Åtta vita välbärgade rugbyspelare sparkade ihjäl en tonårig son till migranter i Argentina. Mordet visade upp ett land där vithet är nationell skapelsemyt, skriver Klas Lundström.

Framtida generationer lär blicka tillbaka på år 2023 som ett tämligen framgångsrikt år för argentinsk rugby. Ett år när Argentinas rugbylandslag – ”Los Pumas” – nådde semifinal i VM i Frankrike. Men 2023 var även året då rugbyn skakades av ett mord. Mordet vecklade upp en sociopolitisk tragedi.

Rugby kallas för en gentlemannasport med brutala inslag. I drygt 80 minuter tacklas, stångas, knuffas, klungas och utmanar motståndare varandra för att efter slutsignalen enas i en kollektiv omfamning. Det är en inbjudande bild av en idrott som slår ett slag för kamratskap, respekt och rent spel. I teorin.

Rugbyns dominerande skapelseberättelse bottnar i en protestaktion. Året var 1823, i staden Rugby i hjärtat av England och den engelske fotbollsspelaren William Webb Ellis sägs ha tröttnat på bollsparkandet och helt sonika plockat upp bollen och rusat mot mål. Såväl lagkamrater som motståndare ska ha försökt stoppa honom med tacklingar och – vips! – var en ny idrott uppfunnen.

Från de brittiska öarna spreds sporten sedan snabbt via migranter, kolonialadministratörer och affärsmän till det brittiska imperiets fjärranliggande utposter: Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Och Argentina.

Mordet utmed havet

I februari 2023 dömdes fem argentinska män till livstids fängelse och ytterligare tre till femtonåriga fängelsestraff för dödsmisshandel av 18-årige juridikstudenten Fernando Báez Sosa. Fernando blev ihjälslagen i Villa Gesell, en kuststad inte långt från Buenos Aires som under skolloven intas av lediga och partajande studenter. På en nattklubb utbröt bråk mellan två grupper och Fernando hamnade till sist ute på gatan, ensam mot åtta män, samtliga mellan 21 och 23 år gamla, varpå han misshandlades till döds med slag och sparkar.

Jag tänker ta med honom som trofé! skrek en av angriparna, enligt ett ögonvittne.

– Jag tänker ta med honom som trofé! skrek en av angriparna, enligt ett ögonvittne.¹

Samtliga dömda män spelade rugby för samma klubb – Club Náutico Arsenal Zárate – och i argentinsk press blev förövarna kollektivt titulerade som ”los rugbiers” (”rugbyspelarna”), vilket gjorde rugbyn som idrott generellt och i synnerhet dess plats i Argentinas inofficiella maktkorridorer till ett givet debattämne.

Framför allt var berättelsen om Fernando Báez Sosa en berättelse om migrationens pris i ett land som alltjämt bekämpar sin historia och upprätthålla förljugna narrativ om sin nationella identitet.

Sydlig migration för klättrande social mobilitet

Fernando var enda barnet till Silvino Báez och Graciela Sosa som i början av nollnolltalet emigrerade till Argentina från Paraguays landsbygd. De var en del av något större än dem själva, den till synes eviga gränskorsningen i jakt efter ett nytt kapitel i livet. Årligen är de tusentals – män, kvinnor och barn – som korsar gränsen söderut för att sträva efter nordlig social mobilitet.

I Argentina installerade sig Silvino och Graciela snart i Buenos Aires och i ett socioekonomiskt hörn format av och för andra icke-önskvärda samhällskroppar. En zon reserverad för ”negros” – svartingar – de som utmanar och stör Argentinas självbild och självskrivna identitet som en ”vitbyggarnation”, mer sammantvinnad med Europa än övriga Latinamerika.²

Silvino Báez och Graciela Sosa växte upp i Carapeguá i centrala Paraguay, en region svårt ärrad av de djupträngande såren efter Trippelallianskriget (Guerra de la Triple Alianza) där Paraguay mellan 1860 och 1865 utkämpade ett trefrontskrig mot Argentina, Brasilien och Uruguay. Ett krig som berövade Paraguay på merparten av sin befolkning, stora portioner av sitt territorium och som sådde fröet till de ojämlika villkor när det gäller distribution av makt och mark som alltjämt härskar i det kustlösa landet.³

Den massexodus som årligen dränerar Paraguay på invånare, skatteintäkter och framtida arbetskraft bottnar inte bara i historiska umbäranden, utan är också en följd av den dragningskraft som den argentinska ekonomin och Buenos Aires utövar i form av såpoperor, nyheter och talkshows.

