I valet mellan en Natovänlig wokevänster och en multipolär rasisthöger – vilka är våra allierade? Kitimbwa Sabuni spejar ut över det politiska fältet och finner anvisningar hos Frantz Fanon och Malcolm X.

1961 konstaterade Frantz Fanon att det stora slaget inte längre skulle stå mellan kolonialism kontra antikolonialism, eller kapitalism kontra socialism. Frågan som blockerade horisonten var behovet av en omfördelning av välstånd.¹

Den som studerat Fanons samlade arbete förstår att han med detta inte menade att kolonialismen var oväsentlig, eller att socialismen inte var ett alternativ till kapitalismens ojämlikhet och exploatering. Det betydde bara att Fanon var klarsynt från sin utsikt i den algeriska motståndsrörelsen och förstod att den formella kolonialismens dagar var räknade. Han hade också sett hur socialister i de koloniala metropolerna införlivats till att stödja kolonialismens utsugning av Tredje världen så länge kapitalisterna använde en del av plundringsbytet till att medge bättre villkor åt arbetarna i det egna landet.

Han kunde se in i framtiden att den formella kolonialismens dagar var räknade men förstod att den centrala frågan var den ojämlikhet som kolonialismen upprätthöll och att den skulle leva vidare i nya former.

För oss som delar Fanons postkoloniala analys idag går den fundamentala skiljelinjen mellan oss som vill bryta de ojämlika utbytesrelationerna mellan Nord och Syd och de som vill vidmakthålla dem med andra medel.

Efter andra världskrigets slut gick ansvaret för den koloniala förvaltningenöver från de utmattade europeiska stormakterna till USA. Det blev USA:s uppgift att upprätthålla den västerländska hegemonin. Den nya globala ordningens arkitekter skapade ett imperium som inte byggde på formella kolonier utan på det som det självständiga Ghanas första ledare, Kwame Nkrumah, kallade neokolonialism.

Det innebar att annektering av territorier ersattes med ekonomisk, politiskoch kulturell dominans genom olika institutioner och bilaterala avtal med ledare som USA kontrollerade. Endast i sista hand tillgrips militärmakt som upprätthålls med upp till 800 militärbaser utspridda över världen. Ironiskt nog åtnjöt USA först ett gott anseende hos de koloniserade folken som ett ”vitt” land som inte praktiserade kolonialism.

Men när USA tog över ledarskapet för den globala ordningen stod det klart att USA tänkte upprätthålla de ojämlika utbytesrelationerna mellan Nord och Syd, bara att det skulle ske i en lite annan form. Antikolonialt sinnade människor, som Kwame Nkrumah, förstod snabbt att USA gått från en påstådd allierad till problemet med stort P.

Kritiken mot USA:s utrikespolitik kom att breda ut sig även i västvärlden under 60-, 70- och 80-talen. Olof Palmes explosiva jultal 1972 där han jämförde USA:s neokoloniala bombningar i Nordvietnam med de sju tidigare massakrerna Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka, gjorde inte att Sverige isolerades på världsscenen. Tvärtom steg Sveriges internationella anseende och Palme blev en ikon inom den internationella vänstern.

Idag är situationen en annan.

De amerikanska statsvetarna Megan Stewart, Robert Pektun och Mara Revkin riktar sig i en artikel i Foreign Affairs till den västerländska vänstern. I ett illa dolt försvar för amerikansk neokolonialism varnar de vänstern för att på grund av debaclen i länder som Afghanistan och Irak dra slutsatsen att amerikansk militarism och interventionism skulle vara av ondo för världen. De erkänner villigt att den politiken lett till miljoner döda civila samtidigt som den har misslyckats med att utrota extremism och föra liberal demokrati till de förtryckta. Ändå, menar de, måste progressiva acceptera amerikansk makt i världen. För utan USA:s makt får verkliga bakåtsträvande krafter som Iran, Ryssland och Kina fritt utrymme att göra som de vill – och det är det verkliga hotet.²

Det mest bekymrande med artikeln är att den överhuvudtaget inte hade behövt skrivas. Mycket har hänt sedan Frantz Fanons och Kwame Nkrumahs dagar och artikeln argumenterar för något som redan är grundmurat inom den västerländska vänstern. Långt borta är analytiska kategorier som imperialism och kapitalistisk exploatering för att förstå och fördöma Västs militarism. I stället beskriver vänsterns politiker och ledarskribenter en värld där det finns ”auktoritära”, onda länder och ”demokratiska” goda länder ledda av USA som trots sina brister måste stödjas. Olof Palmes jultal hade inte väckt någon beundran hos ledarna för vår tids europeiska vänster som Emanuel Macron, Olaf Scholtz och Keir Starmer. De är alla djupt insyltade i Washingtons utrikespolitik.

