De kallar sig vänster och marxister, men de arbetar för högern. Vad ligger egentligen bakom nationalisternas märkliga uppköp?

Hand i hand med expansionen av högerextrema partier som Sverigedemokraterna, har en uppsjö av högerradikal propaganda spridits i Sverige. Utvecklingen påminner om 1980-talet.

Med en skillnad.

Nu har den härskande klassen lagt in ytterligare en växel: investeringen i nationalism.

Nationalism är en ideologi som är nästan lika gammal som kapitalismen; den innebar en bredare indelning av befolkningar för den härskande borgerliga klassen att styra över jämfört med de oftast lokalt och religiöst indelade befolkningarna under feodalismen i Europa.

Nationalismen är och förblir ett verktyg för borgarklassen.

Det är missvisande att kalla det ”högerpopulism” – en term skapad av den mer liberala högern för att smutskasta ”populism”, det som är ”folkligt”, som därmed likställs med högerextremism. Snarare rör det sig om en etno-religiös nationalkonservatism, där vissa grupper explicit får större privilegier medan andra grupper knuffas undan.

På senare tid har den nationalkonservativa propagandan fått ett tillskott: vissa begrepp och personer som påståtts vara av den marxistiska idétraditionen har införlivats. Exempelvis Kommunistiska partiets tidigare ordförande Robert Mathiasson, som gått vidare till att skriva för det SD-länkade alternativmediet Nyheter Idag.

Mathiasson har hävdat att hans så kallade vänsteridéer får större spridning via det mediet, men vad det i verkligheten gör är att ge vänsterlegitimitet åt pro-borgerliga högerextrema.¹ Nyheter Idags chefredaktör är den tidigare SD-politikern Chang Frick som grundade tidningen med hjälp av SD-riksdagsledamoten (2010–2018) och ”kontra-jihadisten” Kent Ekeroth. Tidningen har också finansierats av en spelmiljardär.²

Frick har vidare samarbetat med svenska kapitalister och har affärsintressen vars framgångar är tätt länkade med de svenska konservativa partiernas framgångar. Exempelvis medgrundade han ett elhandelsbolag kallat Svensk Kärnkraft AB, som han äger med Pierre Holt Busk, med en bakgrund i finansbranschen.³

Andra delägare i bolaget är Johan Varland, 2:a vice ordförande i Medborgerlig samling och den tidigare Centerpartisten och sedan 2016 ledaren för MED, Ilan Sadé, som Frick också grundat bolaget Davka Förvaltning med.⁴

Under Mathiasson rörde sig det lilla Kommunistiska partiet högerut. Karlstads lokalavdelning delade ut flygblad med texten ”Nej till moské på Rud” och Malmös lokalavdelning talade om för polska byggarbetare: ”Gå med i facket eller åk hem”. Utvecklingen ledde till konflikt inom partiet och Mathiasson lämnade sin post 2019 tillsammans med andra s.k. ”vänsternationalister”.⁵

En av dem var Joe Nilsson, som senare har samarbetat med den högerextrema propagandisten och så kallade ”kontra-jihadisten” Ingrid Carlqvist.⁶ Nilsson har grundat nätverket Framåt Sverige! med ett manifest i tio punkter. Organisationen hävdar att invandringen har blivit den viktigaste frågan för arbetarklassen i Sverige och fem av de tio punkterna handlar om att vara emot invandring och emot ”mångkultur” (av ”främmande kulturelement”). ⁴

Ett sådant enormt fokus på invandring och användandet av begrepp som ”roffarkapitalismen” – som antyder att det finns en ”bättre” kapitalism – är främmande för ett socialistiskt och marxistiskt perspektiv och hör snarare hemma i borgerliga kretsar.

Ett begrepp som ”roffarkapitalismen” – som antyder att det finns en ”bättre” kapitalism – hör snarare hemma i borgerliga kretsar.

Även Nils Littorin, före detta medlem av Kommunistiska partiets partistyrelse, ledde bildandet av ett nytt parti vid namn Malmölistan. Deras partiprogram är i princip ett copy-paste på den konservativa högerns: inget ”slöseri” av skattemedel, hårda tag mot framför allt invandring, bevara den svenska kulturen och så vidare.⁷

Det är ett parti som inte har någon roll över huvud taget utöver att splittra ett parti som Kommunistiska partiet, ty utbrytarna kunde lika gärna ha gått med i ett flertal andra nationalistiska partier. Men det hade kanske varit ett för tydligt förräderi för personer som fortfarande hävdar att de kämpar för vänsterpolitiska ideal.

