Marknaderna fragmenteras alltmer. Krig och kriser gör att allianser stater emellan går före frihandel. The Economist rapporterar om en ny ekonomisk trend: ekonomisk nationalism. Bolivias före detta vicepresident Álvaro García Linera skriver om vad som kommer efter globaliseringen.

Man kan tro att det är ett begrepp som hämtats ur något arkiv om latinamerikansk populism från mitten av 1900-talet. Men “ekonomisk nationalism” är titeln på en omfattande specialrapport från tidskriften The Economist i oktober 2023, som hänvisar till en ny ekonomiska trend som håller på att tränga undan den fria marknaden världen över.

För ett år sedan hade denna prestigefyllda och konservativa veckotidning, som fungerar som en kompass för alla anhängare av ekonomisk liberalism, redan varnat för riskerna med “slutet på globaliseringen” som orsakats av den geopolitiska fragmenteringen av marknader.

Idag, mycket mer på defensiven, fördömer veckotidningen den “alarmerande trenden” med en ökning av åtgärder som vidtas av världens regeringar; en stigande opinion bland företag och i den akademiska världen till fördel för nationell protektionism av industrier, införande av subventioner, ökning av offentliga utgifter och reglering av marknader. Allt detta samlas under namnet “ekonomisk nationalism” eller “homeland economics”.

Det kallas ekonomisk nationalism eller homeland economics.

Men det är inte bara The Economist som upptäckt denna epokgörande förändring. Under det senaste året har den inflytelserika amerikanska tidningen The New York Times publicerat ett stort antal studier och artiklar om”industripolitikens återkomst”. Det vill säga statliga ingripanden för att stödja tillverkningsindustrin, med hjälp av skattebefrielser, subventioner, mjuka lån, offentliga garantier, statliga kontrakt och, om nödvändigt, nationaliseringar.

En av initiativtagarna till denna debatt är ekonomen Paul Krugman som i passionerade artiklar försvarar president Bidens subventionspolitik och säger rakt ut att om detta leder till en spridning av ekonomisk nationalism över hela världen, då är protektionism välkommen.

Project Syndicate, som samlar mer än 500 medier runt om i världen och där kända akademiker från de mest prestigefyllda universiteten skriver, har under de senaste månaderna tagit upp debatten om ämnet. Massachusetts Institute of Technology (MIT) har just publicerat en bok om industripolitikens historia, medan Harvardprofessorn Dani Rodrik sedan månader tillbaka rekommenderar hur denna ekonomiska nationalism ska tillämpas “på rätt sätt”.

Mitt i allt detta är det ingen slump att de keynesianska och polanyianska debatterna återupplivas. Men också att det kommer nya utgåvor av det klassiska verket om protektionism av den tyske ekonomen Friedrich List som Marx ägnade dussintals kritiska kommentarer åt i sina anteckningsböcker från 1847.

Denna industriella nyprotektionism är inte bara ännu en akademisk modefluga, utan en tektonisk omvandling av den globala ekonomiska strukturen som nu äger rum under våra fötter.

Farväl till “fria” marknader

De senaste årtiondenas nyliberala stora dröm, den självreglerande globala marknaden, tycktes länge möjlig.

De senaste årtiondenas nyliberala stora dröm, den självreglerande globala marknaden, tycktes länge möjlig.

Kalla krigets slut, Kinas anslutning till WTO och expansionen av värdekedjor som integrerade hela världen i termer av effektivitet och möjligheter, gjorde att drömmen såg ut att bli verklighet. I den ursprungliga spänningen mellan global territorialitet/lokal-nationell territorialitet för varan (bytesvärde/bruksvärde) verkade historien luta åt det första.

Men det var bara en illusion. Marknader är oförmögna att ena samhällen, vilket i slutändan leder till politisk polarisering. Marknader kan inte själva balansera produktion och finans, vilket i slutändan leder till att de rika länderna avindustrialiseras och förlorar sitt globala ledarskap. Det är just detta som nu sker i det “så kallade väst” och i synnerhet i USA.

