Söndag på den argentinska ambassaden i Stockholm

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

Det blev dött lopp i det argentinska valet mellan peronismens Sergio Massa och utmanaren, högerpopulisten Javier Milei. Den 19 november blir det en andra valomgång. Martina Viglietti skriver en krönika från en spänd valdag i Stockholm.

Argentina har en ny chans att välja.

Det blir en andra omgång den 19 november och landet är delat i två: vill vi ha en stat eller ingen stat?

Det är söndag den 22 oktober och i natt sov jag knappt. Jag tror att många argentinare befinner sig i samma situation. Idag ska jag rösta för första gången sedan jag flyttade utomlands. Tiden som har gått sedan primärvalen i augusti känns evig.

För två månader sedan kom det som en överraskning när Javier Milei, en libertariansk anarkokapitalistisk outsider, fick flest röster inför presidentvalet i Argentina. Det verkar fortfarande overkligt för mig nu när jag skriver det. En ekonom som brukade bjudas in till TV-program för att han var karismatisk och kontroversiell, för att han blev arg och skrek, för att han sade galna grejer. Hur lyckades han få väljarna med sig? Hur kom det sig att han fick anhängare i så många väljargrupper, men framför allt bland de yngsta?

En ekonom som brukade bjudas in till TV-program för att han var karismatisk och kontroversiell, för att han blev arg och skrek, för att han sade galna grejer. Hur lyckades han få väljarna med sig?

Argentinas svåra ekonomiska situation kan delvis förklara det. Den här epokens samhällsklimat fungerar som en ram för dessa nya högerkrafter. Det är omöjligt att inte relatera till Bolsonaro, Trump eller Vox i Spanien. I Argentina hävdar partiet La Libertad Avanza (LLA), som grundades av Javier Milei för bara två år sedan, att deras ideologiska grund är den österrikiska libertarianska skolan, vars grundläggande princip är individualism. Allt är en handelsvara för dem, till och med förhållandet mellan föräldrar och barn. Idéer som inget land ännu har omsatt i praktiken.

De betraktar staten som en fiende och vill eliminera den nästan i sin helhet, så att det enda som är kvar blir en nattväktarstat som ska ta hand om säkerhet och vakta privat egendom. “Filosofiskt sett är jag en marknadsanarkist”, har Milei sagt. “Viva la libertad, carajo” (Leve friheten, carajo) är hans slagord, som upprepas av alla hans anhängare. Han har till och med sagt att organhandel borde vara lagligt, precis som att äga vapen. “Alla är fria att göra vad de vill, så länge de inte stör andra”. Märkligt nog är han inte intresserad av kvinnors frihet att bestämma över sina kroppar, eftersom han är emot laglig abort. Abort legaliserades 2019 och Milei har redan lovat att åter förbjuda det om han blir president. Han och hans anhängare är öppet antifeministiska, förnekar klimatförändringarna (“det är vänsterns lögner”) och försvarar den senaste militärdiktaturen.

Han har till och med sagt att organhandel borde vara lagligt, precis som att äga vapen. Alla är fria att göra vad de vill, så länge de inte stör andra. Märkligt nog är han inte intresserad av kvinnors frihet att bestämma över sina kroppar, eftersom han är emot laglig abort.

Hans vicepresidentkandidat Victoria Villaruel är dotter till militärer och brukade besöka Jorge Rafael Videla i fängelset (Argentinas diktator 1976-1981). Både hon och Milei anser att mormödrarna på Plaza de Mayo och den argentinska minnespolitikens ledstjärnor minne, sanning och rättvisa är “skadliga”.

Ordet demokrati lyser med sin frånvaro i deras tal. Skrik och förolämpningar är Mileis personliga kännetecken. Han verkar inte vara en särskilt känslomässigt stabil person. För vem skulle det vara bekvämt att ha en sådan härskare? Åtminstone säger han faktiskt vad han skulle göra, vilket är sällsynt bland våra högerkandidater. Det som skrämmer mig är att en del av vårt samhälle stöder honom.

