Den används som kurslitteratur i högskolan och har skickats till riksdagsledamöter för att motverka desinformation. Men boken “Trans: forskning, fakta och erfarenheter” är själv ett praktexempel på desinformation, skriver Linn Saarinen och andra från LHB-förbundet.

Förra året utkom boken Trans: fakta, forskning och erfarenheter, redigerad av Edward Summanen och Matilda Wurm, på Natur och Kultur.¹ Boken har recenserats i Parabol av barnpsykiatrikern Fredrik Lundkvist, som på ett förtjänstfullt sätt diskuterar många av bokens problem.

LHB-förbundet har granskat boken mer på djupet och lanserar nu 100 fel i Trans på vår hemsida.² Boken används som kurslitteratur på högskoleutbildningar och har skickats till riksdagsledamöter för att motverka desinformation i transfrågan. Vår granskning visar dock att boken i sig själv är ett praktexempel på desinformation. De hundra felen sträcker sig från felciterade källor, missvisande beskrivningar av forskningsresultat och utelämnande av motstridig information till tanke- och argumentationsfel.

Vår granskning visar dock att boken i sig själv är ett praktexempel på desinformation. De hundra felen sträcker sig från felciterade källor, missvisande beskrivningar av forskningsresultat och utelämnande av motstridig information till tanke- och argumentationsfel.

Författarna hänvisar exempelvis till en artikel som inte finns och refererar resultat från en studie som ännu inte genomförts. Påståenden görs med referens till forskning som inte stödjer påståendena och i många fall verkar bokens författare inte ens ha läst forskningen utan förlitat sig på den ofta överdrivet positiva sammanfattningen i abstract eller på andrahandskällor. De tycks sakna ambition eller kompetens att bedöma forskningens kvalitet utifrån något annat kriterium än huruvida den kommer fram till önskat resultat.

På förlagets hemsida presenteras författarna som ”Sveriges mest kunniga inom området”. Om man ser till författarporträtten är den vanligaste meriten levd erfarenhet, även om det i de flesta fall främst tycks röra sig om pronomenval utan de medicinska ingrepp boken förespråkar. Över hälften är psykologer så även denna merit är väl företrädd. Två har visserligen läkarutbildning men ingen har erfarenhet av klinisk forskning. Bristen på kompetens att bedöma medicinsk forskning och evidens genomsyrar boken starkt. Ingen är heller psykiatriker. Även inom det samhällsvetenskapliga fältet, som kunde vara intressant för att förstå fenomenet trans i en vidare social, kulturell och historisk kontext, är kompetensen skral. Generellt har författarna haft ”aktivisthatten” på sig när de skrivit boken snarare än ”forskarhatten”, i den mån de har någon.

På förlagets hemsida presenteras författarna som Sveriges mest kunniga inom området. Om man ser till författarporträtten är den vanligaste meriten levd erfarenhet, även om det i de flesta fall främst tycks röra sig om pronomenval.

I vår granskning av Trans har vi använt oss bland annat av SBU:s forskningsöversikter och brittiska Cass Review, en genomlysning av transvården för barn och unga i Storbritannien som lutar sig mot sex nya systematiska forskningsöversikter och en kvalitetsgranskning av medicinska riktlinjer från olika länder.³ Bakgrunden till Cass Review var dels ett rättsfall med en ung kvinna som ångrade den hormonbehandling hon fått som minderårig av könsidentitetskliniken GIDS Tavistock, och dels visselblåsare bland de anställda på samma klinik som varnade för bristande patientsäkerhet.

Den brittiska sjukvården, NHS, gav barnläkaren Hilary Cass i uppdrag att leda en fyraårig utredning vars slutresultat publicerades i april i år. Slutsatserna var bland annat att det inte finns tillräcklig evidens för behandling med pubertetsblockerare, att unga med könsdysfori inte har fått den vård de borde för sina andra psykiatriska problem då vården fokuserats ensidigt på könsdysforin, och att social transition av barn är att betrakta som en intervention med okända konsekvenser. Ett av delprojekten var att följa upp utfall för de omkring 9000 patienter som behandlats av GIDS, genom att länka ihop data från GIDS med data från samma patienters senare kontakt med vuxenvården. Könsidentitetsklinikerna vägrade dock att samarbeta med Cass, vilket innebar att uppföljningen inte kunde utföras. Cass Review har lett till mycket debatt i Storbritannien men inte fått många omnämnanden i svensk media. Intresset i Sverige borde vara större, inte minst för att Socialstyrelsens nya riktlinjer för vård av barn och unga med könsdysfori tillsammans med de finska riktlinjerna var de enda som fick godkänt betyg i Cass internationella utvärdering. WPATH:s (World Professional Association for Transgender Health) riktlinjer, som ligger till grund för många andra nationella riktlinjer, fick underbetyg. I den här artikeln vill jag diskutera de sex mest centrala myterna i Trans och jämföra bokens framställning med det faktiska kunskapsläget.

