Många är de poeter och teologer som sett något demoniskt i jakten och köttätandet. I Olga Tokarczuks nya roman skildras ett gäng män på ett värdshus, frossande i kött och fantiserande om demoner. Pelle Strindlund diskuterar hur man kan bli fri från den karnivora demonen.

Uppdrag granskning visade nyligen smygtagna filmer inifrån svenska kycklinganläggningar. Hos den som ser programmet på SVT Play kan associationer väckas till medeltida målningar av inferno.

Abnorma kroppar: Branschen har avlat fram svällande turbokycklingar som växer snabbare än skelettet klarar av. Kycklingarna får svårigheter att röra sig.¹ Kannibalism. På grund av att kycklingarna sätts på svältkost drivs de av hungern att äta varandra levande.² Brutal död: Hönor och tuppar snurras och stampas ihjäl utan bedövning.³

Vissa poeter och teologer har skymtat något demoniskt i människans våld mot andra kännande varelser. I dikten Balladen om den gamle sjömannen (1798) av Samuel Taylor Coleridge skjuter en sjöman med sitt armborst en albatross, varpå han förebrås av den övriga besättningen för att ha begått ”ett djävulskt brott”.

Vissa poeter och teologer har skymtat något demoniskt i människans våld mot andra kännande varelser.

Den katolska kardinalen John Henry Newman (1801–1890), helgonförklarad 2019, skrädde inte orden om djurförsök: ”det ligger något så oerhört fasansfullt, så sataniskt i att plåga dem som aldrig har skadat oss, och som inte kan försvara sig själva; de som är helt och hållet i vårt våld”.⁴ William Ralph Inge, domprost i Londons Sankt Pauls-katedral, sa under ett föredrag 1920: ”Vi har förslavat den övriga skapelsen, och behandlat våra avlägsna släktingar med päls och fjäderdräkt så illa att om de kunde utarbeta en religion så skulle de helt säkert framställa Djävulen i mänsklig gestalt.”⁵

Det demoniska är ett av flera teman i Olga Tukarczuks Empusion (Albert Bonniers förlag), den första roman hon publicerat efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 2018. Berättelsen utspelar sig vid sanatoriet Görbersdorf i nedre Schlesien dit huvudpersonen Mieczysław Wojnicz, en ung androgyn man, anländer i september 1913 för att bota sin tuberkulos med hjälp av frisk luft och animalierik föda. ”Mycket kött, mjölk, och fårost”, föreskriver läkaren.

Wojnicz delar vistelsen vid ortens herrpensionat med en handfull andra lungsjuka herrar. Deras samtal kretsar ofta kring kvinnan för att sedan glida över till andra ämnen, som förekomsten av djävlar och demoner.

Wojnicz delar vistelsen vid ortens herrpensionat med en handfull andra lungsjuka herrar. Deras samtal kretsar ofta kring kvinnan – hennes underlägsenhet, hennes avsaknad av förnuft, hennes djuriskhet – för att sedan glida över till andra ämnen, som förekomsten av djävlar och demoner. Existerar dessa varelser?

Ja, onekligen i bildlig mening; en sjuksköterska liknas vid ”en rovlysten harpya som lutade sig över ett stycke saftigt kött” – harpyorna var i den antika grekiska mytologin rovdjurslika kvinnliga andeväsen. Men kanske finns i höglandet som omger kurorten livs levande demoner; möjligen ättlingar till de häxor, djävulens kvinnliga hantlangare, som några hundra år tidigare i häxprocesser torterats och dödats, varpå deras andar skulle ha flytt till vildmarken.

Det går nämligen rykten om att varje år dödas en man brutalt i skogen. Männen återfinns i slamsor, som om knivar styckat dem. Dåden sker symboliskt nog vid mårtensafton sent om hösten, den tid då bönderna ”göder sina gäss inför julhelgen, gör sig klara för grisslakten […] en blodig årstid över hela linjen”. Kring middagsbordet talar männen om kvinnliga demoner, men den djurrättsliga läsaren undrar
om det i byn Görbersdorf inte existerar en annan demon, en mer normaliserad och institutionaliserad av det slag som kyrkomannen Inge antydde: människosamhällets djurplågande och karnivora demon.

Det går nämligen rykten om att varje år dödas en man brutalt i skogen. Männen återfinns i slamsor, som om knivar styckat dem.

Sällskapet går på värdshus för att äta en gulasch kallad Angstel (Angst är tyska för ångest). ”Alla kastade sig med glupande aptit över gulaschen.” Om något liknar dessa män rovlystna och köttbegärande harpyor. Värden förklarar för gästerna hur rätten kommer till. ”På kvällen före Kaninchentag beger man sig till kaninhålen med en laddad flintbössa och skjuter några skott i luften för att det ska smälla rejält. – Här lyfte han händerna mot taket och ropade paf, paf ! – Då dör nästan alla. Vi brukar säga att deras hjärtan brister av fasa […] Skräckslagna hjärtan sväller upp med blod och smakar förträffligt. Där har ni vår Angstel. Av kaninblod gör man pastejer och pälsen blir efter beredning något stiligt för damerna att sätta på sig. Han skrattade högt, varvid ansiktet förlorade alla sina personliga drag.”

