Simon Häggström är aktuell med den fjärde boken i sin deckarserie om prostitution. I Den hundrade kvinnan skriver han om nigeriansk prostitution i Europa – där bara en av hundra kvinnor lyckas ta sig loss. Monica Mazzitelli har träffat honom på bokmässan.

Plats: Göteborgs Bokmässa, Harper Collins monter. Drack: Inget.

I din nya fjärde roman i serien med poliserna Natalia Volotkova och Markus Lundström tar du itu med de nigerianska kvinnorna. De mest utsatta och sårbara inom sexhandeln, de som har svårast att bli fria: En på hundra, som titeln lyder. Har det varit lika svårt för dig själv att ta dig in i och förstå deras verklighet, precis som det blir för Natalia och Markus?

Det som Markus och Natalia går igenom i boken är ju en resa som jag själv har gjort som ung polis för 15 år sedan. När jag för första gången kom i kontakt med de nigerianska kvinnorna hade jag överhuvudtaget ingen kunskap om det här. Jag minns mina första ingripanden från när jag gick in i en lägenhet på Södermalm. Jag hittade ett antal nigerianska kvinnor som försökte gömma sig under köksbordet. De försökte fly ut genom fönstret och en av kvinnorna kastade sig mot köksbordet och tog upp ett SIM-kort som hon stoppade i munnen och började tugga. Det var som att gå rakt in i en annan kontinent, som att träda rakt in i Afrika. När det gäller nigerianska kvinnor, så handlar det verkligen om slavhandel: kvinnor som köps och säljs, luras och tvingas på olika sätt, som är brännmärkta och tatuerade.

Fruktansvärt. Jag minns det där kapitlet i ”Skuggans lag” – din första faktabok – där du berättade om det. Det är sju år sedan jag läste den men jag har inte kunnat glömma det. Det måste ha varit svårt för dig att få med allt detta i din roman.

Det är en balansgång, tänker jag. Man vill förmedla en spännande berättelse utan att vika från sanningen. Men samtidigt vill man att folk ska orka ta sig igenom den. Det är en utmaning.

Det är alltid lika rörande att träffa dig här på bokmässan och se hur dina läsare kommer fram för att växla några ord med dig. Jag ser en tacksamhet i deras ögon som inte enbart har att göra med ditt författarskap. Nu vet jag att du inte trivs med att vara porträtterad som något slags helgon, för att du säger att du har ett hetsigt humör som inte alls motsvarar den bilden. Jag undrar om en anledning till att du började skriva romaner istället för faktaböcker (såsom du gjorde i början) beror på att du ville låta din kvinnliga huvudkaraktär, den instinktiva ryska polisen Natalia, släppa loss och kasta ur sig saker som inte Simon kan säga offentligt, typ kritik mot de ”lata poliser” som finns i denna bok?

När jag får frågan varför jag lämnade faktagenren för att skriva romaner så har svaret varit att jag vill nå ut till fler människor, de som vanligtvis inte är intresserade av den frågan. Men samtidigt när jag tänker på det så känner jag att du verkligen är på rätt spår där. Jag är väldigt glad att de första två böckerna jag skrev var faktaböcker; de används fortfarande flitigt både på skolor och på utbildningar. Men det som jag tycker är jobbigt med dem är ju att det är jag, Simon Häggström, som är huvudpersonen, och på något sätt blir mitt jobb – och även jag själv – lite upphöjda på piedestal. När jag började skriva om Markus och Natalia var det så skönt att inte själv vara min huvudkaraktär. Precis som du är inne på, så kunde jag både visa det positiva, men också det negativa. Skönt med fiktiva karaktärer!

Jag tänkte jag skulle borra djupare i just dina två huvudkaraktärer, poliserna Natalia Volotkova och Markus Lundström. Jag har alltid tänkt att de representerar dina två polariserade sidor: den vulkaniska samt den logiskt tänkande. Älskar du båda? Behöver du låta Natalia agera som hon gör i dina böcker för att kunna hålla dig så ”markusk” som möjligt in real life?

