Kända svenskchilenare: Så påverkades vi av kuppen
Gloria Tapia, skådespelare
Hela mitt liv präglas mer eller mindre av kuppen. Den är ett sår som aldrig riktigt vill läka. I mitt yrke som skådespelare har jag vid två tillfällen fått spela chilenare.
Den första när jag själv skrev en pjäs som hette Konsten att göra en chilenare, och den var som att blotta mitt sår. Till min glädje var det många som kom fram efteråt och sa att det kändes som om jag berättade deras personliga historia.
Den andra gången spelade jag en kvinna som på scenen gör upp med sina föräldrar som satt fängslade under diktaturen om deras sorg och hur hon alltid måste hantera den. Varje gång jag gjorde den scenen bröt jag ihop. En replik löd: “Min sorg, den finns i botten som en basplatta i hela mitt liv.” Och det är så jag också känner.
Den har påverkat vem jag är. Jag har frågat mig hela mitt liv vem jag skulle varit om inte kuppen hade ägt rum och jag hade stannat hela mitt liv i Chile?
Erik Galli, tv-producent
Utan statskuppen hade pappa aldrig flytt till Sverige, han hade inte träffat mamma och jag hade inte funnits. Att vara barn till en överlevare har betytt många saker för mig. En av dem var att växa upp med ett ständigt närvarande hat mot jänkarna.
I decennier arbetade USA med att destabilisera Chiles folkvalda regeringar och bistod i smyg Pinochet med materiellt stöd. I ett telefonsamtal mellan Kissinger och Nixon skryter de om att ha lagt grunden för kuppen. Jag var för liten för att förstå det här, men stor nog att härma saker jag hört pappa säga. Som när två plan flög in i World Trade Center och jag som tioåring gick runt i skolan, hånlog och sa: Rätt åt dem. Min lärare skällde ut mig efter noter, och när hon frågade varför jag sagt så kunde jag inte svara.
Sedan dess har pappa kallat kuppen i Chile för det RIKTIGA nine eleven.
Sedan dess har pappa kallat kuppen i Chile för det RIKTIGA nine eleven. Datumet blev en skymf i sig. Inte ens DET kunde amerikanerna hålla sig borta från. Sjutton år senare besöker jag Santiago de Chile med min amerikanske pojkvän. På kylskåpet i vårt AirBnB sitter en magnet föreställandes tvillingskraporna i New York. Två plan flyger in i byggnaderna i varsin explosion och bildar samtidigt två chemtrails efter sig. Tillsammans bildar jetmotorernas rök McDonalds-loggans M som hotfullt hovrar över katastrofen. Undertill en text: Eat shit.
Min kille blir så upprörd att han måste gå ut och ta luft. Att förklara för honom hur någon kunnat sätta upp en sån magnet på sin kyl är omöjligt. Lika omöjligt som det är att förklara min pojkväns reaktion för min pappa, en man vars hela värld raserades under en dag i september 1973 som han nu för alltid måste dela med ett folk han ser som medskyldiga.
Marisol Aliaga Acosta, journalist
Det var nära att min pappa tvingades delta i kuppen, men han hade pensionerats från karabinjärerna på grund av en skada.
Den 11 september 1973 stympades mitt liv, likt så många andra chilenares.
Jag blev aldrig sociolog eller akademiker som jag hade drömt om och förberett mig för.
Livet utanför Chile har inte haft guldkant.
Men jag är lycklig med mina två döttrar och fem barnbarn, och har försökt se till att inte det förflutna överskuggar nutiden. I annat fall hade de vunnit.
Angela Bravo, filmregissör
Mina föräldrar träffades under revolutionen i Chile. Hela landet genomgick en stor samhällsförändring och för första gången i Chiles historia röstades en socialistisk regering fram som leddes av Salvador Allende. Pappa kom från en arbetarklassfamilj i Concepción och mamma kommer från en högerfamilj i Viña del mar.
Utan statskuppen skulle jag nog inte finnas till. Statskuppen slets sönder många familjer men sammanfogade också andra som i mitt fall. Pappa var aktiv i vänsterrörelsen MIR, som kämpade för ett jämlikt Chile.
Pappa dömdes för terrorism av militärjuntan och satt fängslad i 5 år innan Amnesty lyckades frige honom. Han var tvungen att skriva på att han aldrig mer skulle återvända till Chile. Drömmen om ett fritt Chile blev hans kamp och han fortsatte kämpa från Sverige för att världen skulle agera mot militärjuntan.