Den massexodus som årligen dränerar Paraguay på invånare är också en följd av den dragningskraft som den argentinska ekonomin och Buenos Aires utövar i form av såpoperor, nyheter och talkshows.

I Buenos Aires landade till slut Silvino en anställning som portvakt och Graciela inom äldreomsorgen. 2001 – samtidigt som Argentina alltjämt genomled en ekonomisk kris efter år av nyliberala stålbad, misskötta finanser och massiva avregleringar av offentliga instanser föddes Fernando som tack vare ett stipendium fick chansen att studera vid Universidad de Buenos Aires juridiska fakultet. Det var här som Fernando också träffade kurskamraten Julieta Rossi, med vilken han under sommarlovet i januari 2020 reste till Villa Gesell för att fira tio månaders sällskapande.

Fernandos åtta banemän kom från Zárate, en småstad längs med Paranáfloden, norr om Buenos Aires. Under rättegången blev det också tydligt att Fernandos icke-argentinska bakgrund – eller kanske snarare hans föräldrars – väckte ont blod hos förövarna. I ett öppet brev adresserade fadern Silvino den strukturella rasism som spelade en avgörande roll i mordet på sin ende son.

Det simpla motivet var hat, skrev han: ”Måhända kände sig angriparna överlägsna eftersom de var ljushyade medan Fernandos hud var mörkare.”⁴

Färg, klass, rugby

Argentina har visserligen under de senaste åren uppvisat en klar förbättring när det gäller tillkännagivandet av rasistiska motiv i domstolsmål som exempelvis mordet på Fernando Báez Sosa – men mycket jobb kvarstår, menar Alejandro Mamani, jurist och medlem av antirasistiska organisationen Identitad Marrón:

– Fernando Báez Sosa-fallet kommer bli en vattendelare, sade han till The Guardian i samband med att domarna föll i februari 2023.⁵

Däremot har det argentinska rättssystemet lång väg kvar att vandra innan den kan påstå sig vara blind inför klass och hudfärg, tillägger Alejandro Mamani. Orsaken är enkel, menar han: många föredrar att blunda inför de uppenbara bakomliggande motiv som bragte Fernando Báez Sosa om livet.

– Rättssystemet ser helt enkelt inte rasism som del av verkligheten i Argentina.⁶

Med allt sagt – är det rättvist att släpa rugbyn som sådan i smutsen? Vilken roll spelar den in i ett tragiskt mord anfört av strukturell rasism och historiska narrativ?

Med allt sagt – är det rättvist att släpa rugbyn som sådan i smutsen?

Rätt eller fel kände sig det argentinska rugbyförbundet i vilket fall nödgat att agera efter att ha blivit föremål för kritikstormar i press och protestmarscher och instiftade ”uppförandekurser” för uppemot 4 000 inhemska rugbyspelare.⁷

Den som under såväl rättegången som i medierapporteringen utpekades som ”ledare” var därtill välkänd i argentinska rugbykretsar. Han både spåddes ha förutsättningarna och var öppen med att nära drömmen om att få spela för det argentinska rugbylandslaget:

– Det är vad jag önskar över allt annat, att få spela på högsta nivå och bli en ”Puma” [landslagsspelare, reds.anm.], det är drömmen, sade han i en intervju med Area18.⁸

När intervjun ägde rum 2016 handlade det om en 17-årig rugbytalang med hela livet framför sig. Han var 20 år när han bildade klunga med sju kamrater och sparkade och slog Fernando Báez Sosa till döds på öppen gata en behaglig sommarkväll 2020. När hans livstidsdom förkunnades tre år senare var han 23. Han svimmade när domen förkunnades.

Socialt konstruerat våld

I fallet med mordet på Fernando Báez Sosa spelar klass en lika viktig roll som rugbyn, menar Guillermo Levy, sociologiprofessor vid Universidad de Buenos Aires y Avellaneda:

– De flesta av ”los rugbiers” härrörde från rika landsbygdsfamiljer, sade han i en intervju med France24.⁹

Levy beklagade inte bara den upphettade stämningen gentemot de mordåtalade – vilken innehöll allehanda lynchinslag – den missade därtill viktiga historiska kontexter:

– Det här våldet föddes inte januari 2020, det är socialt konstruerat, menade sociologen.

Det här våldet föddes inte januari 2020, det är socialt konstruerat, menade sociologen.

Strukturell rasism behöver konstant näring för överlevnad och utveckling. Därför är den argentinska staten skyldig sina medborgare att agera skyndsamt och reellt för att bemöta de uppenbara lögner och falska sanningar som frodas om migranter och ”icke-vita” argentinare, skriver statsvetaren Julián Corvaglia i en essä för Perfil.¹⁰

Vittnen till mordet på Fernando Báez Sosa kunde också bekräfta de rasistiska tillmälen som bistod förövarkollektivet under dödsmisshandeln, exempelvis: ”¡Negro de mierda, mátenlo!” (”Jävla svarting, döda honom!”)