Myt: Medicinsk transition hjälper

Ida Linander och Axel Repka skriver på sidan 40 i Trans att ”flera röster har påpekat” att det är oetiskt att inte ge barn pubertetsblockerare utanför forskningsstudier, men dessa ”flera röster” visar sig vid närmare påseende vara Linander och Repka själva, i en debattartikel i Läkartidningen.⁴ Det här må vara ett litet lustigt exempel på självcitering, men det är tyvärr typiskt för hur transforskningsfältet fungerar. Resultat som stödjer det på förhand bestämda budskapet att könsbekräftande vård fungerar och att transpersoner har ”rätt” till hormoner och kirurgi främjas och överdrivs, medan forskning som ifrågasätter detta motarbetas och mörkas.

Nu senast rapporterade The New York Times om att den kända läkaren Johanna Olsson-Kennedy låtit bli att publicera resultat från en studie som visade att pubertetsblockerare inte hade någon positiv inverkan på den mentala hälsan.⁵ Sociologen Michael Biggs har tidigare avslöjat att den numera nedlagda Tavistockkliniken gjort sig skyldiga till precis samma sak.⁶ The Economist har rapporterat om att WPATH förbjudit publicering av en forskningsöversikt de själva beställt då resultaten inte var de önskade.⁷

Många forskare har vittnat om hur svårt det är att publicera forskningsartiklar som går emot strömmen inom transforskningsfältet och att kritiken från redaktörer och granskare ofta är ideologisk snarare än vetenskaplig. ”Konsensus” skapas genom att olika auktoriteter som WPATH och Endocrine Society hela tiden citerar varandras påståenden och rekommendationer trots att vetenskapligt underlag för dem saknas.⁸ De forskare som är beredda att föra fram önskat budskap friserar slutsatserna och överdriver positiva effekter i abstracts och pressrapportering. Transaktivisteroch andra som populariserar resultaten utgår sedan från abstracts och andrahandsrapportering om studierna i stället för att själva granska resultaten.

Men författarna till Trans hade inte behövt göra någon egen granskning. SBU hade ju hunnit komma ut med sina systematiska forskningsöversikter om hormonbehandling 2022, som de hade kunnat luta sig mot.⁹ Att de inte gör det, utan i stället väljer äldre och svagare forskningsöversikter med mer positiva slutsatser, visar tydligt att det är principen ”plocka russinen ur kakan” som har fått råda vid valet av källor.

Trans hävdar att könsbekräftande vård långsiktigt förbättrar psykisk hälsa och livskvalitet och tonar ner allvarliga biverkningar av hormonbehandling och kirurgi. Det faktiska forskningsläget kan sammanfattas som att evidensen för de medicinska behandlingarna är mycket svag. Enligt SBU finns det inte tillräckligt underlag för att bedöma effekterna av pubertetshämmande eller könskonträr hormonbehandling av barn och unga. Dessa resultat bekräftas i stort av de systematiska forskningsöversikter som gjorts i samband med Cass Review, med tillägget att pubertetsblockerare kan ha negativ inverkan på bentäthet och längd. Vad gäller vuxna så kommer SBU fram till att hormonbehandling kan ge förbättrat psykologiskt välbefinnande på kort sikt (upp till ett år) men att det inte finns underlag för att göra en bedömning på längre sikt.

Trans hävdar att könsbekräftande vård långsiktigt förbättrar psykisk hälsa och livskvalitet. Det faktiska forskningsläget visar att evidensen för de medicinska behandlingarna är mycket svag.

