Mycket har skrivits om Israels pågående folkmord i Gaza, den tveklöst mest brutala och skoningslösa kollektiva bestraffningen av Gazaborna sedan Israel införde en luft-, sjö- och landblockad av Gazaremsan 2007. Mycket har också skrivits om attackerna som Hamas utförde på Israels territorium den 7 oktober förra året.

Men det är värt att belysa två mindre omskrivna fakta: Merparten av de 68 utlänningar som dog den 7 oktober var thailändska migrantarbetare (thailändare utgjorde också en femtedel av alla tagna gisslan).¹

De första palestinier som mötte Israels vedergällning efter den 7 oktober var arbetare från Gaza som befann sig på sina arbetsplatser i Israel när attackerna skedde. Arbetarna arresterades, fängslades och torterades av israeliska säkerhetsstyrkor innan de tvingades tillbaka till det helvete på jorden som Gaza förvandlades till inom loppet av några veckor.²

Dessa två fakta blottlägger hur den israeliska ekonomin är beroende av utnyttjbar utländsk arbetskraft och en permanent reservarmé av palestinska arbetare. Ironiernas ironi här är att den israeliska militären i smyg anställde hundratals palestinier från Västbanken för att återuppbygga de delar av Gaza-Israelstängslet som Hamasstyrkorna förstörde den 7 oktober.³

Hur blev palestinska arbetare en bärande pelare i den israeliska ekonomin? Idén att utnyttja palestinsk arbetskraft föddes efter Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken år 1967. Den före detta israeliska försvarsministern Moshe Dayan sammanfattade väl Israels ekonomiska politik i de ockuperade områdena efter 1967. Gaza och Västbanken, skrev Dayan, kommer att utgöra ”en extra marknad för israeliska varor å ena sidan, och en källa för produktionsfaktorer, särskilt enkla jobb, för den israeliska ekonomin å den andra”.⁴

Historiska paralleller kan dras här med hur de europeiska kolonialmakterna tvingade rättslösa koloniala undersåtar till hårt arbete och hur det brittiska imperiet använde kolonierna i Asien och Afrika som nya marknader för inhemskt producerade varor.

Fram till den första intifadan, som bröt ut 1987, växte antalet palestinska arbetare i Israel explosionsartat. Mellan 1967 och 1990 var 35–40 procent av alla arbetande palestinier anställda i eller av Israel. De fick oftast jobben med lägst lön, högst risk för liv och lem och minst skydd.⁵

När den första intifadan bröt ut stämplade Israel de palestinska arbetarna som ett säkerhetshot. För att ytterligare kontrollera dem och stävja palestinska självständighetssträvanden införde Israel ett invecklat och arbiträrt arbetstillståndssystem. Att utfärda och dra tillbaka ett arbetstillstånd är ett mäktigt befolkningskontrollverktyg som israelerna har haft till sitt förfogande sen dess.

Efter den första intifadan sökte Israel också att rekrytera arbetare som, i rak motsats till palestinierna, aldrig skulle utgöra ett säkerhetshot. Israel vände sig till länder som Indien, Sri Lanka och Thailand. Sedan 90-talet har tiotusentals migrantarbetare från dessa länder kommit till Israel varje år för att jobba under farliga arbetsvillkor (som vid gränsen till Gaza) och med låga löner. Dessa arbetare har inte rätt att ta med sig sina familjemedlemmar och de har ingen möjlighet att få permanent uppehållstillstånd i Israel.

Detta var i grova drag den ekonomiska verkligheten före den 7 oktober.

Efter den 7 oktober drogs alla palestinska arbetstillstånd in: runt 200 000 från Västbanken och 18 500 från Gaza. Vissa tillstånd har sedan dess återinförts och, som jag nämnde ovan, nya palestinska arbetare anställdes från Västbanken för att reparera gränsstängslet mellan Gaza och Israel.

Det är svårt att säga vad som kommer att hända näst. I skrivande stund pågår en hätsk debatt mellan två israeliska regeringsfalanger om migrantarbetarnas och de palestinska arbetarnas framtid.

På den ena sidan står mer etablerade Likudpolitiker som försvarsminister Yoav Gallant och det israeliska kapitalet. Denna sida vill fortsätta dra nytta av en extremt billig och relativt medgörlig palestinsk arbetsstyrka, åtminstone från Västbanken. Som Gallant sa: ”Att låta dem tjäna ett levebröd för sina familjer kommer att reducera spänningen […]. En stark ekonomi och välfärd för palestinska boende i Judea och Samaria [de bibliska namnen på Västbanken] liggen i Israels säkerhetsintressen.”³

På den andra sidan står den religiös-nationalistiska extremhögern som representeras i regeringen av ministrarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich. Denna sida vill helt göra sig av med palestinsk arbetskraft, av den enkla anledningen att de vill helt göra sig av med palestinierna. Ben-Gvir och Smotrich tror att Israel kan ersätta de palestinska arbetarna med ytterligare arbetskraft från Asien.

Detta är alltså Israels val nu: fortsätt inkludera billig palestinsk arbetskraft och behärska deras politiska medvetande eller fullfölj drömmen om en totalt exklusionär judisk-nationalistisk stat som bara anställer politiskt apatiska icke-palestinska icke-judar.

Återstår att se hur Israel kommer att välja.

Själv tror jag att Israel kommer att vilja bibehålla greppet om palestinierna. Efter den 7 oktober lär det vara svårt att attrahera utländska arbetare och få regeringar lär vilja skicka sina arbetare till Israel – Thailands premiärminister har sagt att den thailändska regeringen är villig att bekosta thailändska arbetares hemresor från Israel.⁶

Även om Israel lyckas övertyga migrantarbetare att jobba i Israel, så kvarstår det faktum att palestinierna tjänar statens och kapitalets intressen mycket bättre än någon annan migrantarbetargrupp. Palestinierna är de enda som kan vara del av ekonomin utan att vara en del av rättsstaten. Israel uppbär inga sociala kostnader för palestinierna. Palestinierna kan språket. Och efter jobbet åker palestinierna tillbaka till deras ockuperade hem där de, som Dayan avsåg på 60-talet, ytterligare bidrar till den israeliska ekonomin när de tvingas spendera sina intjänade israeliska shekel på israeliska varor.

Huruvida de palestinska arbetarna kommer att vägra att jobba för Israel efter vad de har fått utstå sedan oktober förra året, och vilket pris de kommer att betala för denna eventuella vägran, är en annan väsentlig fråga att hålla ögonen på.