Att den svenska fackföreningsrörelsen ser ut att kunna vinna mot Tesla är inte ett tecken på dess styrka. Tvärtom är facket svagare än någonsin och organisationsgraden är nere på 59%. Dock har den träffat kapitalets ömma punkt: just in time-produktionen, skriver Kristin Linderoth och Magnus Granberg.

IF Metall inledde i slutet av oktober 2023 en strejk vid elbilstillverkaren Teslas verkstäder och serviceställen i Sverige, i syfte att pressa företaget att teckna kollektivavtal. Konflikten har sedan utvidgats till en omfattade blockad med sympatiåtgärder från flera fackförbund.

Striden är självklart nödvändig och betydelsefull, och fackförbund som SEKO och Elektrikerna gör helt rätt i att stödja IF Metall. Men även med en facklig seger går det inte att komma ifrån att den svenska modellen har underminerats kraftigt och att kollektivavtalet som vi känner det hotas från flera håll. Vi menar att den pågående Teslakonflikten visar att den svenska modellen är döende. Men vi konstaterar också att konflikten vittnar om behovet – och möjligheten – att i modellens ruiner återskapa en verklig motmakt till kapitalet.

Den tolkning vi gör av Teslastrejken skiljer sig på väsentliga punkter från hur konflikten generellt framställs i media. Från både höger och vänster sprids en bild av starka fackförbund som utövar ansenlig makt på en i stort sett oförändrad svensk arbetsmarknad. Högern sjunger en bekant klagosång om oproportionerliga stridsåtgärder och fackliga maffiametoder.¹ Detta är en logisk fortsättning på kampanjer för inskränkningar i strejkrätten som visserligen vanställer de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden, men som är fullt förklarliga i termer av klassintressen och klasstrategier. Att även delar av vänstern målar upp en felaktig bild av maktförhållandena i arbetslivet är kanske förståeligt utifrån att man gärna vill tro på berättelsen om fortsatt mäktiga svenska fackförbund, men det är kontraproduktivt om målet är att faktiskt flytta fram arbetarklassens positioner. Om man vill stärka arbetarklassen är det viktigt att göra en nykter analys av de verkliga maktförhållandena, och sedan dra slutsatser baserat på denna analys.

Istället ger man sken av att det handlar om en i princip intakt svensk modell som nu hotas av en enskild attack från ett osedvanligt antifackligt amerikanskt företag; ett företag som helt enkelt inte förstår hur vi gör här i Sverige.² Ur ett sådant perspektiv blir det också logiskt att föreställa sig den lugna svenska arbetsmarknaden och dess få konflikter som tecken på underliggande facklig styrka. Teslastrejken uppfattas utifrån en sådan tolkning som ett uttryck för dolda fackliga maktresurser.

Det är visserligen sant att den låga konfliktnivån mellan strejkvågen 1942–47 och strejkrörelserna som började i slutet av 1960-talet motsvarade en viss maktbalans mellan arbete och kapital, och vissa fackförbund har än idag betydande slagkraft och konfliktförmåga.

Men detta gör det inte sant att Teslakonflikten visar på facklig styrka eller att det låga antalet strejkdagar i Sverige är uttryck för fackföreningarnas samlade maktresurser, som till exempel German Bender har argumenterat i Dagens Arena.³ Det kan låta trösterikt, till och med inspirerande, men det är tyvärr missvisande, och bygger på en feltolkning av den tradition av marxistisk forskning om arbetskonflikter i Sverige som sägs utgöra grund för analysen.

Strejkstatistik säger nämligen ingenting i sig om maktförhållandena på arbetsmarknaden. Den historiska kontexten är avgörande. Lugnet på dagens svenska arbetsmarknad betyder helt enkelt inte alls samma sak som den låga konfliktnivån under 1950- och början av 1960-talet gjorde. Bender hämtar stöd i sociologen Walter Korpis maktskillnadsmodell, men som just denna modell indikerar har konflikterna ofta ökat när maktförhållandena hastigt förändrats.

Detta skedde i Sverige under början av 1990-talet i och med den borgerliga regeringen och det blocköverskridande övergivandet av den fulla sysselsättningspolitiken, vilket kom till uttryck i en serie lockouter. Därefter stabiliserades arbetsmarknaden genom etablerandet av en ny – ur arbetarperspektiv kraftigt devalverad – svensk modell, vars tydligaste uttryck är Industriavtalet som slöts 1997. Den låga konfliktnivån måste tolkas i denna specifika historiska kontext.