Den etablerade vänsterns ideologiska kapitulation inför det amerikanska utrikesdepartements världsbild beskrivs väl av den pakistansk-brittiske historikern Tariq Ali i hans bok ”The Extreme Center – A Warning” från 2015.³ Med New Labour under Tony Blair som exempel visar han hur en ny socialdemokrati framträtt som knappast längre kan kallas socialistisk. Den har istället trängt ihop sig i mitten med den etablerade högern under ett nyliberalt konsensus. Den nya vänstern och högern är så lika varandra att de knappt går att skilja åt och han kallar dem den extrema centern. Den är extrem eftersom den till skillnad från vad positionen i mitten antyder inte står för balans och nyansering. Tvärtom stödjer den eviga krig i omvärlden samt nyliberalism och massbevakning på hemmaplan.

Samtidigt har idéer som pluralism, inkludering och minoriteters rättigheter – som jag själv har arbetat med i decennier – bemäktigats av den extrema centern som tolkar dessa genom en ytlig nationell lins, och har inlemmat dem i kapitalismen i form av mångfaldsplaner och CSR-åtaganden.

Idén om mänskliga rättigheter har på så sätt berövats sin radikala kraft och potential att stöpa om världen i en mer rättvis, antirasistisk ordning. I stället har den blivit till ett slagträ etablissemanget i Väst använder mot inhemska krafter till vänster och höger om dem, men också mot resten av världen för att understryka sin moraliska överlägsenhet och legitimera den rådande ordningen. EU:s utrikespolitiska talesperson Josep Borells uttalande, där han beskriver Europa som en trädgård och resten av världen som en djungel, är talande i sammanhanget.⁴

Statsvetaren Christopher Mott har myntat uttrycket ”woke imperium” för att benämna fenomenet att använda rådande moraliska trender för att rättfärdiga imperialistisk politik. Försöket att framställa export av social rättvisa som målet för USA:s utrikespolitik är bara det senaste uttrycket för detta.⁵

De amerikanska utrikespolitiska etablissemangets vurm för social rättvisa är självklart falsk. Men en effekt av deras övertagande av frågan blir den motsatta: att de som vill profilera sig i opposition till etablissemanget förkastar alla sådana värden, som följaktligen avfärdas som ”wokeism”.

Brunhögern har redan djupt rotade ideologiska anledningar till att vara emot social rättvisa av alla slag. Det blir en fördel att kunna klä motståndet i en mantel av opposition mot etablissemanget. Man menar sig stå upp mot den tyranniska PK-kulturen som hindrar vanliga (vita) människor från att göra sina åsikter hörda. Inom vänstern finns liknande tongångar hos de som hävdar att vänsterpolitik inte ska innehålla något annat än en klassanalys för att allt annat förtryck bara är distraherande sidofenomensom ändå kommer att försvinna genom en socialistisk politik.

Det finns också de rent praktiskt sinnade som har en mer nyanserad analys men av taktiska skäl inte högt och ljudligt står upp för minoriteters rättigheter. Det svenska Vänsterpartiets taktik i det senaste riksdagsvalet är möjligen ett exempel på det. Minoritetsrösterna togs för givna men allt skulle fokus skulle lägga på att vinna över ”arbetare” som man föreställde sig som vita män. Så både till vänster och höger om etablissemanget finns en beredvillighet att kasta icke-vita människor och det globala syd under bussen om än av olika anledningar.

Självklart finns det lämningar kvar av en traditionell vänster som samtidigt tycker att marknader ska vara underställda sociala behov och tror på internationell solidaritet i stället för eviga krig. Tyvärr saknar den i stora delar självförtroende och principfasthet och det brukar räcka med att krigsivrarna i den extrema centern målar upp en tyrann som måste stoppas – talibanerna, Khaddafi, Putin och så vidare – för att de ska vekna och ge sitt medgivande till de nykoloniala krigen.

Men var hamnar vi som i Frantz Fanons tradition är måna om en progressiv antirasistisk politik såväl nationellt som internationellt? Vem vänder vi oss till som delar vår geopolitiska analys och vill göra gemensam sak? I det intellektuella vakuum som uppstått, när den etablerade vänstern och högern har samma utrikespolitiska analys, har en uppsjö av olika poddar och bloggar vunnit popularitet som från en realistisk skola behandlar geopolitiska skeenden. ”The Duran”, Geopolitics & Empire, The New Atlas, Redacted Tonight och Multipolarity är några få av många exempel.Den realistiska skolan menar att internationella relationer bäst förstås utifrån antagandet att suveräna stater är rationella aktörer som främst agerar för att främja sin egen säkerhet, makt och rikedom i ett anarkiskt internationellt system. För den traditionella vänstern som tror på historisk materialism är det en mycket rimligare analys än att se på världen som kamp mellan onda och goda stater.