Det finns ett annat kännetecken hos den argentinska extremhögern: de är inte nationalister. Tvärtom. De föraktar Argentina och de säger det tydligt. De föreslår att vi ska sälja våra strategiskt viktiga statliga tillgångar som oljebolaget YPF, flygbolaget Aerolíneas Argentinas och järnvägen. En av de åtgärder som mest har förfört deras väljare är i grunden ett förslag som går emot den nationella suveräniteten: de vill dollarisera ekonomin, utplåna centralbanken och den argentinska peson för att istället gå över till USA-dollar. Något som bara Ecuador, El Salvador och Zimbabwe har gjort med fruktansvärda konsekvenser för arbetarnas löner.

Det finns ett annat kännetecken hos den argentinska extremhögern: de är inte nationalister. Tvärtom. De föraktar Argentina och de säger det tydligt.

En annan pelare i Mileis kampanj är privatiseringen av utbildning på alla nivåer, där han föreslog att de familjer som inte har råd att betala för sin utbildning ska få vouchers för att få tillgång till privata lärosäten. Intressant nog nämner de Sverige som en förebild i privatiseringen av skolor och välfärd, och menar att det fungerar helt fantastiskt.

Chile har också uppgetts som gott exempel, trots att vi vet att i vårt grannland har få människor tillgång till högskoleutbildning och måste skuldsätta sig i många år för att betala för sina studier. Argentina har offentlig skola och sjukvård till bra kvalitét. Visst, den har många fel och brister, inklusive resursbrist på sina håll, men i vårt land kan vem som helst gå till doktorn gratis och studera gratis på universitetet oavsett nationalitet. Även utländska medborgare får nämligen tillgång till vår skola och sjukvård.

Jag är stolt över att kunna säga det, och jag tycker att det borde vara så överallt. Det intressanta är att även Mileis väljare säger att de inte håller med honom om detta, att de inte vill att skolor och sjukhus ska privatiseras. Men de är övertygade om att han inte kommer att genomföra detta. Denna typ av blind tro upprepas när man frågar unga människor, som säger att det enda de vill är leva i ett land där de kan tjäna mer.

En annan sak som de ofta säger är att det politiska etablissemanget, la casta, måste avskaffas. Detta är en av det libertarianska partiets viktigaste kampanjpunkter. Casta är vad de kallar människorna i de traditionella politiska partierna och statstjänstemännen. De anser att alla politiker är lögnare och tjuvar och eftersom Milei aldrig har regerat är han annorlunda och ger dem hopp.

Sanningen är att det är förståeligt. De senaste åtta åren har varit mycket komplicerade. Först med Macri som drog på sig den största IMF-skulden i IMF:s historia, en skuld som mina barnbarn och barnbarnsbarn kommer att fortsätta betala om jag får några.

Macri drog på sig den största IMF-skulden i IMF:s historia, en skuld som mina barnbarn och barnbarnsbarn kommer att fortsätta betala om jag får några.

Och sedan med den nuvarande presidenten Alberto Fernandez’ regering som inte kunde förbättra den ekonomiska situationen, pressad av skulder, pandemi, krig och den största torkan under de senaste 60 åren, vilket är dödligt i ett jordbruksexporterande land. Argentinas inflation på 140 procent det senaste året hjälper föga för att övertyga någon om att peronismen bör fortsätta att regera.

Ah, här kommer vi till peronismen. Så komplicerat och tydligt på samma gång.

Mario Wainfeld, en välkänd argentinsk journalist som gick bort för några månader sedan, skrev alltid sina artiklar och låtsades förklara argentinsk politik för en fiktiv “svensk statsvetare” och lekte med tanken att det var något väldigt svårt att förmedla till en person från de nordiska länderna. Och här sitter jag och skriver och försöker göra det på riktigt. Jag tvivlar på att jag kan förklara peronismen på dessa rader. Kanske kommer jag aldrig kunna göra det. Jag tror att vi argentinare själva har svårt att förstå den.

Mario Wainfeld, en välkänd argentinsk journalist som gick bort för några månader sedan, skrev alltid sina artiklar och låtsades förklara argentinsk politik för en fiktiv svensk statsvetare och lekte med tanken att det var något väldigt svårt att förmedla till en person från de nordiska länderna.