Det är ur ett internationellt perspektiv utmärkande för Sverige att strejkrörelserna som började under 1960-talets slut höll i sig så länge. Även under 1980-talet översteg antalet arbetsnedläggelser ofta hundra om året, siffror som inte minst välfärdsanställdas självorganiserade (så kallade ”vilda”) strejker bidrog till.⁴

Först under början av 1990-talet trycktes de stridbara arbetarkollektiven i privat och offentlig sektor tillbaka. Den låga arbetslösheten och det sena inträdet i en nyliberal ekonomisk-politisk ordning är viktiga förklaringar till att det dröjde så länge. 1990-talet markerar därför genombrottet för kapitalets motoffensiv och innebar tveklöst en historisk reträtt ur arbetarperspektiv; en reträtt som fortfarande pågår.

Lugnet på svensk arbetsmarknad reflekterar inte någon terrorbalans mellan jämbördiga parter.

Det är därför inte rimligt att tolka den låga konfliktnivån som ett tecken på facklig styrka. Lugnet på svensk arbetsmarknad reflekterar inte någon ”terrorbalans” mellan jämbördiga parter. Som Korpi förklarade i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen minskar sannolikheten för öppna konflikter inte bara i situationer när parternas maktresurser balanserar varandra.

Även i situationer med mycket stora maktskillnader mellan parterna är risken för öppen konflikt låg, eftersom den svagare parten uppfattar sitt underläge och tvingas ge efter utan strid. I Sverige framgår detta både i ekonomiska och politiska avseenden, till exempel i lönernas minskade andel av BNP, inskränkningarna av konflikträtten och urvattningen av LAS. Dagens låga konfliktnivåer uttrycker alltså radikalt förändrade maktförhållanden till kapitalets fördel och det är mot denna bakgrund vi måste förstå Teslakonflikten.

Fackföreningarna kan mycket väl vinna striden mot Tesla, liksom man vann mot Toys R Us i en liknande konflikt för snart 30 år sedan. Men vi måste komma ihåg att motsvarigheterna till dagens Svenskt Näringsliv vid denna tid strävade efter en helt annan ordning på arbetsmarknaden, med en decentraliserad lönebildning utan branschavtal.

Fackföreningarna kan mycket väl vinna striden mot Tesla, liksom man vann mot Toys R Us i en liknande konflikt för snart 30 år sedan. Men vi måste komma ihåg att motsvarigheterna till dagens Svenskt Näringsliv vid denna tid strävade efter en helt annan ordning på arbetsmarknaden, med en decentraliserad lönebildning utan branschavtal. Det förmådde kapitalet inte genomdriva, men 1997 års Industriavtal, som innebär att svenska storföretag och företagsorganisationer för tillfället inte ifrågasätter kollektivavtalssystemet, innebar stora fackliga eftergifter, däribland minskad konfliktförmåga (längre varseltider) och uppluckrad arbetstidsreglering.

Mot denna bakgrund är det alltså felaktigt att som Bender hävda att svenska fackförbund har ”väldigt få begränsningar” vad gäller rätten och möjligheten att strejka. Just begränsningarna av konflikträtten är en av de tendenser vi vill peka på, som på sikt bidrar till att underminera den svenska modellen. Faktum är att denna rättighet idag är mer begränsad än den var under början av 1900-talet och att inte minst Industriavtalet har bidragit till detta.

Den rad av organisatoriska och juridiska inskränkningar av svenska arbetares rätt att strejka som skedde under förra århundradet motiverade till och med nämnde Walter Korpi att vid mitten av 1970-talet, i boken Varför strejkar arbetarna?, föreslå olika sätt att förstärka arbetares konflikträtt. Bender har dock rätt i att rätten till sympatiåtgärder ännu är väsentligen intakt, och om Teslastrejken har avslöjat något om maktförhållandena på svensk arbetsmarknad är det just att denna rättighet är kollektivavtalssystemets sista skyddsvärn.

För Teslakonflikten är inte en strejk i traditionell mening. Det är inte huvudsakligen mot Teslas egen produktion som stridsåtgärderna slår, utan mot de vidsträckta produktions- och transportkedjor som Tesla är beroende av.

För Teslakonflikten är inte en strejk i traditionell mening. Den fackliga slagstyrkan består i detta fall av blockader och sympatistrejker. Det är inte huvudsakligen mot Teslas egen produktion som stridsåtgärderna slår, utan mot de vidsträckta produktions- och transportkedjor som Tesla är beroende av, och som är utmärkande för ett logistiskt tidevarv där varor produceras och distribueras just-in-time.⁵ Dessa stridsåtgärder är avgörande eftersom verksamheten vid Teslas verkstäder och serviceställen i hög grad fortgår, trots att cirka en tredjedel av de anställda tycks delta i strejken.

Det är såklart en utmaning att skapa fackklubbar inom fackföreningsfientliga företag som Tesla, men det är inte bara där IF Metall saknar sådana. IF Metall har numera en svagare lokalorganisation på svensk arbetsmarknad i dess helhet. Förbundet har inte prioriterat starka klubbar och har, tillsammans med vissa andra LO-förbund, aktivt bidragit till att avveckla det juridiska ramverk (däribland LAS) som underlättade skapandet av starka klubbar. Därför är sympatiåtgärderna avgörande i den pågående konflikten.