Jag är själv en konsument av de här alternativa medieplattformarna eftersom det i princip bara är där man får en nykter analys av vad som verkligen driver på kriget i Ukraina. Eller hur det kommer sig att Väst lett av USA så idogt finansierar, utrustar och ger politisk täckning åt det israeliska folkmordet mot palestinierna i Gaza. Eller för den delen, varför Nato målar upp Kina som ett militärt hot mot Europa om man får tro Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg.⁶ Det här är symptom på det Fanon kallade ett döende imperium som vägrar att stillsamt lämna scenen utan hellre begår ett folkmord inför världens ögon och tar oss till randen av ett kärnvapenkrig än medger att det amerikanska ögonblicket nu är över och att vi rör oss mot en multipolär värld. De här medieplattformarna delar analysen att Nord bedriver ett aktivt projekt för att behålla sin dominans och därmed de ojämlika, exploaterande utbytesrelationerna med Syd.

Men som en konsument av dessa medier konstaterar jag också att en väsentlig del av de som bidrar med analyserna befinner sig långt ut till höger.

Svenskar jag har stött på i sammanhanget är Mikael Valtersson som åtminstone tidigare framhölls av ”The Duran” som en som mycket trovärdig källa för att hålla sig uppdaterad om utvecklingen i kriget i Ukraina. Valtersson är utbildad officer inom Luftvärnet men har också ett förflutet som en företrädare för Sverigedemokraterna innan han uteslöts på grund av kopplingar till kända högerextremister.⁷ Malcolm Kyeyuene är en svensk krönikör som bland annat kan höras på podden Multipolarity där han på ett osentimentalt sätt beskriver den nya världsordningen präglad av multipolaritet. Här i Sverige är han annars mest känd som medgrundare till den konservativa tankesmedjan Oikos som har beskrivits som SD:s tankesmedja.⁸

Trots att aktörer således har samma analys av de tektoniska skiftena inom geopolitiken, kan de skilja sig åt i fundamentala avseenden. Den internationellt solidariska vänstern välkomnar den multipolära världen eftersom den bryter med en världsordning som upprätthåller de ojämlika utbytesrelationerna mellan Nord och Syd. Den realistiska skolan inom den blåbruna högern accepterar det ofrånkomliga i den multipolära ordningen – men deras svar är att västvärlden ska gå in i sig själv och nedmontera all inhemsk progressivitet och alla initiativ för global rättvisa.

De av oss som är inte är vita, lever i västvärlden och motiveras av global rättvisa står inför ett dilemma. Mot bakgrund av att den blåbruna högern vinner allt större politiskt inflytande kan det verka rationellt att vi håller oss till den extrema centern som åtminstone i någon mån upprätthåller pluralism och minoriteters rättigheter. De av oss som exempelvis röstar på Demokraterna i USA eller brittiska Labour eller det krympande Renaissance lett av franska presidenten Emmanuel Macron, har valt den här strategin.

Det betyder dock att vi röstar på partier som utgör hejaklack för folkmordet i Gaza och som kommer göra allt de kan för att upprätthålla den koloniala dominansen visavi det globala syd. Med andra ord slänger vi de flesta andra icke-vita människorna i världen under bussen när vi vänder oss till de här partierna.

Det är inte acceptabelt.

Men om vår solidaritet med det globala syd är uppriktig måste vi utforska vägar som gör att vår positionering blir mer än bara posering. Vår primära strävan kan inte vara ideologisk renhet utan hur vi effektivast bidrar till att bryta med de ojämlika utbytesrelationerna. Ska vi därför samarbeta med de grupper som delar vår geopolitiska analys och av sina egna anledningar vill nedmontera Västs militarism – även när de befinner sig långt ut på högerkanten och i alla andra viktiga avseenden står i direkt opposition mot oss? Det finns absolut röster inom traditionell vänster som anser att vänstern kan göra gemensam sak med den yttersta högern i det fall de ser lika på frågor.

Den brittiske politikern George Galloway, den amerikanske journalisten Gleen Greenwald och komikern Jimmy Dore är alla röster från vänster som når en bred publik med sina Youtube-kanaler. De har det gemensamt att de gärna ger utrymme åt röster från höger som delar deras geopolitiska analyser och vill hålla tillbaka amerikansk militarism. Dock uppvisar de emellanåt också upp en klassreduktionism som leder till en avvisande eller raljerande hållning till olika former av säråtgärder för att adressera historiska och samtida orättvisor mot minoriteter av olika slag. Åtminstone Galloway och Dore är öppna med att de gärna samarbetar med högerkrafter kring just utrikespolitik, men det är nog inte en tillfällighet att Galloway och Dore är vita heterosexuella män. Det samarbete de föreslår kommer inte till en kostnad för dem personligen. För oss som bebor icke-vita kroppar är saken en annan.

