Att tro att det går att förutsäga när revolutioner ska ske är en deterministisk idé, och som sådan både felaktig och främmande för marxismen, skriver Peter Sundborg.

I sin artikel ”Revolutionen är nära – det går att räkna ut matematiskt” i förra numret av Parabol kommer Erik Svensson fram till att samhällsutvecklingen delvis är möjlig att förutsäga. Han hänvisar bland annat till historikern och komplexitetsforskaren Peter Turchin som menar att genom att analysera dagens samhälle och tidigare samhällen och kvantifiera vissa nyckelparametrar kan vi göra prognoser om framtida samhällsscenarior.

I ett historiskt perspektiv är detta ingen ovanlig idé. Determinismen har visserligen sett lite annorlunda ut, men grundtanken är densamma; utvecklingen går att förutsäga. En av dessa determinister var Karl Kautsky. Han menade att kapitalismens undergång var förutbestämd. Övergången från kapitalism till socialism kunde inte påverkas av människans vilja. Det socialdemokratiska parti han tillhörde behövde inte förbereda revolutionen eftersom den skulle komma oberoende av vad partiet gjorde, enligt Kautsky.¹ Han såg klasskampen mer som en naturkraft än som en rörelse ledd av ett parti.

Marx och Engels hade en annan uppfattning. De var båda aktiva i arbetarrörelsen och hade ingenting till övers för teorier om klasskampen som en naturkraft.

Marx och Engels hade en annan uppfattning. De var båda aktiva i arbetarrörelsen och hade ingenting till övers för teorier om klasskampen som en naturkraft eller att övergången från kapitalismen till socialismen var lagbunden och oberoende av arbetarpartiernas verksamhet. Tvärtom tog de ofta upp vikten av att arbetarpartierna beväpnade sig med revolutionära teorier och analyser för att kunna leda klasskampen. Och att de ledde klasskampen var nödvändigt, annars togs ledningen över av bourgeoisie och småbourgeoisie.

Men Erik Svensson hävdar att Marx och Engels visst ansåg att historien är förutsägbar. Han kopplar ihop Kommunistiska manifestet med revolutionerna i Europa 1848 och menar att det inte var en tillfällighet att revolutionerna bröt ut strax efter att manifestet skrivits.

Men det finns faktiskt ingenting i manifestet som skulle kunna ses som en förutsägelse för händelserna i Europa 1848. Marx och Engels skriver om den kommande kommunistiska revolutionen. Men de gör det som en del av kommunisternas program, inte som en förutsägelse.

Lite längre fram i artikeln skriver Svensson att ”ökad ojämlikhet leder till politisk turbulens, om än ej alltid i form av revolutioner, så i alla fall i form av hårdnande samhällsmotsättningar, uppror och våldsamma protester.” Han skriver vidare att om det inte uppstår folkliga protester (ett något inkonsekvent resonemang) så kommer de härskande klasserna och styrande skikten av ren självbevarelsedrift och under starkt folkligt tryck underifrån och utifrån tvingas genomföra sociala utjämnande reformer.

I Sverige har vi inte haft några uppror att tala om, trots en starkt ökad ojämlikhet. Om vi ser på vad som hänt i vårt land under de senaste decennierna borde svenska folket gjort uppror för länge sedan.

Jag kan hålla med Svensson om att ökad ojämlikhet har lett till politisk turbulens och uppror. Det har vi sett i världen under de senaste decennierna. Upproren har varit många och omfattande. Detta är dock ingen förutsägbar utveckling. I Sverige har vi inte haft några uppror att tala om, trots en starkt ökad ojämlikhet. Det går alltså inte att hänvisa till någon lagbundenhet, utan en konkret analys måste göras för varje land. Om vi ser på vad som hänt i vårt land under de senaste decennierna borde svenska folket gjort uppror för länge sedan.

Den senare delen av Svensson resonemang är historiskt sett felaktig. I den långvariga kontrarevolution som vi befinner oss i har det gång på gång visat sig att de styrande skikten inte alls genomfört utjämnande reformer trots ett hårt tryck underifrån, tvärtom utvecklingen har snarare gått i än mer totalitär riktning. Det finns många exempel; Frankrike, Italien, Ungern, Belarus.

”Rikedomspumpen” som Svensson skriver om gick under perioden 1945-1980 från de rika till de fattiga. Ja, det kan jag hålla med om. Men det fanns orsaker till detta. Perioden 1945-1980 kan betraktas som en revolutionär period med folkliga segrar i världskriget, den antikoloniala kampen i tredje världen, den kinesiska revolutionen 1949 osv.

Välfärdssamhället var ett resultat av arbetarnas kamp och efterkrigstidens högkonjunktur. Tiden efter 1980 och fram till idag, däremot, är en kontrarevolutionär period.

Välfärdssamhället var ett resultat av arbetarnas kamp och efterkrigstidens högkonjunktur. Tiden efter 1980 och fram till idag, däremot, är en kontrarevolutionär period. Välfärdssamhällets nedmontering startade på grund av vikande profiter och genomförs bland annat av nyliberala och allt mer reaktionära politiker.

Svenssons läromästare Peter Turchin har sin egen periodindelning. Han menar att våldsamma perioder varvas med perioder av relativ stabilitet. En sådan stabil period varade mellan slutet på 1930-talet till början på 1960-talet, och präglades starkt av sociala och ekonomiska politiska reformer. Men Turchins periodindelning bygger inte på klasskampens utveckling och styrkeförhållandena mellan kapital och arbete. Den kan därför knappast kallas marxistisk.

Är då alla förutsägelser omöjliga? Nej, det kan göras strategiska förutsägelser som är grundade på kapitalismens ekonomiska lagar, till exempel att klasskampen kommer att fortsätta. Men det går inte att förutsäga att klasskampen automatiskt kommer att leda till uppror och fördelar för arbetarklassen.