Viktigt att påpeka är att peronismen var det parti som såg till att skaffa rättigheter åt majoriteten av det argentinska folket. Det var faktiskt Juan Domingo Perón, rörelsens skapare, som 1949 införde avgiftsfria offentliga universitet för att alla arbetarbarn skulle få tillgång till utbildning. Han nationaliserade tågen (som dittills varit brittiska), grundade Aerolíneas Argentinas och oljebolaget YPF för att få suveränitet över luft och energi. Alla dessa saker vill nu Milei sälja till utländskt privat kapital.

När jag promenerar till Karlaplan för att rösta på den argentinska ambassaden, tänker jag på det första presidentvalet jag röstade i, vid 21 års ålder. Jag röstade på Cristina Kirchner, en peronistisk president. Jag tänker på den 1 september 2022, då en högerextrem grupp försökte mörda henne. De skyldiga har ännu inte ställts inför rätta. Ibland tänker jag på vilket privilegium de av oss har som lever samtidigt som henne, vår första folkvalda kvinnliga president och en av de viktigaste statskvinnorna i vår historia. Hon är fortfarande utan tvekan den viktigaste och populäraste politiska ledaren i landet.

Men i en manöver som liknar den som rättsväsendet gjorde mot Lula Da Silva i Brasilien, stoppas Cristina från att ställa upp i valet på obevisade grunder. Högsta Domstolen är politiskt emot henne. Detta är regionens sjukdom: i stället för de tidigare militärdiktaturerna är det nu rättsväsendet som hindrar populära ledare från att ställa upp i val. Lawfare (när rättsväsendet används för att förhindra att motståndaren kan agera politisk och ställa upp i val) är vid det här laget ett välbekant verktyg i Latinamerika.

I den här komplicerade situationen ställde peronismen upp med två kandidater i primärvalet: Sergio Massa, den nuvarande ekonomiministern, och Juan Grabois, en företrädare för de sociala folkrörelserna. Massa tillhör mittenfalangen medan Grabois förordar en mer vänsterorienterad peronism. Jag kunde inte rösta i primärvalen från utlandet, vi kan bara rösta i de allmänna valen. Jag skulle själv ha röstat på Grabois, men Massa vann primärvalet. Det var väntat.

Cristina är fortfarande utan tvekan den viktigaste och populäraste politiska ledaren i landet. Men i en manöver som liknar den som rättsväsendet gjorde mot Lula Da Silva i Brasilien, stoppas hon från att ställa upp i valet på obevisade grunder.

Jag går mot vallokalen medan jag granskar de tre möjliga presidenterna i Argentina:

Javier Milei, från La Libertad Avanza (ett nytt extremhögerparti, libertarianskt parti).

Patricia Bullrich, från Juntos por el Cambio (parti som leds av Mauricio Macri, ett traditionellt liberalt högerparti)

Sergio Massa, från Unión por la Patria (den förenade peronismen, mer center).

Jag tror att allt kan hända. Det senaste primärvalet var jämnt, Milei fick flest röster men med en mycket liten marginal. Opinionsundersökningarna sätter honom fortfarande som favorit inför presidentvalet. Jag tänker också på unga människor, eftersom det är där huvuddelen av hans väljare finns: män under 25 år. Det huvudsakliga politiska engagemanget för denna politiska kraft sker på internet, på Twitter, YouTube och TikTok. De delar videor som förklarar dollarisering eller visar en upprörd Milei som skriker med en motorsåg i handen, med vilken han planerar att rasera staten och etablissemanget till marken. De är digitala infödingar, de vet hur man agerar på nätet. Peronismen, å andra sidan, är mycket långt ifrån den typen av politisk kommunikation.

De delar videor som förklarar dollarisering eller visar en upprörd Milei som skriker med en motorsåg i handen, med vilken han planerar att rasera staten.

För en tid sedan, när jag höll på att skriva en pjäs, undersökte jag incels, ett fenomen som är ganska okänt i Argentina. Jag tror att det finns ett samband mellan denna typ av ideologi och de killar som är inbitna kvinnohatare, som känner att världen är orättvis mot dem och anklagar oss kvinnor från sina skärmar. Libertarianerna utrrycker sig våldsamt, vilket får genomslag på sociala medier. Milei har ett genuint stöd från dem som skapar innehåll åt honom. Bilder far genom mitt huvud av hur Argentina skulle kunna se ut med en regering som skapar mer hat i samhället, privatiserar utbildning och släpper vapenmarknaden fri samtidigt som polisstyrkorna får fritt spelrum för förtryck. Jag tänker på min syster som studerar, min bror som är tonåring, mina vänner som protesterar på gatorna tillsammans med tusentals kvinnor som kämpar för sina rättigheter.