En finsk registerstudie från 2023 visar att behandlingarna inte minskar behovet av psykiatrisk vård på längre sikt.¹⁰ Sammanfattningsvis finns det alltså inte stöd för att könsbekräftande vård gör att varken barn och unga eller vuxna mår bättre på lång sikt. Detta faktum fick Socialstyrelsen att 2022 ändra sina riktlinjer för vård av barn och unga med könsdysfori till att hormonbehandling endast kan ges i undantagsfall eller inom ramen för forskningsstudier. Trans dömer ut den nya riktlinjen som oetisk eftersom den begränsar tillgången till ”vård”. LHB-förbundet tycker tvärtom att det är djupt oetiskt att göra radikala ingrepp i friska kroppar utan evidens och utan att följa upp konsekvenserna.

Myt: Social transition är alltid rätt

Maria Kindstedt och Matilda Wurm förlöjligar på sidan 121 i Trans föräldrars oro som ”Om jag använder hens valda pronomen, kommer hen att börja med hormoner nästa vecka då?”. Detta är ett praktexempel på en retorisk ”halmgubbe”, där meningsmotståndarens åsikt förvrängs för att verka extrem eller löjlig. Här vill Kindstedt och Wurm vifta bort den berättigade oron för att social transition är ett första steg mot medicinsk transition med livslånga konsekvenser för barnet. Det är genomgående i boken att författarna vevar mot halmgubbar för att slippa besvara de svåra frågorna. Frågor som: Är det moraliskt försvarbart att leda in ett fysiskt friskt barn på en bana mot att bli livslång patient? När och om kan ett barn eller en tonåring samtycka till irreversibla ingrepp? Vad är föräldrarnas roll i ett barns transition? Hur länge kan vården fortsätta att sätta in en behandling när evidensläget är så svagt? Varför ska ”trans” särbehandlas jämfört med allt vi vet om exempelvis utvecklingspsykologi och sociala smittor?

Det är genomgående i boken att författarna vevar mot halmgubbar för att slippa besvara de svåra frågorna.

Trans hävdar att det är viktigt att bekräfta barns könsidentitet och använda de namn och pronomen som barn önskar. Enligt den systematiska forskningsöversikt som gjordes i samband med Cass Review är forskningen om konsekvenser av social transition av barn och unga är begränsad och av låg kvalitet. De konstaterar att de argument för social transition som framförs i WPATH:s riktlinje (att social transition förbättrar den psykiska hälsan, att könsidentitetens föränderlighet inte är skäl att inte genomföra social transition, samt att det kan vara skadligt att inte låta ett barn socialt transitionera) saknar stöd i forskningen. De tar upp risken för att social transition ökar sannolikheten för att transidentiteten blir bestående. I äldre studier där barn inte socialt transitionerades gick könsdysforin över för ungefär 85%.

Cass Review tar också upp risken att barn som socialt transitioneras och lever ”stealth” (då det biologiska könet hemlighålls för omgivningen) stressas att påbörja medicinsk transition för att undvika att puberteten ”avslöjar” dem.¹¹ LHB-förbundet tycker att det är moraliskt fel att socialt transitionera barn, eftersom barn har rätt att veta sanningen om sig själva och rätt till en öppen framtid. Social transition leder också till oundvikliga rättighetskonflikter där omgivningen till exempel tvingas använda påbjudna pronomen och ljuga om uppenbara fakta som vilket kön någon har.

Myt: ”ROGD” är en konspirationsteori

Forskaren Lisa Littmans forskningshypotes om ”ROGD” (rapid onset gender dysphoria) beskrivs på två ställen i Trans som en ”konspirationsteori”. Detta är ett absurt påstående eftersom ROGD-hypotesen inte på något sätt handlar om en konspiration. Littman har helt enkelt samlat information från föräldrar vars barn börjat identifiera sig som trans i tonåren och formulerat en hypotes om att det finns en ny typ av könsdysfori som utvecklas snabbt i tonåren under påverkan av bland annat sociala influenser. Trans påstår att Littman fått backa efter kritik, vilket inte är sant. Det som faktiskt hände var att transaktivister drev en kampanj för att få tidskriften som publicerat hennes artikel att dra tillbaka den, vilket efter en lång process av ytterligare granskningar ledde till att Littman fick göra några mindre förtydliganden.¹²

Försöken att misskreditera Littmans forskning är bara ett i raden av fall där transaktivister smutskastar meningsmotståndare för att tysta dem i stället för att ta en diskussion. Några svenska exempel är dreven mot Kajsa Ekis Ekman för boken Om könets existens och massanmälningarna av SVT-dokumentärerna Tranståget och Transkriget. Ett av många internationella exempel är transaktivisters förföljelser av forskaren Michael Bailey för hans bok The Man Who Would Be Queen, som dokumenterats av historikern Alice Dreger.¹³ En av dessa aktivister ligger bakom hemsidan Transgender Map som kartlägger och hänger ut kritiker, däribland Mikael Landén och många andra.