Fastän Fernando var född i Argentina och var argentinsk medborgare nedgraderades han i sina mördares ögon och ansågs mindre värd, vilket historikern Erika Edwards understryker i sin bok om det (vit)argentinska nationsbygget. Ett bygge rest på socialdarwinistiska teorier om ”den härskande vite mannen”.¹¹

Lögner, narrativ, folkmord

En av många historiska lögner – och möjligen den mest seglivade och officiellt erkända – menar att Argentina ”byggdes” av européer. Européer, oavsett från Ukraina, Sverige, Italien, Spanien, Wales eller Tyskland, nådde Rio de la Platas mynning under 1800-talets europeiska massexodus i vad som i mångt och mycket var en statsfinansierad immigrationskampanj.

Men att därifrån hävda att dessa migranter satte ner sina bopålar i terra incognita är helt enkelt inte sant. Folkmord var det viktigaste verktyget i den unga republikens resning från kuvad koloni till självständighet från Spanien 1816.

Under såväl spanjorerna som de nya regenterna röjdes Chacos djungler, Patagoniens bergsmassiv, Eldslandets antarktiska skärgård och Pampas slätter på ursprungsfolk som stod i vägen för utveckling och renrasighet. Bland dessa nybyggare fanns många afro-argentinska före-detta-slavar-men-numera-jordbrukare, vilka knuffades i bräschen som förtrupp inför den utvalda ”europeiska” utbredningen.

Frågan är varför ”vitheten” blev en besatthet i Argentina och varför staten löpte så långa sträckor för att utradera varje nämnt ord om ”icke-vita” i historieböcker.

Frågan är varför vitheten blev en besatthet i Argentina och varför staten löpte så långa sträckor för att utradera varje nämnt ord om icke-vita i historieböcker.

De som var kvar efter militära och epidemieffektiva folkmord inhystes i svältliknande slum där de dagligen påmindes om att de inte var välkomna. Ett politiskt sanktionerat ”vittvättsprojekt”, enligt Erika Edwards som visar hur staten med lagar och direktiv försvårade giftermål mellan ”raser”.

– Tanken att någon skulle vara besläktad med en slav finns helt enkelt inte, sade Edwards i en intervju med The Guardian.¹²

Fastän den afro-argentinska minoritetens exakta ursprung förblivit okänd till följd av slaveriets avhumaniserade systematik är antalet argentinare med afrikanska rötter ändå överraskande många.¹³

Däremot är det få som öppet stoltserar med sina afrikanska släkttrådar, menar Edwards. Det kvarhåller frågan i okunskapens garderob:

– Om det aldrig var möjligt att fysiskt utplåna Argentinas samtliga afrikanska ättlingar har beslutet ändå varit att utplåna dem symboliskt genom att skapa en diskurs där det inte finns några svarta i Argentina, att det är Brasilien som har ”det problemet”.

”Ja, det var vi”

I framtidens backspegel kommer det tragiska mordet på Fernando Báez Sosa och det rättsliga efterspelet att ackompanjeras av ett öppet brev författat av den argentinske rugbyspelaren Tomas Hodgers.¹⁴

I brevet finns ord av skam, om parallella ideal dolda bakom den argentinska rugbyns officiella fasad, tapetserad med ord om ”god stämning på planen och respekt för auktoriteter”. Hodgers öppna brev inleds med det symboliska erkännandet: ”Ja, det var vi.”

”Vi sätter exempel och tror oss vara moraliskt och fysiskt överlägsna resten. Det är en följd av denna kollektiva narcissism, denna fiktiva övertygelse vi har om oss själva att ingen, inte en enda person inom rugbyvärlden, vågade säga att det var vi”, skrev han.

Det är en följd av denna kollektiva narcissism, denna fiktiva övertygelse vi har om oss själva att ingen, inte en enda person inom rugbyvärlden, vågade säga att det var vi.