Exempelvis har Littorin sedan sitt avhopp hävdat i olika medier att han fortsatt kämpar för ”rättvisa, frihet och socialism”, samtidigt som han har kritiserat sitt tidigare parti för allt från de aktivas medelålder till att vara ”Sveriges illrödaste sekt”, och att det borde ”uppdatera” sig och kritisera ”vänsterns identitetspolitik” och invandringen.⁸

Att en enorm våg av svensk etno-nationalistisk identitetspolitik har växt fram verkar Littorin inte se som ett problem. Nilsson må ha vissa korrekta poänger, t.ex. vad gäller hans kritik mot pseudo-vänstern, hans oro för brottsligheten, viljan att stoppa svartarbete och att fackföreningarna måste få ett större inflytande.

Men enbart ett nämnande av dessa frågor kopplat till ett fokus på att invandrare är överrepresenterade i våldsbrott är inte socialistiska eller marxistiska ståndpunkter i sig.⁹ Lägg till skrattretande dumheter som att Malmölistan skulle befinna sig utanför den politiska ”vänster-högerskalan” och utgår från ”sunt förnuft” i den offentliga budgeten. ¹⁰

Analysen är så pass tam att man undrar hur Littorin ens kunnat vara medlem i ett kommunistiskt parti.¹¹

Nyheter Idag och andra närliggande Breitbart-inspirerade medier är tydligt borgerligt och nationalistiskt inriktade och fyllda med kulturkrigspropaganda mot den så kallade vänstern och invandringen.

Analysen är så pass tam att man undrar hur Littorin ens kunnat vara medlem i ett kommunistiskt parti.

En som Mathiasson används i den kontexten som en trofé, en av många ”konverteringar” av vänsterprofiler. Trots Mathiassons korrekta kritik av den politiska vänstern som ju de facto inte är vänster i någon verklig mening, samt hans kritik mot arbetskraftsinvandring som han menar tjänar kapitalisternas intresse att få billigare arbetskraft, kan detta i sig inte ses som ett marxistiskt perspektiv.

Mathiasson ger nämligen bara en del av bilden av kapitalisternas intressen. Han verkar vara blind för hur kapitalister även använder invandrare som en avledningsmanöver för att undgå kritik gentemot sig själva.

Han verkar också blind för hur invandrare används som syndabockar, och hur detta blir ett led i lönedumpningen av särskilt invandrares löner. ”Invandrare” används av reaktionära kapitalister och deras propagandister som proxy för att attackera delar av arbetarklassen.

Mathiasson kan precist ha kritiserat något mer liberala pro-borgerliga fraktioner inom vänstern, men har tyvärr blivit en del av mer reaktionära pro-borgerliga fraktioner inom borgerligheten.

En mer profilerad person på senare år i svenska medier är Malcom Kyeyune, som tidigare var aktiv i Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster fram till 2014 då han stängdes av för uppvisade sympatier med den militanta vänsterextrema gruppen Revolutionära fronten (RF).¹²

Den självutnämnde marxisten Kyeyune har därefter uttalat kritik mot invandring, stöd för nationalism och förnekat den internationella arbetarklassens gemensamma intressen, vilket i sig är klart och tydligt anti-marxistiskt.¹³

Pseudo-marxisten Kyeyune har kallat sin position för ”vänsternationalism”, vilket i stort är en oxymoron, och han har föga förvånansvärt ingått i ledningen för SD:s nya tankesmedja Oikos.¹⁴

Oikos är inte något DIY-projekt för alternativhögern, utan samlar politiker, akademiker och affärsmän. I Oikos ledning (kallat förtroenderådet) inkluderar även den konservativa propagandisten Arvid Hallén, SD:s ideologiska ledare och fram till 2019 dess ledare i Riksdagen, Mattias Karlsson.

Samt den tidigare direktören för tankesmedjan New Direction tillika rådgivaren i det brittiska utrikesministeriet, Nawheed Khan, och den norska konservativa akademikern Asle Toje, medlem i den norska Nobelkommittén som utser Nobels fredspris. Toje har förbindelser med en grupp norska miljardärer genom hans vän affärsmannen Christian Mikkel Dobloug och det tidigare norska alternativmediet Resett.¹⁵

Tankesmedjan New Direction grundades 2010 av Margaret Thatcher.¹⁶ Det är en tankesmedja för det europeiska partiet Europeiska konservativa och reformister (ECR Party) i EU-parlamentet (som i sin tur ingår i Gruppen Europeiska konservativa och reformister). ¹⁷

ECR Party leds sedan 2020 av Italiens högerextrema premiärminister Giorgia Meloni. I gruppen ingår bland annat svenska SD, det polska nationalistiska regeringspartiet PiS, Sannfinländarna och det spanska fascistpartiet Vox (och tidigare det brittiska Tories).

