Minnen av Navalnyj, min kamrat och motståndare

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

Den 16 februari kom rapporterna om att den fängslade ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj hade dött i en straffkoloni i Sibirien. Den ryske vänsteraktivisten Aleksej Sachnin lärde känna Navalnyj under protesterna 2011-2012, då de samarbetade i kampen för fria val, trots att de stod långt ifrån varandra i övrigt politiskt. Vem var han egentligen?

Hela mitt liv har jag varit en motståndare till Aleksej Navalnyj. Under våren 2012 hade vi en formell allians under proteströrelsen för fria val i Ryssland. Vid de gemensamma aktivistmötena argumenterade jag mer med honom än med någon annan och ofta intog vi oförsonliga positioner. I egenskap av vänsteraktivist såg jag Aleksej Navalnyj som något av en fiende på grund av hans högerextrema kopplingar. En dag den våren stötte jag ihop med honom av en slump på gatan i Moskva och Aleksej ropade glatt på mig. Han frågade hur jag mådde och ville skrivna ner sitt telefonnummer i min anteckningsbok. Jag har fortfarande kvar det, men tror inte att jag någonsin ringde.

Det var inte bara jag som misstrodde Navalnyj. Under sitt liv bytte han ideologisk inriktning mer än en gång.1 Efter att ha börjat sin politiska bana i det liberala partiet Jabloko blev han mer framgångsrik som en av ledarna för den ryska ultranationalistiska rörelsen, för att senare göra sig känd som bloggare och antikorruptionsaktivist.

Efter att ha börjat sin politiska bana i det liberala partiet Jabloko blev han ultranationalist, för att senare göra sig känd som bloggare och antikorruptionsaktivist. Mot slutet av sitt liv började han lyfta frågan om sociala rättigheter.

Mot slutet av sitt liv började han lyfta frågan om sociala rättigheter och kritiserade den ekonomiska ojämlikheten i landet, vilket fick liberala opponenter att beskylla honom för att ha blivit marxist. Varje sådan ideologisk vändning gjorde att hans tidigare anhängare kände sig förrådda av honom, men Navalnyj var så populär och respekterad att han kunde ignorera dem och gå vidare med sitt politiska projekt.

Aleksej Navalnyj har med rätta kritiserats för sina auktoritära tendenser och ovilja att samarbeta med andra delar av den ryska oppositionen. Han ville inte ingå i koalitioner utan föredrog att formulera sina egna politiska strategier och mål. De som ville vara med förväntades att följa hans spelregler. Att Navalnyj gick sin egen väg ledde till att den breda oppositionsalliansen under proteströrelsen 2011-2012 försvagades och sprack, och att de växande protesterna mot de ryska pensionsreformerna 2018 aldrig tog fart.

Att Navalnyj gick sin egen väg ledde till att den breda oppositionsalliansen under proteströrelsen 2011-2012 försvagades och sprack, och att de växande protesterna mot de ryska pensionsreformerna 2018 aldrig tog fart.

Men för Navalnyj själv blev det med tiden ett framgångsrecept, då han alltmer framstod som den ende oppositionsledaren i Ryssland. Kremls propagandaapparat förstod detta fullt ut och utnyttjade det till att ytterligare splittra oppositionen och spela ut aktivister mot varandra.

Aleksej Navalnyj gjorde sitt djärvaste drag för tre år sedan när han i början av 2021 valde att återvända till Ryssland efter att ha blivit förgiftad hösten innan. Han fick sjukvård i Tyskland och kunde ha fått stanna där och leva ett relativt gott liv. Men istället tog han en enorm personlig risk genom att resa tillbaka rakt i händerna på de människor som hade försökt ha ihjäl honom, och som han själv hade lyckats avslöja och hänga ut för brottet. Att han skulle gripas och hållas fängslad åtminstone så länge Putin levde var garanterat. Angela Merkel och Joseph Biden kunde inte skydda honom i Ryssland, men trots det valde han att återvända.