Men jag tror också att det fortfarande finns hopp, och att det liksom jag finns många rädda människor som pratar med alla de kan, med alla dessa arga ungdomar, med tålamod för att försöka förklara att vi är illa ute ekonomiskt men att det kan bli värre på många sätt. Jag vill inte tro att vårt samhälle har gått åt höger. Jag vill tro att de bara är arga, kanske med rätta. Men när man är förvirrad måste man alltid vända sig till historien, eftersom det är den bästa hjälpen när man ska fatta beslut.

Det Milei föreslår är inget nytt, vi hade nyliberalism på 90-talet med Carlos Menems regering, där landet sålde en stor del av sina statliga bolag till privat kapital, skar ner på den offentliga sektorn och införde en lag för valutakonvertibilitet som innebar att den argentinska peson var värd lika mycket som den amerikanska dollarn. Detta experiment gick snett och lämnade landet i en då okänd fattigdom. Idéerna om hat och utrotning av peronismen och vänstern är inte heller nya: det var det diktaturerna från 1955 och 1976, som Mileis vicepresidentkandidat Villarruel stöder så mycket, närde sig på. La Libertad Avanza kommer inte med några nya idéer, vilket de vill få ungdomarna att tro. Det räcker med att läsa och ha lite minne för att avslöja dem.

Det Milei föreslår är inget nytt, vi hade nyliberalism på 90-talet med Carlos Menems regering, där landet sålde en stor del av sina statliga bolag till privat kapital.

Sedan Javier Mileis delseger i augusti har peronismen blivit mer enad än någonsin. Ekonomiminister Sergio Massa lanserade konkreta åtgärder för att försöka förbättra köpkraften och huvudbudskapet i hans kampanj var att ta hand om statens och värna demokratin. Kanske har något förändrats sedan primärvalen.

Jag kommer fram till Narvavägen. Där står en foodtruck med en skylt som säger “choripán” (bröd med chorizo), vilket tyder på att det finns argentinare i området. Dörren till byggnaden där ambassaden ligger är öppen. Det är bara en lägenhet i en fastighet som delas med de portugisiska och tunisiska ambassaderna och andra privata bostäder. En man hälsar på mig och frågar efter mitt ID-kort medan han tittar på en lista. Jag frågar honom hur många personer som finns på listan och han berättar att det är ungefär 1200. Det tar ett tag för honom att hitta mig, jag är bland de sista eftersom de är i alfabetisk ordning och mitt efternamn börjar på V. Jag var alltid bland de sista. Han ger mig tillbaka dokumentet och ber mig gå upp på övervåningen.

Jag blir nervös som om det vore första gången jag röstade. Ambassaden är nästan tom. När jag närmar mig vallokalen kan jag se en person lägga en halv valsedel i valurnan medan en vän tar ett foto av honom. Självklart, tänker jag. Det är en stor händelse att rösta i Stockholm, jag vill också ha ett foto. Väljaren gör V-tecken, vilket är en peronistisk symbol i Argentina. Jag ler. För mig är det ett mysterium att förstå vilken typ av argentinare som bor i Sverige. Resultatet av detta val kanske kan ge mig en uppfattning. Kommer det att finnas många högerväljare?

Jag tvivlar på att det blir som i Chile, där de allra flesta av exilchilenarna i Sverige röstar på vänstern, som man såg i senaste valet där nästan alla röstade på Boric.

Det är min tur att gå in. Jag lämnar över mitt ID-kort ännu en gång. Vid bordet sitter en kvinna och två män som letar efter mig på listan. De ger mig en enskild valsedel, där jag med en penna ska kryssa för den valda kandidaten. Jag blir nervös eftersom jag aldrig har röstat på det sättet. I Argentina finns det enskilda valsedlar, tydligt åtskilda genom färg, som läggs i ett kuvert. Jag går till lådan, jag tittar på krysset flera gånger för att kontrollera att det är rätt kandidat. Jag gör allt på ett rörigt sätt, jag viker pappret fel och lämnar in pennan när det var meningen att den skulle stanna i lådan. Jag tror att de tre personerna vid bordet måste tycka att jag är dum. I brådskan glömmer jag nästan att plocka upp mitt dokument. Och naturligtvis glömde jag att ta ett bra foto på mig själv när jag lägger kuvertet i valurnan och gör V-tecken.

