I den svenska debatten finns inte rum för nyanser, vilket blir tydligt i mottagandet av Frida Strannes och Trita Parsis senaste bok. Än värre är att det hänvisas till Finland, som om vi finländare inte skulle klara av en nyanserad debatt, skriver Ville Okkonen.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tvingat Finland och Sverige att omorientera säkerhetspolitiken. Stundom förs samtalet sakligt och befogat, men emellanåt alltför upphetsat och rentav vanhederligt. Detta blir extra tydligt i diskussionerna kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023).

Boken erbjuder en fascinerande och noga övervägd analys av Förenta staternas utrikespolitik via Nato i relation till Rysslands invasion i Ukraina. USA och Nato skildras till stor del på samma sätt som diplomaterna Hans Blix, Pierre Schori och Jan Eliasson tidigare gjort. Boken tar fram en hel del saker som kan vara lärorika för att förstå det pågående kriget, särskilt ur Förenta staternas perspektiv.

Ämnet är onekligen omfattande och komplicerat. Tyvärr har endast få debattörer fokuserat på själva budskapet. De flesta har däremot spekulerat kring författarnas motiv och moral, vilket i sig erhåller en viktig lektion om den offentliga opinionsbildningen.

Tonen i recensionerna har huvudsakligen varit nedsättande och tadlande. I Expressen sågade Göran Rosenberg boken med rubriken ”Nej, Putins krig är inte USA:s fel”.¹ Svenska Dagbladet hade en nästan snarlik ingång: ”Nej, Ukraina-kriget handlar inte om vad USA har gjort i världen.”² Rubrikerna sammanfattar mycket av ifrågavarande åsiktsbildningens natur. Förenklade påståenden, en svartvit världsbild där det endast finns onda och goda och en motvilja mot att förstå den analys som Stranne och Parsi gör av reglerna i stormakternas geopolitiska spel.

Förenklade påståenden, en svartvit världsbild där det endast finns onda och goda och en motvilja mot att förstå den analys som Stranne och Parsi gör av reglerna i stormakternas geopolitiska spel.

Fler konstigheter har dykt upp i debatten kring boken. Skribenten Roland Poirier Martinsson hävdar i sin recension i Göteborgs-Posten att Förenta staternas före detta president George W Bush har ”räddat livet på miljontals fler människor i Afrika än vad som dog i Irak”, där han syftar på Förenta staternas AIDS-program i Afrika. Problemet med kommentaren är att det inte har något att göra med bokens ämne. Martinsson bedyrar även att boken enbart lämpar sig för USA-kritiker, men är ”ointressant för resten av oss”.³

De till vänster bör alltså enbart läsa vänsterböcker, de till höger endast högerböcker, tycks Martinsson säga. Förhåller det sig inte precis tvärtom? Endast genom en mångsidig läsning kan impulsiva fördomar och ogrundade åsikter motarbetas. Ingen konkret utrikespolitisk linje följer heller av Strannes och Parsis bok, bara ett sunt sinne för proportioner. Om bokens innehåll inte övertygar, finns det till och med grundligare granskning om temat i boken Natopolitanism. The Atlantic Alliance since the Cold War. ⁴

SVT:s kritiker Per Andersson skrev tvärtom att boken var värd att läsa om man inte delade författarnas uppfattning. Annars inrymde recensionen endast tre korta komprimerade påståenden från boken och Anderssons korta mothugg mot dem, som om det hade rört sig om en partiledardebatt och inte en recension.⁵

Det var svårt att hitta någon recension som förhöll sig neutralt och inte såg som sin uppgift att förklara för läsarna att detta perspektiv var oönskvärt och till och med gagnade fienden.

Boken väckte kritisk uppmärksamhet i Strannes hemläns lokala massmedier. Hallands Nyheters politiska redaktör Maria Haldesten dundrade till med: ”[b]oken gör säkert Putin nöjd” och stämplade Stranne som en nyttig idiot.⁶

Enligt Haldesten försatte skribenterna de små staterna i händerna på de stora. Detta är dock bara bokens konstaterande av hur stormaktspolitiken fungerat historiskt – inte ett subjektivt ställningstagande för att det är så det bör gå till. Haldesten kritiserade också att Strannes arbetsgivare, Högskolan i Halmstad, hade lagt ut information om boken på sin hemsida under ”Forskningsnyheter”, och gick vidare till att misskreditera Högskolan i Halmstad.

