Om forskare kan förutsäga klimatets förändringar, kan de inte då förutsäga samhällets? Nya rön visar att revolutioner inträffar under specifika tidpunkter. Vår tid är en sådan, skriver biologen Erik Svensson.

Kan vi människor förutsäga framtiden? Måste inte en sådan kunskap innebära att vi förnekar både komplexitet och slumpens inverkan på avgörande skeenden? Bland många forskare finns en skepticism mot detaljerade förutsägelser om framtiden, både inom human- och samhällsvetenskaperna och de mer kvantitativa naturvetenskaperna.

Vi biologer har sedan länge insett att evolutionen inte bara drivs av naturligt urval som ökar organismernas anpassning till sina livsmiljöer, utan även påverkas av slumpmässiga faktorer som mutationer och historiska tillfälligheter. Den numera bortgångne amerikanske evolutionsbiologen Stephen Jay Gould hävdade till och med att om livet vore ett kassettband som kunde spelas upp flera gånger från livets uppkomst, så skulle det evolutionära utfallet bli helt olika för varje gång.¹

Vi biologer har sedan länge insett att evolutionen inte bara drivs av naturligt urval som ökar organismernas anpassning till sina livsmiljöer, utan även påverkas av slumpen.

Mot Goulds pessimism vände sig den populärvetenskaplige författaren och biologen Richard Dawkins och paleontologen Simon Conway Morris.² Både de och andra biologer hävdar i polemik mot Gould att det faktiskt går att förutsäga evolutionen, om än inte i alla intrikata detaljer. Eftersom vissa egenskaper har utvecklats flera gånger oberoende av varandra, skulle dessa egenskaper sannolikt utvecklas igen även om vi startade om evolutionen från början. Exempelvis har ögon utvecklats tiotals gånger oberoende av varandra hos olika djurgrupper, vilket visar att synförmåga är viktigt. Det naturliga urvalet gör alltså evolutionen delvis förutsägbar.

Inom samhälls- och historievetenskaperna råder dock fortfarande stor misstänksamhet mot försök att förutsäga framtiden.

Inom samhälls- och historievetenskaperna råder dock fortfarande stor misstänksamhet mot försök att förutsäga framtiden. Mänskliga samhällen anses vara alltför komplexa för att kunna förutsägas och människor anses vara suveräna agenter med en fri vilja. Denna fria vilja omöjliggör förutsägelser av framtida samhällsutveckling, menar de flesta historiker och samhällsvetare.

Här kan man dock kritiskt invända att det finns vetenskaper som studerar minst lika komplexa system som mänskliga samhällen, men som ändå delvis har lyckats göra korrekta förutsägelser om framtiden. Klimatet är till exempel ett minst lika komplext system som mänskliga samhällen, och påverkas av såväl fysikaliska faktorer som vattenånga, solinstrålning, jordaxelns lutning och de atmosfäriska nivåerna av koldioxid som av biologiska faktorer som vegetationens utbredning, växternas fotosyntes och inte minst vår egen arts (Homo sapiens) aktiviteter, i synnerhet förbränningen av fossilt kol och olja.

Dessutom måste klimatvetenskapen ta hänsyn till myriader av interaktioner mellan olika samverkande faktorer, samt positiva och negativa återkopplingar. Exempelvis leder högre temperaturer till ökade metanutsläpp på tundran i Arktis, vilket i sin tur förstärker uppvärmningen och så vidare.

I ljuset av dessa komplikationer borde klimatvetenskap vara omöjlig att bedriva, och en hopplös verksamhet utan något som helst prediktivt värde. Men som de flesta vet så är det inte så. Tvärtom så har FN:s internationella klimatpanel IPCC med beundransvärd precision lyckats förutsäga temperaturökningen på Jorden de senaste decennierna, baserat på matematiska modeller över de stigande koldioxidnivåerna i atmosfären.

I ljuset av dessa komplikationer borde klimatvetenskap vara omöjlig att bedriva, och en hopplös verksamhet utan något som helst prediktivt värde. Men som de flesta vet så är det inte så. Tvärtom.

Klimatforskningen har fått rätt – tyvärr får man konstatera – och kommer sannolikt att fortsätta få rätt även i framtiden när uppvärmningen fortsätter. Detta trots de enorma svårigheter det borde ligga i att kunna förutsäga utvecklingen av ett så komplext system som Jordens klimat.