Det var både en hjältemodig handling och ett kallt beräknat politiskt spel. Ryssland skulle hålla parlamentsval till duman, det sista innan Putins planerade ”återval” för en ny presidentperiod, (och vad som skulle visa sig vara bara ett år före invasionen av Ukraina.) De styrande i Kreml behövde en helt lojal duma, som skulle vara berett att villkorslöst godkänna härskarens alla beslut.

Aleksej Navalnyj gjorde sitt djärvaste drag när han valde att återvända till Ryssland efter att ha blivit förgiftad hösten innan. Han fick sjukvård i Tyskland och kunde ha fått stanna där och leva ett relativt gott liv.

Samtidigt var stödet för de ryska myndigheterna och Putins politik kraftigt på nedgång till följd av ekonomisk stagnation, en långsam minskning av levnadsstandarden och en allmän känsla av hopplöshet. De parlamentariska partierna hade över åren lärt sig att anpassa sig och agera enligt Kremls spelregler. Men så kom Navalnyj tillbaka och rubbade den politiska ordningen. Det var ett enormt risktagande, men inte helt utan potential att lyckas.

Under 2020 hade enorma demonstrationer oväntat brutit ut mot Aleksander Lukasjenkos tidigare så stabila regim i Vitryssland, och i ryska Fjärran Östern ledde avskedandet av den populäre guvernören Sergei Furgal till sex månader långa folkliga protester i den annars så lugna staden Chabarovsk.

Med dessa händelser i färskt minne hade Navalnyj som mål att med sin dramatiska återkomst till Moskva skapa så stor uppmärksamhet att det skulle väcka liv i den slumrande ryska oppositionsrörelsen igen. Planen var som tagen ur en Hollywood-film. Superhjälten, som mirakulöst besegrat döden och överlevt mordförsöket några månader tidigare, skulle flyga hem till fosterlandet ombord på ”Segern” (namnet på det ryska flygbolaget Pobeda). Vid ankomsten blev han omedelbart fängslad av den orättfärdige härskaren och fråntagen sin frihet på samma sätt som hela det ryska folket förnekades att leva i frihet.

Med dessa händelser i färskt minne hade Navalnyj som mål att med sin dramatiska återkomst till Moskva skapa så stor uppmärksamhet att det skulle väcka liv i den slumrande ryska oppositionsrörelsen igen.

Rent teoretiskt var det en oslagbar plan enligt ett välskrivet manus. Men det visade sig att krisen i landet ännu inte hade mognat tillräckligt för att den politiska revolutionen skulle bryta ut. Visserligen kom hundratusentals människor ut på gatorna för att protestera mot Navalnyjs fängslande i den största demonstrationen på ett decennium, men gatuprotesterna upplöstes snart brutalt av polisen. Däremot hade runt 20 miljoner människor indirekt deltagit i protesterna från sina hem, genom att titta på live-sändningarna av gatudemonstrationerna, vilket visar att det ändå fanns ett enormt intresse för Navalnyjs återkomst bland stora delar av befolkningen.

Jag deltog i demonstrationerna vid denna tid, men var fortfarande skeptisk till Navalnyjs projekt. Hans försök att skapa en ny rörelse hade inget politiskt program annat än att lyfta fram sitt eget namn. Besluten togs av Navalnyjs team bakom ryggen på de många sympatisörer, deltagare och aktivister som offrades som fotsoldater på gatorna i kampen mot kravallpoliserna.

Jag deltog i demonstrationerna vid denna tid, men var fortfarande skeptisk till Navalnyjs projekt. Hans försök att skapa en ny rörelse hade inget politiskt program annat än att lyfta fram sitt eget namn.

Och bakom de liberala slagorden om en ny framtid för ett fritt Ryssland, låg minnet om ett mörkt förgånget under 1990-talets nyliberala epok och ekonomiska chockterapi, som hade skapat så mycket fattigdom, olycka och ojämlikhet och slutligen lagt grunden för Putins regim.