Detta är dock bara bokens konstaterande av hur stormaktspolitiken fungerat historiskt – inte ett subjektivt ställningstagande för att det är så det bör gå till.

Med anledning av det försvarade Måns Svensson, professor i rättssociologi och chef för Akademin för lärande, humaniora och samhälle vid Halmstads högskola, sin kollega i ett öppet brev. Han skrev följande: ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används som hävstänger för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan”.⁷ Om inte Haldesten redan fört debatten på villovägar, så fick den nu absurda drag. Bokens analys och källornas beviskraft hade redan från början ignorerats, men nu, med yttrandefriheten i spetsen, attackerades boken med rena självklarheter. För vem tycker inte att det är bra med kritik? Nu plötsligt blev önskan om en saklig debatt lika med ett försök att tysta en enad kritikerkår. Enligt Hallands Nyheters Niklasson ville högskolans Svensson censurera tidningens politiska redaktör: ”Det om något är väl ett försök och en viljeinriktning att tysta opinionsbildningen och skarpt attackera pressfriheten.”

Stranne påpekade i flera inlägg att recensionerna förvanskat hennes och Parsis tes: ”Inte någonstans i vår bok skriver vi att Putins regelvidriga invasion är USA:s fel….Nu har det här drevet nått nya höjder när man även börjat angripa mitt lärosäte för att de finansierar och sprider information om vad mina kritiker tycker är ”fel” analyser.”⁸

Det började då påstås att Stranne och Parsi inte klarar av att uthärda kritik. I Expressen skrev kulturchef Victor Malm under rubriken: ”Skyller man kriget på Nato får man tåla kritik.” Detta ser i första hand ut som ett rättfärdigande av en vanhedrande debatt. Sedan riktade han uppmärksamheten på författarnas hypotetiska egenskaper: ”Många tror sig vara tystade, när de bara har mött kritik”.⁹

Det började då påstås att Stranne och Parsi inte klarar av att uthärda kritik. Det har dock visat sig hopplöst att finna vad som ligger till grund för detta.

Haldesten gjorde samma spetsfundiga trick: ”En opinionsbildare bör, oavsett plattform, aldrig förvänta sig enkom stillsam lovsång.”¹⁰ Det har dock visat sig hopplöst att finna vad som ligger till grund för observationen att författarna inte skulle tåla kritik. Att sprida felaktigheter om en boks innehåll är inte helt jämförbart med att kritisera innehållet. Om man känner till litteraturen i ämnet är det klart att ärendet är i ringare grad kontroversiellt än vad recensenterna försäkrar.

Var oron för yttrandefrihetens kris endast taskspeleri? Mycket tyder på det. I Hallandsposten skrev den politiska redaktören Mattias Karlsson att den akademiska friheten inte innebär ”en frihet från att bli kritiserad.”¹¹ Detta var dock en trivialitet eftersom all forskning bygger på kritik – men inte hurdan som helst. All kritik är inte saklig eller uppriktig. Oron för kränkning av yttrandefriheten fick en fortsättning efter att Patrik Oksanen och Olof Jonmyren hävdade i Göteborgs-Posten att Högskolan i Halmstad attackerade pressfriheten: ”Låt oss på en gång säga att vi, liksom Maria Haldesten, försvarar Strannes akademiska frihet och självklara rätt att bedriva opinionsbildning. Däremot innebär inte den friheten en frihet från kritik, eller en frihet från hård kritik. Särskilt inte när slutsatserna sker på bekostnad av mindre staters suveränitet och folkrätten i den säkerhetspolitiskt sämsta tiden sedan andra världskriget.”¹² Som om en högskola skulle ha någon makt över vad som skrivs i tidningarna och ha möjlighet att censurera dem!

Strannes och Parsis bok är ett försök att beskriva världen som den är; hur små stater blir spelpjäser i stormaktspolitiken. Författarna har inga illusioner om dagens Ryssland: ”Rysslands invasion är förfärande och strider mot alla folkrättsliga principer. Det är aggressivt utan utsikter att bidra med något annat än ett enormt mänskligt lidande, materiell förstörelse och ökad instabilitet i världen.”¹³

Strannes och Parsis bok är ett försök att beskriva världen som den är; hur små stater blir spelpjäser i stormaktspolitiken.

