Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Idag ser Palmes tankar ut att vara nästan försvunna. Socialdemokratin, precis som det övriga etablissemanget, anser nuförtiden att det Nato – och dess odiskutabla ledare USA – gör alltid är det rätta.

Samtidigt finns det fortfarande socialdemokrater som är inspirerade av Palmes visioner, som Olof Palmes internationella center.

Ledarskribenten i Svenska Dagbladet Claes Arvidsson har vid olika tillfällen gått till angrepp mot Palmecentret just för att det inte rättat in sig bakom den nu rådande svenska politiska doktrinen. Särskilt obehag känner han inför att centret tagit initiativ till en internationell kommission som ställt sig bakom dokumentet Gemensam säkerhet 2022. Det är en uppföljning till Gemensam säkerhet som 1982 lades fram av den kommission där Palme var ordförande. Det nya dokumentet pekar – precis som Palmes skapelse från 80-talet – på behovet av nedrustning i en värld som hotas av atomkrig.

Det är ingen slump att det kommit ett uppföljande initiativ så många år efteråt. Hotet från kärnvapnen har åter blivit akut, kanske ännu mer än på 80-talet. En grupp brittiska forskare slog tidigare i år larm om att risken för mänsklighetens undergång på grund av kärnvapen aldrig varit så stor som i dag. FN:s generalsekreterare António Guterres har uttalat sig på liknande sätt. Men Claes Arvidsson ondgör sig för sin del över att Palmecentret och andra fortsätter att driva sådana frågor. Hånfullt skriver han om hur blödiga fredsaktivister fått upp ögonen för att Nato är ”fy,fy, en ’kärnvapenallians’”.

Med vämjelse ser Arvidsson hur det fortfarande finns krafter inom socialdemokratin som försöker ”återuppliva Palmeismen” genom att, som han skriver, efterlysa ”en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.” Han ondgör sig också över att Palme själv vägrade sluta upp bakom USA:s dåvarande president Reagans rustningskampanj mot vad denne kallade ”det onda imperiet”.¹

Den rabiata fientligheten mot ”Palmeismen” som fortfarande dyker upp är en påminnelse om laddningen i Palmes ställningstaganden. Det är också en påminnelse om hur den konservativa politiska dumheten fick ett antal av Palmes motståndare att blunda för de hot han varnade för. Och inte nog med det: många av dem såg också personen Palme själv som ett hot.

I min nyutkomna bok Rättsskandalen Olof Palme skildrar jag hur den sista generationen av Palmeutredare inom rättsväsendet till sist tog sig an något som borde ha gjorts för länge sedan. De försökte gå till botten med den långa serien av uppgifter som pekade på att mordet kunde vara utfört av organiserade ”fosterlandsvänner”, kretsar som såg Olof Palme som en farlig fiende till de politiska och militära doktriner som de själva var helt uppslukade av.

Boken visar att utredarna gjorde ett tappert försök att hitta ett svar på mordgåtan i den riktningen. Den visar också att de mötte svårigheter som de inte klarade av och att de till sist gav upp. Ställda inför ett misslyckande valde de i stället att peka ut en ensam försäkringstjänsteman som av allt att döma saknade såväl motiv till som kompetens för att utföra mordet.

Det är en dubbel skandal – både för att bevisningen mot de avlidne Stig Engström är så skral. Men också för att det material om ett organiserat attentat mot Palme som utredarna samlat på sig inte blev redovisat på något sätt under den avslutande pressträffen.