Vad är det då som principiellt säger att inte även andra komplexa system, såsom mänsklig samhällsutveckling, delvis skulle kunna gå att förutsäga?

Om samhällsutvecklingen går att förutsäga – om än i begränsad omfattning på liknande sätt som framtidens klimat – så får det givetvis konsekvenser för både samhälls- och historievetenskapen. Ändå tycks en vanlig uppfattning bland många historiker vara att ”History is just one damn thing after another”.³

Med andra ord: det är meningslöst att försöka hitta några som helst lagbundenheter, regelbundna mönster eller göra några generaliseringar som går att använda för att förutsäga framtiden, vare sig på kort eller lång sikt. Historikerns uppgift är bara att försöka förklara vad som har skett i efterhand, och avstå från alla ambitioner att kunna förutsäga framtiden. Jag misstänker att detta är den vanligaste uppfattningen bland dagens historiker.

Den pessimistiska uppfattningen har dock inte alltid varit förhärskande. De tyska socialisterna och filosoferna Karl Marx och Friedrich Engels publicerade år 1848 det Kommunistiska Manifestet där de identifierade ekonomins utveckling och klasskampen som historiens kanske viktigaste drivkrafter.⁴

Med deras ord: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.”

Bara några veckor efter att det Kommunistiska Manifestet hade publicerats den 21 februari 1848 i London bröt revolutionerna ut i Europa. Folkligt missnöje med svåra levnadsförhållanden och en växande arbetarklass drev fram krav på demokratiska reformer, men ledde även till att reaktionära och nationalistiska krafter mobiliserades på andra sidan.

Var det bara en tillfällighet att dessa revolutioner bröt ut så kort efter att det Kommunistiska Manifestet hade kommit ut? Hade Marx och Engels bara tur när deras förutsägelser om historien tycktes bekräftas? Eller var de något viktigt på spåren och hade de lyckats identifiera klasskampen och produktivkrafternas utveckling som några av historiens viktigaste drivkrafter?

Var det bara en tillfällighet att dessa revolutioner bröt ut så kort efter att det Kommunistiska Manifestet hade kommit ut? Hade Marx och Engels bara tur?

Meningarna går fortfarande isär om detta. Vi kan dock i efterhand konstatera att 1848 följdes av flera andra socialistiskt och kommunistiskt inspirerade revolutioner och revolutionsförsök, som Pariskommunen 1871, revolutionerna i Ryssland 1905-1917, i Kina 1949, på Kuba 1959 och i stora delar av Asien och Afrika under den antikoloniala och antiimperialistiska kampen under 1900-talet.

Det är idag lätt att glömma bort att före Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 så levde en stor del av världens befolkningar under olika regeringar som betecknade sig som kommunistiska eller socialistiska. I det kapitalistiska Västeuropa styrde socialdemokratiska och socialistiska regeringar som – åtminstone i retoriken – sade sig eftersträva socialism genom gradvisa reformer, snarare än genom revolution.

Under drygt ett århundrade tycktes det alltså som om Marx och Engels hade fått rätt: historien tycktes utveckla sig i ett dialektiskt samspel mellan ekonomins och produktivkrafternas utveckling med klasskampen som en viktig drivkraft. Hur många andra tänkare från 1800-talet lyckades förutsäga så många aspekter av 1900-talets dramatiska historia är ju en fråga man kan ställa sig?

Hur många andra tänkare från 1800-talet lyckades förutsäga så många aspekter av 1900-talets dramatiska historia är ju en fråga man kan ställa sig.

Efter Sovjetunionens och östblockets kollaps har dock marxismen dödförklarats, gång på gång, av segerrusiga borgerliga och liberala opinionsbildare och historiker. Marx och Engels teorier har avfärdats som historiedeterministiska och förlegade, och utan relevans för vare sig dagens samhälle, historien eller framtiden.

För en minoritet av intellektuella på universiteten och i samhällsdebatten – det vill säga vi som fortfarande betecknar oss som marxister, socialister eller kommunister – har dock Marx och Engels idéer om klasskampen fortfarande relevans för att förstå både vår historia, vår samtid och vår framtid.

I dessa tider av växande samhällsklyftor, migrationsströmmar, krig och ökat inflytande från reaktionära politiska grupperingar som högerextremister och islamister är vi många som oroar oss för vart samhället är på väg och mänsklighetens framtid.