Malcolm X stod inför just den här paradoxen. Nation of Islam (NOI) som han företrädde trodde på en svart separatistisk stat som enda sättet för svarta amerikaner att leva i ett land där de åtnjöt fulla mänskliga rättigheter. Ku Klux Klan (KKK) trodde också på en svart separatistisk stat eftersom de såg den som en plats dit alla svarta amerikanare kunde deporteras så att USA kunde bli en rasligt ren vit stat.

På den här punkten skiljde sig NOI från de flesta svarta amerikaner som förlitade sig på den amerikanska vänstern i form av det demokratiska partiet. Demokratiska partiet förespråkade integrationism som strategi mot ett framtida USA utan rasförtryck. NOI uppfattade det som en naiv hållning och kunde redan se en tendens där integrationism ledde till framväxten av en övertagen svart elit som legitimerade den rådande ordningen utan att de socioekonomiska förutsättningarna förbättrades för majoriteten av svarta. På Malcolms typiska slagfärdiga sätt jämförde han demokraterna med rävar och republikanerna med vargar. Båda strävar efter att äta upp hönan men medan vargen är öppen med sin avsikt använder räven list för att uppnå målet. På uppdrag av NOI:s ledare Elijah Mohamed träffade Malcolm X ledare från KKK för att undersöka möjligheterna till samarbete. Senare, när Malcolm X brutit med NOI, hörde mötet med KKK till de saker han kom att ångra och han ändrade helt åsikt om samarbeten med vita rasister.

En annan sak som förändrades var Malcolm X’ afropessimism som gjorde att separatism framstod som den enda framkomliga vägen. Afropessimism springer ur erfarenheten av att som svart befinna sig längst ner i rashierarkin – enligt den eurocentriska rasistiska logiken. Rasismen mot svarta är kvalitativt annorlunda än den mot andra grupper då svarta var de enda som kunde förslavas. Att vara svart går därför bortom att anses som mindre värd, det är lika med social död. Svarta utgör golvet mot vilket andra definierar sig när de hävdar sin mänsklighet och därmed är det inte möjligt för andra grupper att ha genuin solidaritet med svarta. De överger dem vid första bästa chans i takt med att deras egna strävanden för jämlikhet når framsteg.

Det här var inte bara en föreställning hos NOI utan en verklig levd afroamerikansk erfarenhet. Därför ansåg NOI att det var naivt av svarta att tro att deras framtid låg i ett rasintegrerat Amerika. Samarbetet med Ku Klux Klan var däremot logiskt då det inte byggde på några illusioner om solidaritet utan på gemensamma intressen.

Efter att Malcolm bröt med NOI reste han i världen och kom i kontakt med muslimer med olika hudfärg. Han kom också i kontakt med den antikoloniala rörelsen, vilket utmanade de antaganden han anammat hos NOI. Han såg afropessimismens logiska brister, såsom att den afroamerikanska erfarenheten av förslavning inte var tillämpbar på alla världens svarta och att andra grupper utsatts för förtryck jämförbara med slaveriet som var specifika för just dem. Han såg också exempel på hur människor av olika rastillhörighet – även vita – genuint samarbetade mot kolonialismen vilket bidrog till den antikoloniala rörelsens framgångar. Malcolm kom mot slutet av sitt liv att omvärdera sina positioner och dog som en internationalist som såg hur den afroamerikanska kampen för social rättvisa skrev in sig i en större rörelse för global rättvisa.

Så i slutändan finns svaret hos Malcolm X. Som så ofta. Vägen till nedmonteringen av den globala rasismen går inte genom samarbeten med vita rasister. Men den behöver inte heller vara exklusiv för människor som bebor icke-vita kroppar. Även människor som inte själva drabbas av ett visst förtryck kan spela en meningsfull roll i kampen mot det förtrycket om de har rätt analys och är villiga att göra jobbet. Separatism kan vara en strategi för minoriteter men det är inte ett självändamål. Givetvis kan vi icke-vita internationalister sträcka ut en hand till vita internationalister.

Men det gäller att förstå Malcolm rätt. Den Natovänliga antirasismen vänstern erbjuder oss idag är en variant av den liberala räven han varnade för. Den håller upp löftet om inkludering till icke-vita i Väst, men garanterar bomber över den globala majoriteten av icke-vita som finns i Syd. Frågan är i vilken utsträckning den antikoloniala vita vänstern finns kvar som Malcolm kunde sträcka ut handen till? Blir vår utsträckta hand den här gången en hand ut i tomma luften?