Hur rättfärdigar Haldesten då sitt påstående om att boken gör Putin glad? Inte på något sätt. Om boken känns radikal beror det snarare på den nuvarande trångsynta och instängda diskussionsmiljön. Om författarna entusiastiskt försvarar något så är det en regelbaserad internationell ordning och Förenta nationerna. Men istället för att avslöja eventuella brister har de flesta kritiker nöjt sig med kuriösa personangrepp. Stranne och Parsi har onekligen noggrant samlat material till stöd för sitt narrativ, vilket borde ha attraherat seriösa och ordentliga motanmärkningar i debatten – i stället för gissningar.

På våren 2022 skrev Stranne och Parsi kritiskt, om än alldeles sakligt, i finländska Hufvudstadsbladet om Finlands och Sveriges eventuella Nato-medlemskap.¹⁴ Även detta var höjden av fräckhet enligt Haldesten. De idiotförklarade Finlands utrikespolitik, menade hon, trots att landet har ”levt med säkerhetshotet från grannlandet i evigheter och väl vet vad Ryssland går för”.¹⁵ Det stod inget rafflande i Strannes och Parsis inlägg, ändå beskrev Haldesten dess skämsfaktor som ”extremt hög”. I Finland var mottagandet mångstämmigare; en insändare bedömde det som ”en rätt förtjänstfull utredning”.¹⁶

Haldestens bild av Finland är romantisk och idealistisk. Det är viktigt för demokratin, även i Finland, att det finns meningsskiljaktigheter om utrikes- och säkerhetspolitiken. Därför är Strannes och Parsis övervägda kommentarer behövliga i debatten. Haldestens syn kan till och med tolkas som nedsättande för Finlands del, som om vi på grund av vårt geografiska läge och geopolitiken inte skulle ha råd att debattera fritt.

Som avvikelse från ovannämnda recensioner ställde författaren Henrik Berggren i Dagens Nyheter tankeväckande frågor. Han hade exempelvis letat ”efter en diskussion av konsekvenserna av icke-intervention i spanska inbördeskriget”.¹⁷ Noninterventionspolitiken, som det visade sig, främjade de spanska högförrädiska högermännen, även om avsikten var att förhindra ett större krig. Frågan är principiellt seriös. Det finns dock en sak som är värt att notera. Vapnen var annorlunda under 1930-talet.

Det är ingen radikal uppfattning att efter Sovjetunionens fall stod möjligheten till ett annat Ryssland öppet för ett ögonblick. Natos utvidgningar i Östeuropa syns retrospektivt som lätta passningar till de ryska nationalisternas klubbor. En sådan tanke är dock inte Strannes och Parsis uppfinning. Berggren hävdar ändå befogat att den ryska imperialismen inte är ”en skapelse av USA utan en självständig kraft.” Dess kraft ligger i den gamla storryska nationalismen som kommunisterna år 1917 upphävde. Den storryska nationalismen har dock aldrig fungerat som en isolerad, oberoende kraft. Allt påverkar allt.

I övrigt behandlades boken endast som en åsiktsbok. I synnerhet Stranne framställdes som en naiv dumbom. Detta är alltigenom opåkallat.

Många av recensionerna ser i själva verket ut som enskilda säkerhetspolitiska inlägg utan hänvisning till boken. Vad säger det då om samtalsklimatet att det inte går att ge ut en bok utan att få sådana reaktioner?

Boken är inte på något sätt oanständig. Illusionen om den amerikanska freden erbjuder trots allt en fascinerande och elegant historisk förklaringsmodell för internationell politik. Måhända är den inte tillräcklig – men det bör dock stå klart att boken är en utgångspunkt och inte ett hinder för en saklig, anständig och lärorik debatt. Att önska en noga genomtänkt och saklig debatt inkräktar inte på yttrandefriheten, tvärtom.

Många av recensionerna ser i själva verket ut som enskilda säkerhetspolitiska inlägg utan hänvisning till boken. Vad säger det då om samtalsklimatet att det inte går att ge ut en bok utan att få sådana reaktioner?