En av dessa aktivister ligger bakom hemsidan Transgender Map som kartlägger och hänger ut kritiker, däribland Mikael Landén och många andra.

Det vi vet är att antalet unga, särskilt unga tjejer, som identifierar sig som trans och söker vård för könsdysfori har ökat lavinartat det senaste decenniet både i Sverige och internationellt. Vi vet också att andra psykiatriska diagnoser som autism, ADHD, depression och ångest har ökat under samma period och många kopplar samman detta med genombrottet för smarta telefoner och sociala medier och den ökade objektifiering och sexualisering som följt i spåren av detta. Fenomenet kultursjukdomar och social smitta är också välbelagt, alltifrån äldre tiders hysteri, kloros och neurasteni till dagens anorexi, självskador och tics. Läs Karin Johannisson och Ethan Watters!

Trans uppmuntrar unga att fundera över sin könsidentitet och söka information och stöd i transcommunities på nätet. För den som tar sig tid att titta in i dessa communities blir det snabbt tydligt att den gyllene regeln är att om du undrar om du är trans så betyder det att du är trans. Och om du mår dåligt så finns det bara två saker som hjälper: medicinsk transition och att säga upp kontakten med alla som inte bekräftar din identitet. När man som ung tjej känner sig annorlunda och mår dåligt och plötsligt hittar ett community där alla känner sig annorlunda och mår dåligt, och alla är fast övertygade om att det finns ett enda svar och en enda lösning på problemen, då är det inte konstigt att man själv blir övertygad om samma sak. Och så finns det förebilder, lyckade influerare som berättar om sin transition och hur den räddade deras liv. Som dessutom säger att all kritik av de medicinska behandlingarna är transfobi och desinformation.

Trans förklarar ökningen av personer som identifierar sig som trans och söker transvård med ökad acceptans och synlighet i samhället. Detta stödjer i själva verket ROGD-hypotesen: Ökad synlighet gör ju att fler exponeras för och kan känna igen sig i idén om trans. LHB-förbundet tycker att det är helt självklart att trans kan vara en social smitta och ser det som den mest sannolika förklaringen till ökningen. Därför bör man vara väldigt försiktig med irreversibla åtgärder som medikalisering eller ändring av folkbokföringskön.

Myt: Nästan ingen ångrar sig

Edward Summanen skriver på sidan 233 i Trans: ”Missnöje med vårdens resultat behöver heller inte vara kopplat till att vården var fel”. Budskapet i kapitlet om detransition är att detransitionerare och ångrare är försvinnande få. Att byta namn och pronomen och sedan byta tillbaka behöver inte vara detransition. Att påbörja könsdysforiutredning men sedan hoppa av behöver inte vara detransition. Att påbörja behandling men sedan avbryta behöver inte vara detransition. Och om du i slutändan är missnöjd med vården så behöver inte heller detta klassificeras som detransition. Det enda som enligt Summanen kan klassas som detransition tycks vara att man själv identifierar sig som detransitionerare. Att på detta sätt vränga betydelser och definitioner är ett vanligt knep bland transaktivister. Man tar fasta på den postmoderna föreställningen att språket skapar verkligheten och att man därför kan förändra världen genom att förändra språket. En central trossats är att personer kan byta kön eftersom vi kan definiera om ordet kvinna till att inkludera alla som identifierar sig som kvinna. Transkvinnor blir då per definition kvinnor. På samma sätt försöker Summanen trolla bort ånger och detransition genom att definiera begreppen så smalt som möjligt.

Faktum är dock att ingen vet hur många som ångrar sig eller detransitionerar, eftersom heltäckande, högkvalitativa uppföljningar av patientgruppen saknas.