Det var mycket saker pappa inte berättade om den mörka tiden i Chile och det var först i vuxen ålder som han berättade att han blivit fysiskt torterad och utsatt för psykisk terror. Jag vill hedra min Pappa Jose Bravo Faust och alla människor som torterades och försvann. Ni perdón ni olvido!
Raymond Ahlgren, föreläsare
Frågan är ju oerhört svår att besvara eftersom kuppen ändrade på mitt/våra liv på det mest radikala sätt. Dels så fick vi fly från vårt hemland Chile till mammas hemland Sverige. Och dels så fick vi (jag och min lillebror) växa upp utan en pappa. Vi ärvde också ett hat gentemot kuppmakarna, något som såklart påverkade oss genom livet till dess att vi (eller i alla fall jag) lyckades försonas med det inträffade och acceptera att det som hänt de facto hänt.
Men på det hela taget fick jag ett fantastiskt liv i Sverige. Jag älskar landet, dess kultur och människor – även om jag är klart mer ”latinsk” i mitt sätt att vara än mina svenska vänner (temperament, utåtriktad, yvig i gesterna, mm) så är jag samtidigt mer ”svensk” än dom flesta svenskar. Jag blev mobbad och slagen av jämnåriga när jag först kom till Sverige då jag inte talade språket och var mörkhårig. Så jag gav mig sjutton på att lära mig behärska språket, traditionella sånger, kultur och seder. Så till den grad att jag på många sätt blev mer ”svensk” än många andra så att säga.
Vi kände att det mesta som vi förknippar med Chile antingen har med ond bråd död eller oärlighet att göra, även inom familjen.
När min farfar gick bort i Chile för snart 15 år sedan blev jag och min lillebror lurade på vår del av arvet av våra chilenska fastrar. Såklart skapade detta en distans mellan oss och allt som har med Chile att göra. Vi kände att det mesta som vi förknippar med Chile antingen har med ond bråd död eller oärlighet att göra, även inom familjen.
Mina barn har nu vuxit upp i detta fantastiska land och de har även ärvt min kärlek till allt det ”svenska” och de har framförallt sluppit ärva den ilska, sorg och hat gentemot den chilenska högern som jag så länge kände, och istället fått lära se på historien från en mer objektiv synvinkel.
Jag undrar ibland hur mitt liv tett sig om kuppen inte varit men inser direkt att jag inte velat ändra på något i mitt förflutna. För det har skapat den pappa jag är idag och det är en sak jag är stolt över i mitt liv.
Leo Kinesen Carmona, grundare av Kartellen
För mig är 1973 förknippat med ångest, smärta, förtvivlan och konsekvenser som jag lider av än idag. Chicago Boys och nyliberalism. Men med facit i hand så var Salvador Allende inte mer vänster än Olof Palme. Dessutom förblev kopparn nationaliserad under den USA-installerade fascisten Pinochet.
Om det inte hänt hade jag varit kvar där och varit en dräng med största sannolikhet. En chilensk akademisk NPC (non playable character). Otryggheten som kom med förtrycket skapade min nuvarande karaktär som jag är väldigt nöjd med.
RIP Salvador Allende.
Marco Venegas, politiker
Den 11 september 1973 var jag 11 år gammal, den dagen var jag ledig från skolan och ägnade en del av morgonen att kolla på flygplanen som snart skulle bomba presidentpalatset.
Jag bodde med mina morföräldrar, båda var arbetare och därmed anhängare till Allendes regering. Min moster var gift med en brorson till en känd vänsterpolitiker som hamnade på Nationalstadium. Min moster flyttade hem till oss och då började vi trakasseras av militärerna.
Mina morföräldrar förlorade jobbet och då började en lång och kämpig period i mitt liv. Under Allendes tid, hade vi det bra, det var mycket glädje, våra liv blommade upp på något sätt!
Den brutala militärkuppen krossade drömmen om ett rättvisare Chile.
Vi hade massor med aktiviteter i kvarteren, mycket kulturaktiviteter, vi fick både frukost och lunch i skolan, sommaren 1973 var det första gången i våra liv som vi åkte på semester till Peñuelas, i staden Serena. Allende hade byggt små stugor för arbetarfamiljer i flera av de exklusiva orterna vid Chiles kust.
När tisdagen 11 september var över då kom mörkret för oss. När jag var 15 år gick jag med i motståndsrörelsen mot diktaturen och ägnade hela min ungdomstid att bekämpa diktaturen tills jag var 22 år när jag var tvungen att lämna Chile.
Den brutala militärkuppen krossade drömmen om ett rättvisare Chile!