[Simon ler]. Människor som inte känner mig upplever mig som otroligt stabil och trygg, som Markus är. Men skulle du ställa frågan till mina kollegor i gruppen om vem har kortast stubin, vem som oftast lackar ur på folk, vem som skriker och gapar, så skulle alla vända sig om och titta på mig! Jag tror dock att det känns rätt att alltid jobba med hjärtat, även om det innebär att leva farligast. Jag känner igen mig i Markus ändå, för att jag har en grubblande sida och speciellt nu när jag börjar bli lite äldre så känner jag att jag har hittat min plats i den här världen.

Jag har fortfarande ett ganska så rejält temperament och ett driv som jag upplever att mina kollegor faktiskt uppskattar: jag har nog Natalias effektivitet och passion! Men nu när jag börjar arbeta med mindre erfarna kollegor inser jag att nu måste jag ta Markus roll och skola in dem till att bli bra och drivna poliser. Dessutom har jag jättemånga fiender som skulle älska att trycka till mig på ett eller annat sätt så jag måste också tänka på hur jag uppträder. Det ska ju en polis alltid göra såklart men i mitt fall så blir det ju ännu mer granskat när man på något sätt är offentlig i en fråga.

Din första bok kom ut 2016, din sjätte 2023: nästan en bok om året trots att du jobbar 150% på ditt polisarbete. Använder du ditt konstnärliga uttryck för att hantera mörkret som du möter varje dag på jobbet?

Ja, det var ju en mycket bättre formulering än det här som man brukar säga om att skrivandet ska vara någon slags terapi, för min del… jag hade ingen tidigare bakgrund i att skriva – jag hade bara alltid läst väldigt mycket – och så plötsligt upptäckte jag att jag kunde skriva saker som folk gillade. Det kändes som… wow! Det berörde mig verkligen. När jag står och spanar klockan 02:30 en lördagnatt i en sunkig porrbiograf och känner mig som den ensammaste människan i världen, så betyder det mycket för mig att veta att det finns tusentals människor där ute som tycker att vi gör ett bra och viktigt jobb. Det fyller en terapeutisk funktion för mig.

Jag känner ett ansvar då vi har tillträde till en värld som 99,99% av Sveriges befolkning inte har och det är en skyldighet, tycker jag, att förmedla vad vi ser där ute för annars får den andra sidan stå oemotsagd. Jag tänker till exempel på Alexander Bard och Paolo Roberto som pratar om de här frågorna på ett otroligt provocerande sätt.

Det märks att du verkligen tar dig tid för sociala medier och utövar ditt författarskap även där.

Det är roligt att du säger det för folk brukar inte tänka på det som författarskap. För mig är det dock viktigt, och jag vill att mina texter ska vara genomtänkta, sanna och med ett tydligt budskap; att de ska beröra. Det kan ta mig upp till två timmar att skriva ett inlägg. När jag är ute på gymnasieskolor märker jag att det betyder något för alla unga som intresserar sig för de här frågorna. Det är många tjejer som till exempel tycker att det är viktigt att jag tar upp problematiken kring Onlyfans och Sugardating. Det är många som har kommit till förlagets monter för att tacka mig för det. Så rörande!

Markus har hållit sig ganska sig lik genom alla romaner medan Natalia har utvecklat sig mycket under ”Den hundrade kvinnan”. Vad kommer att hända nu? Blir det en femte bok om människohandelsgruppen eller ska du simma i ett öppet hav inför din nästa roman?

Det blir en femte bok med Natalia och Markus, men jag gillar din formulering om att simma på öppet hav. Det är där jag är nu: det är inte säkert att nästa bok kommer bli del 5 i romanserien utan jag har också börjat skissa på en uppföljare till ”Skuggans lag” och ”Nattstad” där jag adresserar sugardating, OnlyFans, krig i Ukraina, pornografi. Det kändes inte aktuellt med en uppföljare för ett tag sedan, men nu har det gått så pass många år och det är så mycket som har hänt.

Kommer du också att ge dig själv friheten att skriva något som inte har med prostitution att göra, någon dag?

Ja! Jag har faktiskt redan börjat på en roman som inte alls har med prostitution att göra, det känns väldigt kul att känna sig fri och leka med en helt annan typ av berättelse.