Faktum är dock att ingen vet hur många som ångrar sig eller detransitionerar, eftersom heltäckande, högkvalitativa uppföljningar av patientgruppen saknas. Med tanke på att gruppen som söker vård för könsdysfori har förändrats kraftigt det senaste decenniet så är det inte heller säkert att siffror från tidigare tidsperioder gäller den nya, ens om vi hade sådana siffror.¹⁴ Vi vet inte heller vad som är den vanligaste orsaken till detransition. Trans hävdar att påtryckningar från omgivningen är den vanligaste orsaken, men detta ”resultat” är hämtat från en studie om transpersoner, inte detransitionerare. Studier av faktiska detransitionerare pekar i stället på att det är en insikt om att könsdysforin har andra orsaker, att behandlingen inte hjälper och problem med hälsan som leder till detransition.¹⁵.

LHB-förbundet tycker att detransition måste tas på mycket större allvar. I offentlig vård är det vårdgivarens ansvar att diagnostisera och behandla enligt forskning och beprövad erfarenhet. Då kan man inte lägga skulden för felbehandlingar på patienten själv oavsett hur gärna denna ville ha behandlingen. Felbehandlade patienter bör ha rätt till ersättning även om inget kan reparera vårdskadorna. Det är också vårdens skyldighet att följa upp, särskilt när det handlar om så experimentella och radikala behandlingar som inom transvården, för att kunna erbjuda bästa möjliga vård till kommande patienter.

Myt: Kön är jättekomplext

Tove Lundberg skriver i boken att två procent av världens befolkning har en atypisk könsutveckling (ibland kallat intersex). Detta är ett exempel på en av flera myter som sprids genom att ständigt upprepas inom transaktivism och transforskning men som om man spårar dem tillbaka till ursprungskällan visar sig sakna grund. Ett par andra myter som redan tagits upp i denna text är att transition hjälper och att extremt få ångrar sig. Fler exempel på sådana myter är att könsidentiteten är medfödd eller etableras innan tre års ålder och att samtalsterapi inte hjälper mot könsdysfori.

Att två procent av världens befolkning är intersex är en myt som sprids med syftet att påvisa att kön är ett spektrum.

Att två procent av världens befolkning är intersex är en myt som sprids med syftet att påvisa att kön är ett spektrum och att de ”binära” kategorierna kvinna och man endast är förenklingar. I själva verket är andelen människor som föds med en oklar könstillhörighet och behöver utredas medicinskt cirka hundra gånger lägre.¹⁶ Till mystifierandet av kön hör också den retoriska strategin att dela upp kön i olika delar – kromosomer, hormoner, primära och sekundära könskarakteristiska, könsidentitet, könsroll, och så vidare. Indelningen gjordes av läkare som behandlade intersextillstånd för att beskriva de olika tillstånden och kunna argumentera för vad som skulle vara avgörande för könsbestämningen.

Trans- och queeraktivister spinner vidare på detta och delar upp kön i allt fler olika delar, som dessutom påstås kunna kombineras fritt. Poängen är att kunna hävda att många fler människor i någon mån är ”intersex” för att någon enstaka del av det sönderdelade könet (exempelvis hårväxt, hormonnivåer eller preferens för vissa socialt könskodade saker) avviker från genomsnittet. Den andra sidan av samma mynt är påståendet att bara man lyckas ändra tillräckligt många av könets beståndsdelar (exempelvis folkbokföringskön och sekundära könskarakteristika) så har man vips ”bytt kön”.

Men människan är inte en clownfisk eller snigel och kan inte byta kön, hur mycket vissa än skulle vilja det. Vi är en tvåkönad art och ett litet antal verkligt kluriga intersexfall förändrar inte detta faktum. Ingen människa har ju ett tredje eller fjärde kön eller inget kön alls. Det är också från intersexmedicinen den populära frasen ”tilldelat kön vid födseln” kommer. Det är enbart i de sällsynta fall när könstillhörigheten faktiskt är oklar ett (juridiskt) kön ”tilldelas”. Påståendet att ingen av oss föds med ett kön utan mer eller mindre godtyckligt ”tilldelas” ett av barnmorskan gör det biologiska könet till en social konstruktion. Det verkliga (viktiga) könet sägs vara könsidentiteten, en sorts mystisk inre upplevelse av kön.