Att fylla munnarna med ”prat om Nelson Mandela och respekt för domaren” täcker inte över de facto att rugbyn spelar en viktig samhällsroll i Argentina och således bör speglas mot det argentinska samhällets rådande politiska diskurs och historiska narrativ. Är det en slump – frågar sig antropologen Sebastián Fuentes – att kvinnor väljer att ansluta sig till rugbyklubbar med ”starkare arbetarklassförankring än sina manliga motsvarigheter”, till klubbar där även invånare med ursprungsbakgrund deltar.¹⁵

Fuentes forskning kring ”senkapitalismens manliga kroppar” fokuserar bland annat kring den pågående professionaliseringen av argentinsk rugby; ett skeende som ritar om de sociala kontrakt och driver upp de planterade och seglivade strukturer av släktskap, reciprocitet och tilldelad status som annars historiskt omgärdat argentinska (framför allt manliga) rugbyutövare. Lockelsen med proffskontrakt i europeiska ligor har vid sidan om större pengar inom den inhemska ligan sjösatt en social och geografisk migrationsprocess av såväl argentinsk rugby som samhället i stort.

Dynamiken, menar Fuentes, ”mobiliserar konflikter, motstånd och stödet bland de traditionella amatörklubbarna som fram till nu har varit idrottens hjärta”. Frågan är således om argentinsk rugby i lika hög utsträckning kommer fortsätta att fostra framtida generationer av jurister, politiker, banktjänstemän och journalister, vars privatskoleutbildningar löpt sida vid sida med rugbyns sociala skolning – där läroverken utöver rugbyplanerna varit klubbhus och sociala, informella, sammankomster. Inom rugbyklubbarnas väggar och strukturer har unga män ”formats till gentlemän”, menar Fuentes.

Där rugbyklubbarna länge ansetts ha varit uppfödare av morgondagens mäktiga män förväntades spelarna bli arvtagare till sina föräldrars positioner inom övre medel- och överklassfamiljmiljöer:

”I dag förblir rugby en viktig social aktivitet inom denna klassfär och på så sätt vidmakthålls och markeras sociala gränser”, menar Fuentes och frågar sig huruvida kampen mellan ”amatörismens moraliska värde” och de lockande snabba pengarna som allt fler erbjuds i form av korttidsbestämda proffskontrakt kommer ge sociala och ekonomiska svallvågor på de hierarkier som råder i många småstäder som omringar Buenos Aires och där rugbyklubbar utgör vitala samhällsinstitutioner.

Rugbyns helande tårar

I en annan institution – fängelset Penal 48, tillika ett av Argentinas högst säkerhetsklassade fängelser – erbjuds rugby som terapiform för interner i form av ett projekt initierat av ex-rugbyspelaren och juristen Eduardo ”Coca” Oderigo. Utöver idrottens tävlingsinriktade inslag ordineras laganda och organisering.

”Rugbyn överbryggar två dramatiskt frånkopplade världar och bringar förändringar i en miljö präglad av kronisk social fördrivning som cementerar sociala splittringar. Rugby är en elitsport förknippad med de övre samhällsklasserna, medan merparten av internerna härrör ur fattiga bakgrunder”, summerar ett forskarlag bakom en rapport om projektet.¹⁶

De förutfattade meningarna gjorde därför många tveksamma – men snart blev rugbyn ett fysiskt och mentalt andningshål för många deltagare. En intern, Jesus, beskriver hur hemmagjorda knivar byttes ut mot rugbybollar, arrogans mot respekt och påhopp mot tacklingar:

– Jag kände att jag var för första gången tillhörde en familj. Att få tacklas var det bästa som kunde hända mig eftersom jag upplevde så mycket smärta … många kan gråta, men inte jag … inte förrän jag träffade Nico Degano [en av rugbytränarna]. Han lärde mig att gråta, berättar Jesus.

Rugbyns plats i samhället utmanas av en rad faktorer: dels av mordet på Fernando Báez Sosa som fick många att ifrågasätta det accepterade våld inom sporten som så uppenbart togs med av utövare ut på gatorna, dels av professionaliseringen som kan tänkas rita om cementerade parallella överklasvärldar i småstäder där den argentinska rugbyn har starkt fäste.

Med Javier Mileis utlovade slakt av den offentliga sektorn kan helande projekt som rugbyns intåg på högriskfängelser också ha sett sina sista dagar, samtidigt som den nytillträdde argentinske presidentens utlovade (icke-existerande) socialpolitik väntas slå hårt mot internernas uppväxtlundar, bebodda av samhällets förbisedda grupper: ursprungsfolk, kvinnor, arbetarklass, migranter.

Med Javier Mileis utlovade slakt av den offentliga sektorn kan helande projekt som rugbyns intåg på högriskfängelser också ha sett sina sista dagar.

För internen Jesus har rugbyn lyckats dämpa rädslan för samhället som så småningom väntar på andra sidan fängelsemuren:

– Där ute vill jag fortsätta spela rugby, fixa ett jobb och vara tillbaka hos min familj, komma tillbaka hit på besök och göra rätt saker och inte upprepa misstagen som förde mig hit.⁶