Troligen delades mitt tvivel av de 20 miljoner människor som tittade på via nätet, men utan att själva vilja ge sig ut på gatorna. Och utan dem var slaget förlorat. Nu, när man ser tillbaka på våren 2021, förstår man att detta var den sista chansen att göra något för att stoppa det slutliga upprättandet av diktaturen och det krig som skulle bryta ut året därpå.

Horizontal rules

Aleksej Navalnyjs död den 16 februari 2024 chockade världen på ett sätt som kan jämföras med krigsutbrottet nästan exakt två år tidigare. De stora västerländska tidningarna från franska Le Figaro till amerikanska The Wall Street Journal, dedikerade sina förstasidor till honom. Artiklar om den ryska oppositionsledaren fyllde The New York Times, The Guardian, The Washington Post, Aftonbladet och Dagens Nyheter. Oberoende ryska medier i exil har nästan enbart skrivit om Navalnyj de senaste dagarna. Sorgemanifestationer har hållits i hundratals städer runtom i världen. Trots en atmosfär av rädsla och förtryck har spontana minnesmärken uppförts i ett hundratal ryska städer. Människor har lagt blommor och tänt ljus vid monumenten över Stalintidens offer. Flera hundra personer har gripits av polisen för att ha deltagit i dessa aktiviteter. Ingen annan politiker i Ryssland, inklusive Putin själv, har förmågan att väcka sådana känslor och offervilja hos människor.

Ingen annan politiker i Ryssland, inklusive Putin själv, har förmågan att väcka sådana känslor och offervilja hos människor.

För tre år sedan var jag gäst i The Grayzone med Aaron Maté och sa mig då vara redo att agera som Aleksej Navalnyjs försvarsadvokat vad gäller anklagelserna att han har brutit mot sina principer.2 Jag menade att genom att pröva sig fram och byta ideologiskt läger försökte Navalnyj i grunden att skapa en ny folklig rörelse mot regimen underifrån. Nästan alla andra politiker i Ryssland försöker genomföra förändring uppifrån, inklusive inom den härskande byråkratin och oligarkin.

Navalnyj var en verklig populist i den mening som statsvetaren Chantal Mouffe definierar termen. Han arbetade oförtröttligt för att nå ut till massorna och aktivera dem politiskt. Under vilken ideologisk skepnad detta skulle ske var inte viktigt för honom. Han trodde att som ledare för dessa massor skulle han kunna bygga ett ”vackert framtida Ryssland”. Och med sitt liv, och slutligen sin död, visade han att han var ärlig i sin självuppoffring. För hundratusentals och kanske miljoner ryssar var han deras enda koppling till politiken. Nu är Aleksej borta, men de är kvar.

Genom att pröva sig fram och byta ideologiskt läger försökte Navalnyj i grunden att skapa en ny folklig rörelse mot regimen underifrån. Nästan alla andra i Ryssland försöker genomföra förändring uppifrån.

Varje gång han tog steget från ett ideologiskt läger till ett annat, var det som att Navalnyj nådde en ny nivå i något sorts strategispel. Från nationalisterna fick han sitt första stora erkännande och politiska kapital. Från de pro-västliga liberalerna fick han kompetent personal att bygga upp ett effektivt kampanjteam. Hans arbete för att avslöja korruptionen gjorde honom till medelklassens hjälte bland dem som tröttnat på den bysantiska nepotismen och kleptokratin på toppen.

Och till slut, under hans sista år, började Aleksej vända sig till vanligt folk genom att påtala den härskande klickens liv i lyx som kontrast till fattigdomen bland majoriteten av medborgarna. På denna nivå i ”spelet” hade han nästan löst huvudproblemet och var på väg att spränga gränsen mellan den politiserade minoriteten som aktivet deltagit i protesterna sedan 2011-2012 och den tysta majoriteten som hittills inte har tagit till gatorna. De 20 miljonerna som än så länge bara tittade på.