Gruppens regionala partners innefattar nykonservativa politiska partier som de amerikanska Republikanerna, Benjamin Netanyahus parti Likud i Israel, och tidigare Álvaro Uribes Centro Democrático i Colombia och Reccep Erdogans nationalist-islamistparti AKP i Turkiet.¹⁸

New Direction samarbetar med Oikos och studentförbundet Konservativa Förbundet, och hade den 16–18 juni 2023 ett möte i Eskilstuna för unga konservativa.

Kyeyune har även drivit podcasten Markus och Malcom med en liknande person som också blev utesluten ur Ung Vänster för påstådda sympatier med RF, Markus Allard. Vem är då han?

Vid uteslutningen kunde man tro att Allard kom från ingenstans, men det är långt ifrån sanningen. Allard är barnbarn till den första talmannen av enkammarriksdagen (1971–1979), Socialdemokraten Henry Allard, och även barnbarn till en fabriksägare.¹⁹

Efter sin uteslutning bildade Markus Allard det lokala Örebropartiet 2014, vars andra kändaste politiker är den före detta polisen Peter Springare. Springare var fortfarande polis när han blev känd för hela Sverige 2017. Han skrev då ett inlägg på Facebook om att invandrare var överrepresenterade i våldsbrott som blev viralt. Då han fick kritik för sina yttranden replikerade han att han ville ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”, vilket skapade än mer polarisering i det svenska debattklimatet.²⁰

Springare blev kort därefter krönikör för det SD-länkade mediet Nyheter Idag, tillsammans med en annan högerextrem provokatör, Katerina Janouch.²¹ År 2018 gick Springare med i Allards parti, som enligt Allard själv har haft valtekniskt samarbete med SD.¹⁹

Allard har också skrivit för Nyheter Idag och idag jobbar han för SD:s propagandakanal Riks.²² Allard har i konservativ anda rasat mot att offentliga chefer och politiker tjänar för mycket, vilket kanske stämmer, dock nämner den påstådda marxisten Allard inte kapitalisternas exploatering av arbetare och de skattelättnader de fått i Sverige under den nyliberala eran.²³

Konflikten tycks stå mellan olika offentliganställda, inte mellan arbete och kapital. Och på liknande vis hävdar Allard och Kyeyune förekomsten av en parasiterande samhällsklass i kapitalismen, ”transferiatet”, som lever på transfereringar och bidrag eller utför ett visst arbete i den offentliga sektorn som befolkningen inte vill ha.²⁴

Detta pseudo-marxistiska påhitt kan ju i teorin då innefatta alla möjliga yrken och grupper som dessa personer inte nämner, inklusive i princip hela sektorer som vapenindustrin. Men i den här tappningen liknar det mer en avledningsmanöver från kapitalism som utmynnar i en hets mot ”analfabetiska fembarnsmammor” som enligt Allard är ”en klass som måste avskaffas”.²⁵

I slutändan skapas ju arbetslösheten av kapitalisterna, eftersom det är de som styr över ekonomin, men detta nämner inte Kyeyne och Allard.

I slutändan skapas ju arbetslösheten av kapitalisterna, eftersom det är de som styr över ekonomin, men detta nämner inte Kyeyne och Allard.

En liknande roll spelar deras och Mathiassons fokus på underproletariatet och ”trasproletariatet”.

Återigen använder de begrepp som inte är specifika klassbegrepp. De innefattar personer som kan ha olika klasspositioner, t.ex. arbetare (i arbete eller arbetslösa), personer utanför arbetskraften som exempelvis har handikapp eller missbruk, och olika klasspositioner i den undre världen. Att sätta stort fokus på just underproletariatet eller ”trasproletariatet” som det stora problemet för arbetarklassen är missvisande.

Ty det finns många delar av arbetarklassen och i princip hela professioner av arbetare som underminerar klasskampen. Inte minst många högutbildade arbetare – varav många till och med identifierar sig själva som ”borgare” – som i decennier har hjälpt till att förvalta och utveckla kapitalismen med deras propagandaarbete i den offentliga sektorn och privata bolag.

För att inte tala om de otaliga politiska och fackliga arbetarrepresentanter som har huggit arbetare i ryggen, för att inte tala om de arméer av opportunistiska och karriäristiska arbetare som har gjort likaså medvetet eller omedvetet.

Men också arbetare som går med i högerextrema stödpartier till borgarna och som först och främst identifierar sig med nationen och religionen, vilket innebär att de sitter i samma båt som kapitalister av samma nation och religion.