Vad är ondskans skepnad? Finns den i kycklinganläggningarna? I flintbössans knallar? Är det konturerna av en ond ande Tukarczuk tecknar med sin paf, paf–ropande och skrattande världshusvärld, någon med förlorade personliga drag, en enskild demon som representerar helheten, den mänskliga civilisation som utsätter sina ”avlägsna släktingar med päls och fjäderdräkt” för skräck och ångest?

Vad är ondskans skepnad? Finns den i flintbössans knallar?

Bokens titel är författarens nyskapelse, en sammanfogning av två grekiska ord, ”symposion”, middagsbjudning, och ”Empusa”, enligt antik mytologi namnet på den demon som uppträdde ömsom i en kvinnas gestalt, ömsom i ett djurs – hon förförde män och drack deras blod. Empusa förtalades som en blodsdrickande vampyr, men vem är egentligen vampyren?

Som barn tvingades Wojnicz bevittna hur en anka hemfördes från marknaden och slaktades för att tillredas till svartsoppa. Att skåda den bloddroppande ankan väckte hans fasa, ankans död var ”rena helgerånet, ett angrepp på hela världen” – med kardinal Newmans term kan vi kanske tala om dådet som ”sataniskt”. Och än värre skulle upplevelsen bli för pojken.

Att bli man och människa innebär att slussas in i denna ordning.

Han måste nämligen inmundiga djurets blod. Fadern och farbrodern manade på honom, soppan gav ”kraft och mannamod”, allt medan han förtvivlat svalde ”tårarna som blandade sig med djurblodet i hans spensliga barnkropp”. Den av männen skapade samhällskulturen är vampyrisk, den parasiterar på andra levande varelser.

Att bli man och människa innebär att slussas in i denna ordning.

Om vi vill fördriva det onda som människan orsakar djuren gör vi klokt i att vi väpna oss med ett förstående sinnelag och skilja på sak och person: å ena sidan den övergripande systemnivån, å andra sidan det mellanmänskliga planet. I våra analyser och kritik av samhällskulturen kan vi vara hur hårda som helst – kalla demonen vid dess rätta namn – men i relationen till enskilda individer mjuka.

Insikten att det alltid finns orsaker till att människor blir som de blir kan stämma till en större mildhet. Är det till och med möjligt att i världshusvärlden upptäcka en medmänniska? Gärningsman förvisso, men också offer. En gång var han en liten pojke. Då kanske han strök familjens kanin ömt över ryggen. Han valde inte sina laster utan av ett grymt samhälle har han blivit grym.

Att Homo sapiens ohyggliga behandling av andra levande varelser är ett kollektivt projekt blir tydligt i Coleridges dikt. Den gamle sjömannens medmatroser klandrar honom först för ”ett djävulskt brott”, men strax ångrar de sig och sympatiserar med skottet mot albatrossen, och gör sig därmed enligt dikten medskyldiga till brottet. Inte bara dräparen utan hela skeppet drabbas av en kosmisk vedergällning och mardrömslik förbannelse. Detta tillstånd upphävs inte förrän sjömannen i en akt av välvilja önskar gott åt de havsormar han skymtar i vattnet. ”O lyckliga små varelser, / vars skönhet vällde som / en våg av kärlek genom mig: / välsignelse åt dem!” Äntligen kan skeppet styra hemåt.

Det onda fördrivs av det goda, förbannelser av välsignelser, vampyrer av vitlök och den
karnivora demonen av baljväxter.

Det onda fördrivs av det goda, förbannelser av välsignelser, vampyrer av vitlök och den
karnivora demonen av baljväxter.

Tidigt i Tukarczuks roman går Wojnicz förbi ett par kvinnor som skalar bondbönor varpå en böna råkar falla vid hans fötter. Han plockar upp bönan men vet inte vad han ska göra av den utan stoppar den i jackettfickan. Där glöms den till bokens sista sida. Då lämnar vår huvudperson kurorten: lungfrisk, emanciperad och botad från kvinnoförakt; förväntansfull på väg mot ett nytt liv med en ny identitet. Sittande i droskan kommer en tanke – bönan, den ligger ännu i ytterplaggets ficka. Efter de djupa inre förvandlingar som romanens hjälte genomgått framträder den nu i sin fulla rätt: något att glädjefullt äta. Den lilla bruna bönan kastas i luften och fångas med munnen.

Byn Görbersdorf lämnas, den patriarkala civilisationen med sitt våld mot djuren och myckna köttätande vänds ryggen. Färden mot framtiden beträds tuggande en oansenlig grönsak.