Bland de oroade forskarna finner vi inte bara oss relativt fåtaliga marxister, utan även traditionella socialdemokrater som ekonomen Thomas Piketty och historikern Walter Scheidel, vilka bägge har varnat för de stora riskerna med växande ekonomiska klyftor och ökande ojämlikhet.⁵

Idag är förmögenhetsskillnaderna i USA större än de var före franska revolutionen 1789, vilket torde oroa även de superrika, åtminstone de som av ren självbevarelsedrift vill undvika framtida folkliga resningar och revolutioner där de riskerar att förlora allt, inklusive de egna huvudena.

Idag är förmögenhetsskillnaderna i USA större än de var före franska revolutionen 1789, vilket torde oroa även de superrika.

I sin bok ”The Great Leveler” gör den österrikiske historiken Walter Scheidel, som numera är professor på Stanforduniversitetet i USA, en bred historisk exposé över ojämlikhetens utveckling, från Stenåldern fram till det tjugoförsta århundradet.⁶

Scheidel konstaterar att ojämlikheten tenderar att öka i alla samhällen över tid. Förr eller senare hejdas dock alltid utvecklingen av någon av följande utjämnande faktorer: krig, revolutioner, pandemier eller politiska sociala reformer. Historien går alltså enligt Scheidel att delvis förutsäga och den är inte så obegriplig och oförutsägbar som många traditionella historiker vill påskina.  

Utifrån Scheidels insikter från historien kan vi nog konstatera att om ojämlikheten fortsätter att öka i samma snabba takt som den gör nu så kommer detta förr eller senare att få dramatiska konsekvenser. Ojämlikheten kommer närmast med nödvändighet att förr eller senare minska.

Detta kan exempelvis ske genom våldsamma folkliga protester och sociala urladdningar som folkliga revolutioner, ofta av blodig karaktär (som i Frankrike 1789 eller i Ryssland 1917), eller genom att de härskande klasserna och styrande skikten av ren självbevarelsedrift och under starkt folkligt tryck underifrån och utifrån tvingas genomföra sociala utjämnande reformer (som socialdemokratiskt styrda Sverige under 1900-talet). Marx och Engels optimistiska syn att historien delvis är förutsägbar baserat på klasskampen kanske inte var helt fel ändå, trots allt?

En annan forskare som är inne på liknande tankebanor är den ryskfödde professorn, historikern och komplexitetsforskaren Peter Turchin som tidigare varit verksam vid University of Connecticut i USA, där han numera är professor emeritus.⁷ För närvarande är Turchin projektledare för ett forskningscenter för komplexitetsforskning i Wien.

Turchin har en lång, produktiv och brokig forskningskarriär bakom sig. Han började som teoretisk ekolog, och intresserade sig för antalsfluktuationer i djurpopulationer och hur dessa kunde förstås genom så kallade tidsserieanalyser.⁸ Sådana matematiska analyser kan användas för att förstå och om möjligt förutsäga utbrott av skadeinsekter som till exempel barkborrar som ju orsakar stora ekonomiska förluster för skogsbruket.

En praktisk utmaning är givetvis då att inte bara förutsäga när framtida insektsutbrott kan ske utan också om möjligt förhindra dem. Mitt i livet tröttnade dock Turchin på populationsbiologin, eftersom han enligt egen utsago hade löst alla problem inom fältet. Han bestämde sig för att helt byta forskningsinriktning och blev istället kvantitativ historiker.

Mitt i livet tröttnade dock Turchin på populationsbiologin, eftersom han enligt egen utsago hade löst alla problem inom fältet. Han bestämde sig för att helt byta forskningsinriktning och blev istället kvantitativ historiker.

Turchin behöll dock sitt intresse för analyser av långa tidsserier från populationsbiologin. Sådana analyser kan användas både för att dra slutsatser om faktorer som kan förklara tidigare händelser och som redskap för att i någon mån förutsäga framtida utvecklingstendenser.

Med sin analytiska verktygslåda som populationsbiolog i bagaget bestämde Turchin sig för att försöka etablera en ny, mer kvantitativ historievetenskap, eller Cliodynamics som han kallar det på sin läsvärda blogg med samma namn.⁹ Turchins argument för detta nya angreppssätt var att traditionella historiker sällan har gjort några seriösa kvantitativa försök att faktiskt förklara historiska händelser, som samhällens uppgång och fall, krigsutbrott, våldsamma upplopp med mera.

