En ny bok går till storms mot internet. Nätet är ett drivhus för hänsynslös konsumtion, förgiftad konkurrensmentalitet och en winner-take-all-kultur, menar konstkritikern Jonathan Crary i sin senaste bok. Axel Lindén har läst den.

Den amerikanske konstkritikern Jonathan Crary skriver i sin senaste bok “Scorched Earth” att om det ska finnas mänskligt liv på planeten i framtiden, måste det vara ett liv offline.

Internet är i grunden ett amerikanskt militärkomplex som syftar till att å ena sidan kontrollera, passivisera och homogenisera användarna och å andra sidan maximera frenesin i den globala 24/7-kapitalismens rovdrift på resurser, vilket har försatt naturmiljöer över hela planeten i ett slutgiltigt stadium av förstörelse och utrotning. Därav titeln “Scorched Earth”, den brända jorden, syftande på den militära strategin att förstöra allt i områden man retirerar ifrån för att det inte ska komma fienden till del.

Internet är i grunden ett amerikanskt militärkomplex som syftar till att å ena sidan kontrollera, passivisera och homogenisera användarna och å andra sidan maximera frenesin i den globala kapitalismens rovdrift på resurser.

Jag frågade en tonåring i min närhet om han kunde föreställa sig världen utan internet. Han svarade faktiskt “jodå”, men återgav sen direkt en mem på temat: Om man före internet ville se en bild på en tvättbjörn (apropå amerikansk homogenisering) fick man gå till ett bibliotek och inom rimlig tid få fram något att titta på, men om man sen ville se en tvättbjörn med en rolig hatt blev det problem.

Crarys bok är en pamflett. Argumenten är svepande, men övertygande, åtminstone för den som från början tenderar att hålla med. Även motargumenten måste ju bli svepande. Ingen kan göra en exakt beräkning av huruvida internet är hållbart eller inte, om dess fördelar överväger dess nackdelar.

Men man anar att motorn i systemet inte är wikipediaartiklar om döda poeter, kommunikation i ideella föreningar eller videoklipp med Noam Chomsky, utan snarare porr, droger, mobilspel och konsumtion av kläder tillverkade i avlägsna länder. Om det bara fanns bra grejer på internet skulle det inte vara nån business att hålla det igång. För några år sen dämde man upp en ny kraftverksdamm på Island och ödelade stora områden med känslig natur. Hela el-kapaciteten gick till en serverhall för bitcoin-mining. Jag googlar fram en tvättbjörn i rolig hatt och funderar på vad det är värt i form av bränd jord.

För några år sen dämde man upp en ny kraftverksdamm på Island och ödelade stora områden med känslig natur. Hela el-kapaciteten gick till en serverhall för bitcoin-mining. Jag googlar fram en tvättbjörn i rolig hatt och funderar på vad det är värt i form av bränd jord.

Jag suger i mig Crarys resonemang som godis. Internet ger intryck av att skapa utrymme åt alla möjliga former av uttryck och identiteter. Människor kan skapa sammanhang och känna sig bekräftade. I praktiken är detta dock enbart individuell profilering, vilket gör oss splittrade, ensamma och till lätta byten för försäljare av oändligt varierade varor, tjänster och information. Den digitala världen är ett kasino, där insatserna inte enbart är våra pengar, utan även vårt själsliv. Det kan kännas som att alla har chansen att vinna, och en och annan gör det, men i längden vinner alltid banken.

Crary menar att framväxten av internet går hand i hand med en alltmer utbredd resignation inför makteliternas ackumulation av kapital och samvetslös och militärt understödd exploatering av natur och människor runt om i världen. Vi tror att vi kan bilda grupper där våra känslor och åsikter förstärks och gör någon sorts skillnad, men så fort vårt inre liv blir digitalt uppslukas det av en global apparat som konsekvent upplöser gemenskaper och sänker själva idéen om att vi är ett samhälle. De enda som vinner är de som äger plattformarna.

De enda som vinner är de som äger plattformarna.

Nätet är den postmoderna drömmen om en mångfald av röster och livsformer, men är i verkligheten ett drivhus för hänsynslös konsumtion, förgiftad konkurrensmentalitet och en winner-take-all-kultur. Även progressiva och miljöengagerade krafter tror att de kan nå framgång via internet, där budskapens spridningspotential är oändlig. Men när adressaterna hela tiden klickar sig vidare kommer den kollektiva viljan snart splittras i atomer av enkla begär efter billiga produkter och roliga klipp eller avundsjuka på nån snyggare eller rikare eller ilska mot den som tänker lite lite annorlunda.

En av Crarys bärande slutsatser är vid det här laget inte långsökt: Vägar till och visioner om en annorlunda och bättre värld kommer inte att hittas med hjälp av internets sökmotorer. Det verkar även som att de politiska och aktivistiska grupper som trots allt finns, enbart kan eller vill söka lösningar inom systemet. Det är som att den digitala mentaliteten gör att vi inte kan tänka oss förändring på något annat sätt än att fråga makten om lov. I Sverige är “Återställ våtmarkerna” ett bra exempel. Kravet från denna den mest radikala aktivistgruppen är att länsstyrelserna ska få lite större anslag. Revolutionärer i historien hade trott att det var ett skämt.

Vissa kopplingar i boken är halsbrytande, som att internet är den digitala motsvarigheten till den snabbt växande kontinenten med avfall som flyter runt i Stilla havet. Andra tankegångar har mer substans. Crary, som är professor i visuell konst, talar om hur artificiella färger började tillverkas i mitten av 1800-talet och gjorde att bildkonst och andra visuella företeelser blev mindre förankrade i naturen. Samma företag, exempelvis BASF, dominerade under 1900-talet den växande marknaden för kemiska bekämpningsmedel. Mänskligheten fördes med alla dessa kemikalier allt längre bort från sambandet och samhörigheten med naturen och icke-mänskligt liv. På samma sätt gör nu verktyg för ansiktsigenkänning, ögonrörelser och röstimitering att våra mest intima och subtila egenskaper kan digitaliseras, säljas och exploateras. Crary menar att något går förlorat, som empati, styrkan i sociala band och ansvar i relationer.

Jag når botten på godispåsen. Vad göra med denna information? Min sökmotor ser nästan utpumpad ut av “green new deal hoax”, “mp snabbtåg”, “eco-socialism”, “elbil varför?” och “Ted Kaczynski” (och “tvättbjörn hatt”). Det är uppenbart att ingenting kommer hända vid den här skärmen. Vilket såklart är den trista motsägelsen hos Crary. Om man ska tro honom kommer varken han eller hans läsare ha något med en bättre framtid att göra. Åtminstone kommer de ha glömt vad de skrev och läste när livet på planeten är hållbart igen. Förändringen kommer börja på ett sätt och på platser som vi knappt känner till, kanske hos ursprungsbefolkningar eller i tredje världen där systemets största förlorare finns.

Crary återkommer dock några gånger till en grej som ändå ligger inom räckhåll – att anknyta till icke-mänskligt liv, alltså djur och växter. Kan den totala omstöpningen av samhället handla om grönsaksodling och höns? Provocerande introvert, självupptaget och uppgivet, kan tyckas. Som politiskt intresserad person tappar man fotfästet och hoppet. Kan vi lika gärna sluta engagera oss, skriva, podda och vara aktivister? Ja, förmodligen. Men det är inte detsamma som att ge upp, lika lite som att sluta köra startmotorn på en bil som vägrar gå igång. Det är bättre att gå ur bilen och hitta på något annat.