I viss mån var hans politiska bakgrund ett hinder för att han skulle lyckas. Navalnyjs kopplingar till det liberala etablissemanget var en enorm barlast som han aldrig riktigt lyckades göra sig fri ifrån. Det här berodde till stor del på Navalnyjs eget politiska team, i vilket den extreme liberalen Leonid Volkov, samt en tidigare energiminister i Putins ursprungliga regering Vladimir Milov spelade en stor roll. Två personer som till skillnad från majoriteten av den ryska befolkningen höll 1990-talets nyliberala experiment som föredömligt.

Från nationalisterna fick han sitt första stora erkännande och politiska kapital. Från de pro-västliga liberalerna fick han kompetent personal att bygga upp ett effektivt kampanjteam.

Men i augusti 2023, strax efter att han blivit dömd till ytterligare 19 års fängelse, skrev Navalnyj ett öppet brev i vilket han tog avstånd från liberalismens historiska arv.3 Han skrev att han inte längre kände något hat mot de korrupta domare som dömde honom; inte mot polisen eller FSB; inte ens, ”och ni ska bli förvånade”, mot Vladimir Putin själv. ”I de ögonblicken hatar jag dem som jag tidigare har älskat. De jag var som en klippa för och som jag skrek mig hes för. Och jag hatar mig själv för att jag en gång älskade dem.”

Navalnyj fortsatte med att fördöma de ledande liberala reformivrarna under 1990-talet under Boris Jeltsin, de som ”sålde ut och söp bort den historiska möjlighet som vårt land stod inför”. Från den straffkoloni i Sibirien där han hölls fängslad och torterad skrev Navalnyj vad liberala politiker, affärsmän och journalister inte har velat säga eller höra under flera decennier, nämligen att roten till alla krig och all diktatur växer ur den ojämlikhet och elitism som skapas av den nyliberala politiken. År 2023 förstod Navalnyj till sist vad han hade behövt säga för att kanske kunna få med sig de där 20 miljoner människorna som tidigare bara hade tittat på.

År 2023 förstod Navalnyj till sist vad han hade behövt säga för att kanske kunna få med sig de där 20 miljoner människorna som tidigare bara hade tittat på.

Nu försöker Putins propagandaapparat sprida samma typ av narrativ som tidigare: ”Navalnyjs död gynnar inte Kreml”; ”Han utgjorde inget hot”; ”Rysslands fiender behövde skapa en martyr”. Men den här gången ekar budskapet ovanligt tomt. Oavsett om Vladimir Putin personligen beordrade mordet på Navalnyj, eller om hans död var ett resultat av de tortyrliknande förhållandena i fångenskapen, så står det helt klart var ansvaret för hans död ligger. Och det är inte bara bland Navalnyjs tidigare anhängare och alla de som är missnöjda med kriget och diktaturen som det står klart (för dem har det stått klart länge). Nu står det även klart för dem som tidigare tvekade eller stöttade Putin själv.

”De dödade honom helt enkelt”, konstaterar en soldatmor vars son strider vid fronten. Den kände dissidentens fruktansvärda död i en straffkoloni norr om polcirkeln bekräftar för miljoner ryssar hur saker och ting verkligen är ställt i deras land. Att det styrs av kallblodiga och cyniska men fega mördare. De säger att kriget de har startat är en kamp mot ”världssatanismen” i namn av allt som är heligt. Men mordet på en försvarslös och fängslad person avslöjar deras sanna färger och den bombastiska propagandan fungerar inte längre.

Aleksej Navalnyjs blogg hade titeln ”Den slutgiltiga kampen mellan godheten och neutraliteten”. Under hans livstid lyckades han inte övertyga den tysta majoriteten i Ryssland att överge sina neutrala positioner. Men kanske kommer hans död få dem att göra det.

Artikeln är en originaltext skriven för Parabol. Översättning från ryska: Per Leander

Alexey Sakhnin
Journalist, en av grundarna av koalitionen Socialister mot krig

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.