Det var därför förutsebart att USA och Europa desperat skulle försöka hejda sin imperialistiska nedgång inför en framväxande industriell “asianism”. Det ögonblicket har kommit.

USA införde tullar på kinesiska varor på upp till 25 procent. I gengäld gjorde Kina samma sak med amerikanska varor. På så sätt har världens två viktigaste ekonomiska makter begravt frihandeln.

Den första historiska vändningen inleddes av USA 2018 när man inledde ett tullkrig mot kinesiska importvaror och införde tullar på upp till 25 procent av deras totala värde. I gengäld gjorde Kina samma sak med USA:s import. På så sätt har världens två viktigaste ekonomiska makter begravt frihandeln.

Europeiska Unionen har inte lämnats på efterkälken. Sedan januari 2022 har unionen minskat sina gasinköp från Ryssland från 45 procent av sin totala konsumtion till 13 procent¹, bland annat genom att spränga gasledningen Nord Stream 2 i luften.

Rysk gas, som i årtionden har bidragit till billig energi för européerna och den blomstrande tyska industrin, kostade cirka 6 USD per Mbtu. År 2022 var européerna tvungna att betala 45 dollar per Mbtu till andra vänligt sinnade leverantörer, inklusive USA. Marknadseffektiviteten har tvingats på knä av “vänskapsmarknaden”.

Samtidigt har EU i mars 2023 antagit en lag om “handelsskydd mot ekonomiskt tvång”, som gör det möjligt att höja tullarna och begränsa deltagandet i upphandlingar till länder som utövar “otillbörligt ekonomiskt tryck”, dvs. Kina. 2000-talets symfoni ackompanjerar inte längre oden till frihandel utan till nationell säkerhet.

Att Huaweis inträde på den europeiska marknaden sedan begränsas, att försäljningen av jordbruksmark till kineserna förbjuds eller att Joe Biden i augusti utfärdade dekret om att förbjuda amerikansk export och investeringar i Kina på området halvledare, artificiell intelligens etc., visar att i den nya verkligheten är marknaderna underordnade staten.

Detta nya globala ethos kartläggs perfekt av IMF när man beklagar ökningen, på en geometrisk skala, av restriktioner för den fria världshandeln, som från 250 oansenliga åtgärder och i marginella länder 2005 har stigit till 2 500 år 2022; främst i de mest ekonomiskt avancerade länderna.² Tvister mot handelshinder på grund av nationella säkerhetsfrågor har ökat från 0 år 2005 till 11 år 2022.³

Glöm offshoring. Nu heter det nearshoring, friendshoring eller med von der Leyens ord: riskreducering.

Detta leder till en geografisk omorganisering av arbetsfördelningen eller, som det nu ofta kallas, “värdekedjor”. Världshandelsorganisationen (WTO) rapporterar att sedan 2009 har denna globala artikulering av produktionsprocesser inte längre fortsatt att expandera och har sedan dess gradvis börjat dra sig tillbaka.⁴ Modeorden bland världens VD:ar är nu “nearshoring”, “friendshoring” eller, med EU-presidenten von der Leyens klassiska eufemismer, “att riskreducera”.

Krig om subventioner

Under det senaste decenniet har den globalistiska hyllan, som sen tidigare spräckts av den latinamerikanska progressismen, börjat falla sönder. Det heliga budet att stater ska vara sparsamma och minimera utgifterna är nu kontrafaktisk dårskap. År 2008, i kölvattnet av subprime-krisen som drog in världen i en finanskris, var de avancerade ekonomierna tvungna att mobilisera motsvarande 1,5 procent av sin BNP för att begränsa fallet i bankaktier och aktiemarknader.

År 2020, inför den “stora nedstängningen” på grund av covid-19, nådde den extraordinära finanspolitiska ansträngningen 18 procent av BNP, vilket översvämmade samhället med penningutgivning för att betala löner, lösa företagsskulder, stötta upp företagsaktier och genomföra välfärdsbetalningar.⁵

Den globala offentliga skuldsättningen, som under nyliberalismens “gyllene” år präglades av strikt budgetdisciplin med låga offentliga skulder på omkring 50 procent av BNP, har under det senaste decenniet ökat till 80 procent, och i USA till 110 procent⁶. De offentliga utgifterna, som under 30 år låg på cirka 24 procent av BNP, har under de senaste åren ökat till 34 procent⁷. Hög offentlig skuldsättning är varken en övergående ekonomisk sjukdom eller ett latinamerikanskt arv. Det är det nya globala normala.

