vill och anser att det är bra för deras barn skulle på allvar ge förutsättningar för det ”nya”, mjuka faderskapet vars realiserande inte alls är en förutsättning för dagens bestämmelser. En stärkt modersrätt för kvinnors rätt till liv, frihet och frid skulle vara ett verkligt steg mot det jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.