Detta illustrerar den andra tendensen som bidrar till att underminera den svenska modellen: den allt svagare fackliga organisationen på arbetsplatsnivå. Teslakonflikten blottar en försvagning av fackliga lokalorganisationer som har skett under längre tid, och som har undersökts av bland andra sociologen Anders Kjellberg.⁶

Teslakonflikten blottar en försvagning av fackliga lokalorganisationer som har skett under längre tid.

Utvecklingen framgår av de lokala fackklubbarnas minskade täckningsgrad, det krympande antalet fackliga förtroendevalda, en lägre facklig studieaktivitet och det minskade antalet strejker sedan 1980-talet. Under perioden 1969–90 var strejker nämligen för det mesta lokala och gräsrotsorganiserade aktioner, och även när arbetare strejkade ”vilt” skedde det vanligen med den lokala fackklubbens goda minne. Korpi fann således i en studie av dåvarande IF Metall att den lokala fackliga organisationen var stark vid företag där arbetare hade genomfört sådana strejker.

Förutom Toys R Us har även andra utländska företag tidigare gått i bräschen för förändringar på svensk arbetsmarknad. Senast var det ATM Terminals när konflikträtten begränsades 2019. Teslakonflikten pekar mot en nyordning som kanske inte är inom kapitalets räckhåll ännu men fullt realistisk på längre sikt. Förutsättningarna för ett sådant angrepp finns inte bara i inskränkt konflikträtt och försvagade lokalorganisationer (och därmed en förkrympt lokal konfliktförmåga), utan också i den tredje tendensen vi vill lyfta fram: den minskade fackliga anslutningsgraden.

Bland arbetare har andelen fackligt anslutna minskat stadigt sedan mitten av 1990-talet, och är nu nere på 59 procent. Tjänstemännens anslutningsgrad har legat stabilt kring 73 procent sedan 2010, men det är en minskning sett ur ett längre tidsperspektiv; under 1990-talet handlade det om drygt 80 procent.⁷

Bland arbetare har andelen fackligt anslutna minskat stadigt sedan mitten av 1990-talet, och är nu nere på 59 procent.

Walter Korpi talade om den svenska modellen i termer av en historisk kompromiss mellan arbete och kapital, som förutsatte att arbetarklassens maktresurser balanserade – eller i vissa avseenden åtminstone var jämförbara med – kapitalmakten. Denna balans existerar inte längre, och Teslakonflikten illustrerar alltså hur den svenska modellen har underminerats. Som vi redogjort för har grundbultar – som anställningsskydd, strejkrätt och lokala klubbar – redan urgröpts. I frånvaron av lokal facklig makt, som kan kontrollera avtalens efterlevnad, töms kollektivavtalen dessutom successivt på reellt innehåll. Begränsningarna i konflikträtten som gjordes 2019 innebär också att det är svårare att värna ”dyra” avtal mot företag som vill ”hoppa” till billigare. Allt detta gör kanske att vi inte heller borde förvånas av att fenomen som strejkbryteri återkommer.

Samtidigt framgår av Teslakonflikten, med vad som borde vara en pinsam tydlighet, hur IF Metall, som gått i bräschen för strategin att undvika och förhandla bort rätten till meningsfulla varsel och stridsåtgärder, är helt beroende av mer ”traditionella” fackförbund som fortfarande har hyfsat starka lokalorganisationer. Konflikten vittnar också om dagens störningskänsliga och, som Marx uttryckte det, alltmer socialiserade kapitalism. Den internationella protestvågen 2010-15 innebar ett genombrott för kampformer som slog mot knutpunkterna i denna kapitalism.⁸

Konflikten vittnar också om dagens störningskänsliga och, som Marx uttryckte det, alltmer socialiserade kapitalism. Här finns de objektiva förutsättningarna för en facklig motmakt.

Här finns de objektiva förutsättningarna för en facklig motmakt. Men det kräver nya organisatoriska strategier, ett medlemsstyrt och medlemsaktiverande fackligt arbete som förlitar sig på och bidrar till de lokala arbetarkollektivens styrka; vad som har kallats en ”folkrörelselinje” i facket. Detta måste vi göra själva, på våra egna arbetsplatser. Det kräver också nya former av samarbete och koordinerade stridsåtgärder mellan olika fackförbund, ofta över gränslinjen arbetare-tjänstemän, och att strejker intar en mer central roll i landets politiska liv. Först då kan arbetares nyvunna logistiska maktresurser användas fullt ut, och ett verkligt värn mot kapitalets angrepp ta form.