Nya tyska medborgare måste erkänna Israels rätt att existera. Men vad innebär egentligen denna rätt? Och har stater rätt att existera – på vilka villkor som helst? Yaser Alshobaky går igenom argumenten från Bibeln till Balfour.

Den som vill bli medborgare i Tyskland måste från och med nu skriva under på att man accepterar Israels rätt att existera, enligt en ny lag som röstades igenom i slutet av juni.¹

Vad betyder då ”Israels rätt att existera?” Har stater rätt att existera – och på vilka villkor? Denna rättighet, om den finns, är inte erkänd i internationell rätt. Som Edward Said påpekade, så är ”rätten att existera” ett argument som sällan eller aldrig används om andra stater än Israel.²

Ändå används frasen återkommande i debatten – till och med under pågående folkmord. Erkännandet av Israels rätt att existera är dock inte en självklarhet utan kräver en djupare analys av historiska, teologiska, juridiska och moraliska aspekter. Det internationella samfundet har ett ansvar att främja en rättvis och varaktig lösning. Därför är det viktigt att ifrågasätta och omvärdera denna påstådda rättighet i ljuset av universella värderingar och principer om mänsklig värdighet och rättvisa.

Bibeln och Balfour
De som försvarar Israels rätt att existera hänvisar i regel antingen till Bibeln eller Balfourdeklarationen som grundläggande argument. Som bekant var det Israels grundare Golda Meir som myntade frasen ”Det här landet existerar som ett uppfyllande av det löfte som Gud själv gett oss. Det skulle vara absurt att ifrågasätta dess legitimitet.”³ Sedan dess har israeliska politiker upprepat påståendet om och om igen, inte minst Netanyahu som ofta refererar till passager i Bibeln, konstigt nog utan att omvärlden reagerar.⁴

Enligt Meir och Netanyahu skulle Gud ha gett judarna ett gudomligt löfte om landet Israel. Detta argument håller dock inte för en seriös granskning inom ramen för modern internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Enligt Meir och Netanyahu skulle Gud ha gett judarna ett gudomligt löfte om landet Israel. Detta argument håller dock inte för en seriös granskning inom ramen för modern internationell rätt och mänskliga rättigheter. Historiskt sett har religiösa texter använts för att rättfärdiga olika former av förtryck och kolonialism, vilket gör det problematiskt att använda dem som grund för nationella rättigheter i dagens värld.⁵ Gudomliga rättigheter har rättfärdigat allt från brittisk kolonialism som “den vite mannens börda” till IS halshuggningar i Mellanöstern.⁶ Att IS anser sig vara kallade av Gud till ett heligt krig gör inte att omvärlden betraktar dem som legitima – varför anses då Bibeln vara ett argument?

Balfourdeklarationen från 1917, där Storbritannien lovade att skapa ett “judiskt nationalhem” i Palestina, var en produkt av den tidens imperialistiska ambitioner. Storbritannien hade inga legitima rättigheter att ge bort palestinskt land utan samtycke från dess invånare. Deklarationen ignorerade fullständigt den palestinska majoritetens rättigheter och lade grunden för den långvariga konflikten i regionen.⁷ Solen har nu gått ner över den brittiska imperialismen – varför anses då dess delning av Palestina fortfarande ha legitimitet?

FN:s roll
FN:s delningsplan från 1947 används ofta som ett argument för att legitimera Israels grundande. Planen föreslog en uppdelning av Palestina i en judisk och en arabisk stat, men den antogs aldrig av de arabiska invånarna som utgjorde majoriteten. Dessutom, vilket ofta glöms bort i sammanhanget, var FN:s generalförsamlings beslut endast en rekommendation och hade ingen rättslig bindande verkan. FN kan inte skapa länder. Vad mera är: När Israel ensidigt utropade sin självständighet 1948, bröt detta mot internationell konsensus och utlöste en serie konflikter som resulterade i massiva fördrivningar och lidande för palestinierna.⁸

Människors kontra staters rätt
Att hävda Israels rätt att existera, och att kräva att palestinska motståndsgrupper måste erkänna denna rätt för att få komma till förhandlingsbordet, är en anomali i geopolitiska sammanhang. Vi hör inte om Kinas, Taiwans, Sydsudans eller Palestinas rätt att existera. Är det inte så att det här sker en sammanblandning mellan judars rätt att leva (efter Förintelsen) och den sionistiska statens ”rätt” att ockupera land och upprätthålla en apartheidstat grundad på kolonialism och etnisk rensning? Det förra är en självklarhet, det senare är en brottslig handling enligt internationell rätt och innebär att palestinierna förväntas ge upp sina egna legitima rättigheter till sitt hemland.

Är det inte så att det här sker en sammanblandning mellan judars rätt att leva och den sionistiska statens ‘rätt’ att ockupera land?

En stat som bygger sin existens på expropriering av land och fördrivning av människor kan inte betraktas som legitim inom ramen för internationell rätt. Dessutom – inbegripet i ”rätten att existera” är också att judar från hela världen har rätt att bosätta sig i landet, samtidigt som palestiniernas rätt till sitt eget hemland förnekas.⁹ Är detta att “existera” eller att ockupera?

På ett djupare etiskt plan måste vi fråga oss om en stat grundad på fördrivning och diskriminering kan ha en legitim rätt att existera. Mänskliga rättigheter är universella och odelbara, och ingen nationell eller religiös agenda kan rättfärdiga brott mot dessa rättigheter. Att stödja Israels rätt att existera utan att samtidigt erkänna och åtgärda de orättvisor som palestinierna har utsatts för, innebär att vi blundar för grundläggande principer om rättvisa och mänsklig värdighet.

Historiska paralleller kan dras till andra koloniala och apartheidregimer. Sydafrikas apartheidregim erkändes inte som legitim av det internationella samfundet, och det internationella trycket bidrog till dess fall. Lärdomarna från Sydafrika visar att långvariga konflikter och förtryck kan lösas genom internationellt samarbete och en stark betoning på mänskliga rättigheter och rättvisa.¹⁰ Hade apartheidregimen någon rätt att existera? Eller var den rätten antitetisk till människornas rätt att leva i frihet?

Man kan ju hävda att meningen existera kan tolkas på olika sätt. Problemet är att om “Israel har rätt att existera” innebär det att “Palestina inte har rätt att existera”. Israels projekt, i sin natur, idé och medel, är ett ersättnings- och utplåningsprojekt som bygger på bosättarkolonialism och kräver land utan dess ursprungliga invånare.

Även om tvåstatslösningen skulle förverkligas och både Israel och Palestina skulle få “existera”, skulle det innebära att de som bor i 80 procent av det historiska Palestina inte skulle ha rätt att existera som palestinier i sitt eget land – och inte ens som palestinier utan sin identitet, som medborgare av andra klass i ett apartheidssystem.

Palestinier har rätt att existera. Judar har rätt att existera. Alla människor har rätt att leva – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel tre.¹¹ Stater har dock inte någon rätt att existera – det står inte i någon internationell deklaration. Varken Israel eller någon annan stat har därför någon rätt att existera – särskilt inte om själva existerandet innebär brott mot mänskliga rättigheter.