Och till liberalernas fasa finns det inte bara en ny spenderande stat, utan också en industrialistisk och marknadsgenererande sådan. USA:s president Biden har sedan 2022 mobiliserat nästan 400 miljarder dollar för att subventionera tillverkningen av elbilar, grön teknik och mikrochips i USA, med amerikansk teknik och amerikanska arbetare.⁸ “Konsumera amerikanskt” är den nya protektionistiska sloganen.

Europa ligger inte långt efter. Enligt Brugel Economic Observatory har regeringarna mellan 2022 och juli 2023 varit tvungna att subventionera det slutliga elpriset för sina medborgare med 651 miljarder euro. För Tyskland har detta motsvarat 5 procent av landets årliga BNP. I det gamla liberala språket, en häpnadsväckande ineffektivitet. Men nuförtiden går intressena i kriget mot Ryssland före marknadens delikatesser.

De europeiska regeringarna har varit tvungna att subventionera elen för sina medborgare med 651 miljarder euro. För Tyskland har detta motsvarat 5 procent av landets årliga BNP. Ineffektivt, skulle de gamla liberalerna säga.

Ovanpå allt detta uppgår sedan 2019 de statliga subventionerna till EU:s industri, direkt genom transfereringar och skattereduktioner och indirekt genom lån och garantier, till 3,2 procent av BNP per år.⁹ I mer vågade fall har stater nationaliserat elproduktion (Frankrike) eller gasdistribution (Tyskland).

Indien och Sydkorea har för sin del just godkänt generösa statliga incitament för produktion av vissa produkter. Och Kina har en plan på gång som innebär att 70 procent av de grundläggande råvarorna för tillverkningen ska komma från inhemska källor senast 2025.¹⁰ Från färre än 34 “industripolitiska” interventioner i världen 2010 har detta ökat till 1 568 år 2022 ¹¹.

Den globala ordningen förändras snabbt och det gör även de dominerande ideologierna. Från det gamla regerandet som stödde sig på den fria marknaden, globalismen, den minimala staten och det allena entrepenörskapet går vi mot en politisk legitimitet som fortfarande är diffus, men där andra förankringsgrunder, som lokal industrialism, teknisk autonomi och konkurrenskraft på segmenterade marknader, verkar börja framträda.¹²

Allt detta hindrar förvisso inte att frihandelsivrarna dyker upp här och var i sista dödsryckningar. De är politiska fossiler, men inte ofarliga för det.

The Economist beklagar sig över att frihandelsförespråkare numera behandlas som döende koloniala reliker. Men de har orsakat mycket skada med sina experiment. De kommer att fortsätta att göra det i Argentina. Det märkliga är att Latinamerika, som var först med att återgå till protektionistisk politik, också är den kontinenten där de mest perverterade och grymma versionerna av denna liberala anakronism fortfarande frodas.

The Economist beklagar sig över att frihandelsförespråkare numera behandlas som döende koloniala reliker. Men de har orsakat mycket skada med sina experiment. De kommer att fortsätta att göra det i Argentina.

Detta betyder inte att den ekonomiska nationalismen snart kommer att segra. Den globala osäkerheten kommer att fortsätta i ett decennium eller mer. Men den protektionism som nu börjar breda ut sig är en annan än den som fanns på 1940-talet. Statliga subventioner stöder inte längre en producerande stat, utan en privat sektor som behöver statligt skydd och vägledning för att blomstra.

Det verkar som om vi bevittnar födelsen av en ny hybrid, en amfibiemodell som kombinerar protektionism och frihandel i enlighet med nationella behov.

Översättning: Francisco Contreras. Artikeln har tidigare publicerats i den argentinska tidningen Pagina 12.