Allard, Kyeyune och andra påstådda marxister samarbetar med reaktionära borgare, och har kanske glömt att titeln på Karl Marx – marxismens grundares – huvudsakliga verk, Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin, innefattar just ordet ”kritik” och det gentemot borgarnas idétraditioner.

Detta är kärnan i marxismen, inte ett ”anammande” av borgerlighetens idétraditioner. Vidare kvarstår frågan varför Allard och Kyeyune uteslöts ur Ung Vänster. Var det på grund av maktkonflikter i föreningen och Vänsterpartiet och var det då så att uteslutandet av radikala aktivister gjorde att förlorarna fortsatte att driva sina egenintressen genom att opportunistiskt bilda samarbeten med högerextrema?²⁶ Det vill säga: är det egot som spökar? Eller något annat?

Flera av ungdomarna i RF, vilka var inblandade i vissa våldsdåd, dömdes till fängelse 2014 och RF upplöstes 2015.²⁷ Det var under samma tid som svenska myndigheter gjorde tillslag mot RF som Kyeyune och Allard också uteslöts för att ha uttryckt stöd för dem.²⁸

Kan de ha haft en provokatörs- eller infiltrationsroll inom vänsterorganisationerna? De vore i så fall inte de första som har haft en sådan roll.²⁹

Vad orsaken än var, är resultatet det följande: Pseudo-marxister som Allard och Kyeyune sprider typiska konservativa idéer och sätter en marxistisk stämpel på dem. Därmed går de i en lång nationalkonservativ tradition av att försköna sina ståndpunkter och ge dem en folklig och arbetarvänlig karaktär för att vinna över arbetare.

Att pseudo-marxister som Allard och Kyeyune kan fortsätta med sitt kvacksalveri beror främst på att de är en del av en borgerlig propagandaapparat och i andra hand på grund av det lilla utrymme som marxismen – den näst största samhällsekonomiska traditionen i modern tid – har i Sverige idag.

Att pseudo-marxister som Allard och Kyeyune kan fortsätta med sitt kvacksalveri beror främst på att de är en del av en borgerlig propagandaapparat.

Det är få som känner till Karl Marx huvudsakliga arbeten och ännu färre som känner till efterföljande marxistiska tänkare och deras ekonomiska tänkande. Det lärs knappt ut något om marxismen i utbildningssystemet och när det sker, ”lärs” det ut av personer som är motståndare till den traditionen. Och ännu värre ser det ut i medieapparaten.

Marxismen ifrågasätter inte förekomsten av folkgrupper och deras historia, snarare tvärtom. Men en primär utgångspunkt i marxismen är den filosofiska materialismen med sitt fokus på de materiella förhållandena och hur de formar idéer. Detta till skillnad från de borgerliga idétraditionerna av liberalism och konservatism som är grundade på idealismen – fokus på idéer och hur de formar verkligheten.

Dessa grundläggande skillnader kvarstår även med den senare marxismen, som i stort har ett mer dialektiskt perspektiv mellan de materiella förhållandena och idéerna. Materialismen är och förblir en central del av marxismen. En central del av folkgruppers och platsers historia är klasskampen, motsättningarna mellan härskande och underkuvade samhällsklasser.

Detta står i stark kontrast mot den borgerliga konservativa idétraditionen, som fokuserar på nationer och hyllar deras ledares krig, erövringar och dominans över andra. Vilket i den marxistiska idétraditionen nästan uteslutande kallas för imperialism, när ett områdes härskande klass lyckas även utanför det områdets gränser dominera andra folkgrupper och klasser.

Kritik mot invandring och att stärka kontrollen över gränser är inte heller något i sig främmande för marxismen. Den primära skillnaden mot det borgerliga perspektivet är, återigen, kritiken av kapitalismen.

En marxistisk analys tittar först och främst på de orsaker som får människor att emigrera: geografiska ojämlikheter, krig, konflikter med mera. För att bromsa och förhindra de ovannämnda händelserna krävs inte minst ekonomisk planering, ett starkt internationellt krigsmotstånd från arbetare samt en aktiv fredsrörelse.

Vidare finns det en lång historia av hur kapitalister använder invandring för sina intressen, oftast för att skaffa billigare arbetskraft, men också som avledning, syndabock och för att skapa splittringar inom arbetarklassen.

Andra sätt att sänka priset på arbetskraft innefattar att flytta produktionskedjor dit arbetskraften är billigare, att avskeda arbetare och överbelasta de som är kvar, automatisera delar av arbetet och så vidare.

En marxistisk analys framhäver att arbetare bör störta kapitalismen och ta över den ekonomiska kontrollen själva. Inget av detta är framträdande hos pseudomarxister som Allard, Kyueyne, Littorin och Mathiasson.