Turchins paradexempel på denna brist hos den traditionella historievetenskapen är romarrikets fall, för vilket det finns dussintals teorier, men inga seriösa försök att kritiskt och kvantitativt utvärdera de olika förklaringarna. Återigen tycks traditionella historiker, som så ofta tidigare, kasta upp händerna i luften och uppgivet konstatera ”History is just one damned thing after another”. Men måste det verkligen vara så?

Turchin delar inte denna defaitistiska uppfattning att historien saknar regelbundenheter och inte går att förutsäga. Istället menar han att framtiden delvis går att förutsäga, om än inte i detalj och snarare i probabilistisk bemärkelse än i deterministisk. Genom att analysera dagens samhälle och tidigare samhällen och kvantifiera vissa nyckelparametrar kan vi göra prognoser om troliga framtida samhällsscenarior menar han.

Turchin intresserar sig i synnerhet för frågan varför samhällen antingen hålls samman som större gemenskaper under längre perioder, och hur, när och varför samhällen regelbundet bryts upp i mindre beståndsdelar där olika fraktioner strider om makt och inflytande.

Genom att analysera framförallt historiska data från USA sedan amerikanska revolutionen 1779 menar Turchin att det finns tecken på en viss periodicitet i samhällsutvecklingen. Våldsamma perioder varvas med perioder av relativ stabilitet. En sådan stabil period varade mellan slutet på 1930-talet till början på 1960-talet, och präglades starkt av Roosevelts ”New Deal” och utjämnande sociala och ekonomiska politiska reformer.

Genom att analysera framförallt historiska data från USA sedan amerikanska revolutionen 1779 menar Turchin att det finns tecken på en viss periodicitet i samhällsutvecklingen. Våldsamma perioder varvas med perioder av relativ stabilitet.

I sin nyutkomna bok ”End Times: elites, counter-elites and the path of political disintegration” utvecklar Turchin dessa idéer och tycker sig se liknande historiska tendenser även i andra samhällen, som i Frankrike och England under de senaste århundradena.¹⁰ Boken har fått stor uppmärksamhet internationellt och Turchin har framträtt i många mediesammanhang, bland annat i den brittiska vänsterinriktade kanalen Novara Media.¹¹

Enligt Turchin kan perioder av våldsamma samhällskonflikter i viss mån förutses om man känner till vissa kritiska sociala, ekonomiska och demografiska nyckelfaktorer. Bland dessa nyckelfaktorer återfinns graden av ekonomisk ojämlikhet som driver fram politisk frustration hos de fattigaste samhällsskikten.

Här ser man definitivt tecken på marxistiskt och dialektiskt tänkande hos Turchin. Han framstår dock inte som någon ortodox marxist, utan snarare en reformistisk vänstersocialdemokrat av Bernie Sanders-typ.

Turchins analys av ojämlikhetens acceleration beror på att ”rikedomspumpen” numera går nerifrån och upp, det vill säga från de fattiga till de rika. Mellan år 1945 och 1980, alltså innan Reagan och Thatcher kom till makten i USA respektive Storbritannien, gick rikedomspumpen i motsatt riktning och det skedde rejäla minskningar av inkomst- och förmögenhetsskillnader. Från 1980 och framåt inleddes däremot en lång period av marknadsliberalism, privatiseringar, avregleringar med försvagade fackföreningar som gör att vi idag 2023 befinner oss i det prekära läge vi gör.

Samhällsutvecklingen efter 1980 tycks alltså ha varit delvis förutsägbar. Turchin, Marx, Engels och Scheidel tycks delvis ha rätt: historien går att förutsäga, och ökad ojämlikhet leder till politisk turbulens, om än ej alltid i form av revolutioner, så i alla fall i form av hårdnande samhällsmotsättningar, uppror och våldsamma protester.

Historien går att förutsäga, och ökad ojämlikhet leder till politisk turbulens, om än ej alltid i form av revolutioner, så i alla fall i form av hårdnande samhällsmotsättningar, uppror och våldsamma protester.

Ojämlikheten är alltså en nyckelfaktor för att förstå samhällens historiska och framtida utveckling. Men Turchin stannar inte vid ojämlikheten och klassklyftorna, utan konstaterar att dynamiken inom olika samhällsskikt är viktiga för att kunna förutsäga framtiden.