Det här resonemanget är precis lika vrickat som det låter, men det är förklaringen till varför intersex har lagts till akronymen hbtqi.

Det här resonemanget är precis lika vrickat som det låter, men det är förklaringen till varför intersex har lagts till akronymen hbtqi. Transaktivister håller personer med avvikelser i könsutvecklingen gisslan för sitt politiska projekt, trots att personerna själva sällan vill vara med under regnbågsparaplyet. LHB-förbundet tycker att det är en självklarhet att vi människor har två kön precis som alla andra däggdjur. Försök att låtsas något annat är tyvärr inte bara oskyldigt trams utan har negativa konsekvenser för bland annat patientsäkerhet, jämställdhetsarbete och homosexuellas intressen.

Myt: Transpersoners känslor är viktigare än allt annat

Meg-John Barker skriver på sidan 153 i Trans: ”Det kan också vara viktigt att cispersoner tar hand om sig själva för att främja transpersoners mående.” Den människosyn som lyser igenom här är symptomatisk för transaktivismen. Att ”cispersoner” skulle behöva eller ha rätt att ta hand om sig för sin egen skull finns inte på kartan. Deras uppgift är att stödja och bekräfta transpersoner och på så sätt göra bot för sina cis-privilegier. Transpersoner ses som så förtryckta och speciella att alla vanliga regler upphör att gälla. Begränsa skärmtiden för din tonåring? Inte om hen är trans, då behöver hen sitt stödjande community dygnet runt.

Begränsa skärmtiden för din tonåring? Inte om hen är trans, då behöver hen sitt stödjande community dygnet runt.

Nej till sterilisering under 25? Inte för transpersoner, de vet vilka ingrepp de behöver. Föräldrar till transbarn lär sig att de ”inte kan använda sig av sina vanliga föräldrastrategier, som att vägleda” (sidan 123 i Trans) utan ska följa barnets utforskande av sin identitet. Vårdgivare ska inte diagnostisera och rekommendera behandling, utan ge transpatienten de behandlingar som önskas, oavsett evidensläge. Kvinnor ska acceptera män som säger sig vara transkvinnor i omklädningsrummet och damidrotten trots deras manliga fysik. Och vi alla ska lära oss att inte låtsas om det kön vi ser med egna ögon och i stället bekräfta transpersoners personliga övertygelse om att de har ett annat kön.

LHB-förbundet tycker inte att någon ska särbehandlas, varken positivt eller negativt, bara för att den identifierar sig som trans. Transpersoner har precis samma grundläggande fri- och rättigheter som alla andra människor och där ingår rätten till trygg och evidensbaserad vård. Där ingår däremot inte på något självklart sätt specialrättigheter som möjligheten att fritt välja juridiskt kön och vilka pronomen andra ska använda eller att tävla i fel idrottsklass i förhållande till fysiska förutsättningar. Dylika undantag från allmänt gällande regler måste kunna diskuteras öppet och demokratiskt utan att en grupp automatiskt ges företräde vid intressekonflikter.

Hela boken Trans bygger på premissen ”transition fungerar” och är inte öppen för att undersöka eller ta in ny information som ifrågasätter detta. Typiskt för transaktivism behandlas medicinsk transition som en ”mänsklig rättighet” i stället för som evidensbaserad vård. Det betyder att bevis för att det fungerar eller att nyttan överväger riskerna egentligen inte spelar någon roll – så länge transpersoner vill ha behandlingen ska de få den, oavsett skäl. Vårdens enda uppgift blir att bekräfta självdiagnosen och tillgängliggöra önskad behandling – till skillnad från hur all annan offentlig vård fungerar.

På samma sätt anses transpersoner automatiskt ha rätt att transitionera socialt och behandlas som önskat kön (även då detta är något omöjligt som ”inget kön”) i alla sammanhang, oavsett konsekvenser och utan någon riskbedömning för vare sig personen själv eller andra. Man ska vara medveten om att trans har blivit en lukrativ industri. Framför allt är det läkemedelsindustrin som tjänar på att göra om fysiskt friska personer till livstidspatienter. Men det finns även en större marknad för varor och tjänster marknadsförda till en växande grupp transpersoner. Här kan proffsaktivister och aktivistiska psykologer få en del av kakan genom att sälja böcker som Trans.

Boken är intressant – som tidsdokument inifrån ett korthus i färd med att rasa.