Vanessa López, modell
Jag har inte så mycket erfarenhet av det.
Jag kom hit 1985, så jag var inte ens född då.
Mamma har många historier om det som hon berättat dock.
Hennes bror blev torterad.
Maria Diemar, föreningen Chileadoption
Statskuppen och regimen i Chile efter den 11 september 1973 som förde en politik för att utrota barnfattigdomen i landet, i kombination med den svenska föreningen Adoptionscentrums fysiska närvaro och verksamhet i Chile, har för mig inneburit att jag kunde bli förflyttad från Chile till Sverige som om jag vore en handelsvara.
Jag separerades från min familj och mitt ursprung och skickades till andra sidan jorden, till Sverige för att bli adopterad. Min identitet tvättades och jag förlorade min familj och familjens historia. Jag visste inte att jag tillhörde urfolket Mapuche.
Den chilenska brottsutredningen i Appelationsdomstolen i Santiago och specialpolisen har undersökt och utrett mitt fall. Om vad som egentligen hände den 3 juli 1975 när mamma var nyförlöst och jag togs från henne. I januari 2023 de kunde den chilenska polisen informera mig att utredningen kommit fram till att jag är kidnappad.
Hur kan detta inte påverka min mamma, min familj och mina barns liv?
Moises Ubeira, politiker
Militärkuppen i Chile har legat som en mörk historia och sorg hos mina föräldrar.
Det har gett mig insikter kring risker, farhågor och hur långt vissa krafter är beredda att gå för att stoppa vänsterpolitik.
Ingenting börjar trots allt med en militärkupp, utan är ett steg i en utveckling som först börjat med propaganda, lögner och påhittade sanningar som skapar en grund för något våldsamt som en militärkupp.
Lorena Delgado Varas, riksdagsledamot
Militärkuppen påverkade hela min framtid. Jag föddes under flykten från Chile, och hotades av att bli omhändertagen av argentinsk militär.
Våra familjer tvingades skapa nya sociala och familjära nätverk här, som gjorde att vi fick bredare rötter.
När det blev demokratiska val igen i Chile så flyttade vi tillbaks till Chile, eller för föräldrarna var det att flytta tillbaks, för oss barn var det ett helt nytt land.
Så småningom flyttade jag tillbaka till Sverige, och byggde upp mitt liv här.
Även om diktaturen försökte bli av med oss så är vi här, vi är nu tre generationer, och vi fortsätter engagemanget för demokrati.
Cristian Quinteros Soto, konstnär
Jag fantiserar ibland på hur det hade varit om det aldrig hänt och jag varit en chilenare precis som alla andra i Chile. Hade jag bott i Santiago och vad hade jag gjort. Men det hände och mitt liv påverkats i att jag växt upp på en plats där jag trots att jag är född i Sverige alltid kommer ses som den andre.
Det är också en plats där jag byggt upp mitt hem och när livet fortsatte i Chile lämnades vi kvar här för att reflektera.
Exilen är tortyrmetod som försöker med avstånd få oss glömma. Men vi glömmer inte.
Läs mer om kuppen i Chile på svenska:
Alex Fuentes: “Den vita sparven – en berättelse från Pinochets Chile”
Joan Jara: “Victor – en sång för livet”
Gabriel García Márquez: “Miguel Littíns hemliga liv”
Stefan de Vylder: “50 år sedan kuppen: Om Chilekommitténs historia”
Raymond Paredes Ahlgren: “Hur många gånger kan man döda en man?”
Jorge Contreras: “Chile 11 september 1973. Kuppen, terrorn och tragedin”
Mats Fors: “Svarta nejlikan Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion”
Giuseppe Bufalari och Aslög Pontara: “Chile: dom sökte friheten. Barn och vuxna berättar om tiden från Allende till Pinochet”
Pierre Schori: “Minnet och elden”
Antonio Skármeta: “Jag drömde att snön brann”
Ann-Marie Ljungberg: “Ni, de döda och försvunna”
Francisco Contreras (red) – “11/9 – 30 år sedan statskuppen i Chile”
Dharana Favilla och Gabriel Kuhn: “Frihetens fönster: om kamp i latinamerika och exil i Sverige”
Kjell Wigers: “Chile – 50 år senare”
Fernando Camacho Padilla: “Ett liv för Chile – Solidariteten med Chiles folk och chilenare i Sverige 1970-2010”
Per Meurling: “Chile i världens ögon”
Ann Stödberg: “I skuggan av Pinochet – Minnen från motståndskampen mot diktaturen i Chile”