En central idé som Turchin för fram är den om ”elitöverproduktion”, vilken driver fram politisk turbulens och hårdare konflikter. Med detta avses att det finns ett begränsat antal maktpositioner i varje samhälle som makteliten konkurrerar om att tillsätta. När eliten växer i antal, till exempel antalet miljardärer som vill omsätta sitt kapital i politisk makt, så uppstår oundvikligen hård konkurrens om dessa positioner.

Ett exempel på sådan konkurrens om ett begränsat antal formella maktpositioner är antalet ledamöter i den amerikanska kongressen.

Antalet platser i kongressen är begränsat, och de har inte har ökat nämnvärt i antal, trots en ökad befolkning i USA och trots att antalet makthungriga miljardärer blivit alltfler. Som en följd av denna begränsade resurs för politiskt inflytande så har kostnaden för valkampanjer stigit kraftigt i USA för de som vill göra politisk karriär via att bli valda till kongressen. Efterfrågan på kongressplatser är helt enkelt större än tillgången och det finns idag alltför många i den amerikanska samhällseliten som strävar efter att omvandla sin ekonomiska makt till politisk makt (tänk Elon Musk!).

Idag går vägen in i den amerikanska samhällseliten via ekonomiskt arv, företagsvärlden, eller via utbildningar som juridik och ekonomi på de amerikanska prestigeuniversiteten Harvard, Yale och övriga elitinstitutioner inom ”The Ivy League”, men inte ens detta är längre någon garanti för att få en plats vid maktens köttgrytor.

Överproduktionen av eliter leder därför till bildandet av ”counter-elites” enligt Turchin: formella eller informella grupperingar inom eliten som kämpar inbördes om att ta makten.

Överproduktionen av eliter leder därför till bildandet av ”counter-elites” enligt Turchin: formella eller informella grupperingar inom eliten som kämpar inbördes om att ta makten. Donald Trump är ett sådant exempel, och den konservativa ”Tea Party”-rörelsen i det Republikanska Partiet är ett annat.

Den djupa politiska splittringen i USA går idag inte bara mellan Demokraterna och Republikanerna, utan även inom partierna, där olika fraktioner (traditionella eliter och nya elitaspiranter) kämpar om makten.

Överproduktion av den politiska eliten har vi även sett i andra historiska sammanhang, bland annat i Frankrike före revolutionen 1789, då en växande parasitär klass av adel och tjänstemän skulle försörjas av redan utsugna bönder på landsbygden. Resten är, som man säger, historia.

Turchins idéer har tyvärr uppmärksammats mycket lite i svensk intellektuell och politisk debatt. Den enda vänsterdebattör i Sverige som mig veterligen skrivit om Turchins idéer är Per-Anders Svärd i den syndikalistiska tidningen Arbetaren med den informativa och väl sammanfattande rubriken ”Fler miljardärer = mer politiskt kaos”. ¹²

Den marxistiska och socialistiska vänstern i Sverige borde ta till sig Turchins idéer och analytiska verktyg, både för att förstå samhällsutvecklingen och ytterst för att kunna påverka den.

Den marxistiska och socialistiska vänstern i Sverige borde ta till sig Turchins idéer och analytiska verktyg, både för att förstå samhällsutvecklingen och ytterst för att kunna påverka den.

Turchins idéer kompletterar den traditionella marxistiska analysen som fokuserar på klasskampen och konflikten mellan arbete och kapital. Hans analytiska ramverk bidrar med insikten att även konflikter inom de övre ekonomiska skikten är viktiga för att förstå och förutsäga samhällsutvecklingen.

Turchins senaste bok, ”End Times”, rekommenderas varmt för den som både vill förstå vår turbulenta politiska samtid samt hur vår framtid kan riskera att utveckla sig. Det sistnämnda är viktigt, för det är enbart genom att organisera oss som vi kan vända utvecklingen. Även om historien kanske delvis går att förutsäga så är den absolut inte förutbestämd i sina detaljer. För alla oss som står fast vid en historiematerialistisk och marxistisk syn, där ekonomins utveckling och klasskonflikter är viktigare för att förstå världens gång än kampen mellan idéer så erbjuder Turchins idéer uppfriskande om än krassa analytiska perspektiv i en dyster politisk tid.