Jag går ut, luften är kall men mina händer är svettiga. Det var det, jag har röstat. Jag har röstat, jag har gjort vad jag kan göra härifrån. Det känns som för lite. Det kommer att bli en lång natt och jag tror inte att jag kommer att kunna sova förrän jag fått reda på resultatet. Det är så vi lever politiken Argentina, passionerat med inlevelse. Jag har alltid gillat dessa söndagar. Inte så mycket den här söndagen, den här söndagen är jag snarare rädd och orolig.

Jag har alltid gillat dessa söndagar. Inte så mycket den här söndagen, den här söndagen är jag snarare rädd och orolig.

Eftersom jag redan misstänkte att det skulle bli strid på kniven, ordnade vi valvaka hemma hos en vän för att inte genomlida ovissheten ensamma. Vi var sex argentinare och en svensk. Svensken frågade oss vad peronism är. Och vem Milei är. Vi talade om diktaturen, våra 30 000 försvunna, demokratins återkomst, mormödrarna på Plaza de Mayo, de stulna barnen som återfick sin identitet, 1990-talet, det hemska året 2001 då vi hade fem presidenter på en vecka och dödsfall på gatorna, de goda åren med Kirchner och återgång till nyliberalism med Macri.

Då och då tittar vi på våra telefoner och försöker se vad som händer på Twitter. Svensken frågar vad som krävs för att det ska bli en andra valomgång. “Om ingen kandidat får mer än 40% med en 10-procentig skillnad till den andra”, svarar någon. Mardrömsscenariot är att Javier Milei vinner i första omgången och befäster sin position som Argentinas president ikväll. Det bästa scenariot är att det inte räcker för honom och att Massa kommer tvåa så att vi får en andra omgång och ytterligare en chans att rädda demokratin. Men det är ovisst, allt kanhända. Jag återvänder hem med vissheten om att jag inte kommer kunna sova.

Klockan 3 på morgonen börjar de första officiella resultaten komma in. Jag öppnar misstroget ögonen. Massa vinner det allmänna valet med 37 procent, Milei kommer tvåa med 30 procent. Det kommer att bli en andra valomgång.

Det är redan måndag och bland andra medier läser jag att BBC har rubriken: Massa, Argentinas ekonomiminister som lyckades med det otänkbara: att vinna första omgången i ett land med nästan 140 procents inflation.

Massa lyckades med det otänkbara: att vinna första omgången i ett land med nästan 140 procents inflation.

Vad BBC glömmer att säga är vad det andra alternativet var: nyfascism förklädd till frihet. Och som Juan Grabois sade, argentinarna bevisade att vi inte är helt pantade (han sa: que no comemos vidrio, att vi inte äter glas).

Jag drar en lättnadens suck, men bara för några dagar.

Milei har redan börjat ändra sin diskurs i ett försök att närma sig vad han tills nyligen kallade “det politiska etablissemanget” och har redan slutit allianser med Macri och Bullrich (som kom trea). Utgången är öppen och oroväckande.

Jag får till slut reda på den uppgift jag såg mest fram emot: resultatet av det argentinska valet i Sverige. Jag ser med besvikelse att färre än 200 personer gick och röstade, men att Massa vann, Bullrich kom tvåa och Milei trea. Vem kommer Bullrichs väljare att rösta på nästa gång? Kommer fler människor att gå och rösta?

Den 19 november får vi veta vem som blir Argentinas nästa president. Och jag kommer också att vänta på att se resultaten i Sverige, för att äntligen förstå vad argentinarna som bor här tycker. Jag hoppas att de har ett minne.

Artikeln är en originalartikel, skriven för Parabol. Översättning från spanska: Francisco Contreras.

Martina Viglietti
Skådespelare och radio- och TV-pratare.

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant