Vid 67 års ålder bestämde sig Torsten Rönnerstrand för att bli en softboy. Tanken på att råka förlänga livet avskräckte honom dock. Istället går han på spaning efter softgirls i litteraturen. Vilka var de, och hur gick det för dem?

Vid 67 års ålder beslöt jag mig för att bli en ”soft boy”. I stället för att föreläsa, rätta tentor och skriva artiklar skulle jag börja träna, vårda mitt utseende och klä mig i de sobra tweedkavajer som sedan årtionden hängt orörda längst in i min garderob.

Detta beslut kom inte som en blixt från en klar himmel. Många menade att jag, efter mer än 50 år som lärare och frilansjournalist, kunde ha gjort mitt i arbetslivet. Därtill kom att mitt, från början, fria liv som universitetslärare och forskare hade börjat kringskäras av New Public Management, en reform av den offentliga sektorn som var avsedd att öka effektiviteten och produktiviteten men som i verkligheten hade motsatt effekt. Viktigast var kanske ändå att jag vid denna tid hade läst ett antal böcker som antingen hyllade det fria livet som ”privatlärd” eller berättade om hur man genom systematisk träning skulle kunna förlänga sitt liv långt bortom de 79,87 år som vid denna tid utgjorde medellivslängden för svenska män.

Till en början gick det bra. Efter några tusen längder i Vallhallabadet såg jag enligt samstämmiga vittnesmål ut som ”Tarzan i övergångsåldern” eller ”Mark Spitz på äldre dar”. Därtill kom att jag på bassängkanten kunde bekanta mig med damer och herrar som kunde berätta för mig om det ljuva livet som ”soft girl” eller ”soft boy”. Någon större skillnad mellan den kvinnliga inställningen till detta och den manliga kunde jag inte förmärka, om man bortser från att kvinnorna som regel föreföll mer bildade och välbevarade.

Likväl kände jag redan efter några månader att jag fått nog. I min släkt blir många mycket gamla, och tanken att jag genom hård träning skulle lägga ytterligare några årtionden till mitt liv framstod efter hand inte längre riktigt lika lockande. Livet som ”soft boy” var alltså ingenting för mig.

Likväl kände jag redan efter några månader att jag fått nog. I min släkt blir många mycket gamla, och tanken att jag genom hård träning skulle lägga ytterligare några årtionden till mitt liv framstod efter hand inte längre riktigt lika lockande. Livet som ”soft boy” var alltså ingenting för mig. Därför återupptog jag den karriär som skribent och lärare som jag nästan 50 år tidigare hade inlett på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sigrid Rudebecks Gymnasium för flickor.

Begreppet ”soft girl” har spritt sig som en präriebrand över medielandskapet. På Tiktok och Instagram berättar unga tjejer och kvinnor om hur de tröttnat på att sträva efter karriär och pengar. De vill istället ägna sig åt ”mjuka” värden och helst inte jobba. 

“Softgirl revolutionen” verkar ha börjat med ett inlägg på Tiktok. Den numera världsbekanta Mia Jones skrev där:

“I don’t want to be a girlboss, I don’t want to hustle, I simply want to live my life slowly and lay in a bed of moss with my lover and enjoy the rest of my existence, reading books and creating art and loving the people in my life.”

Det ledde till debatt i medierna. Enligt mångas mening är Mia Jones uttalande en sund motreaktion mot ett stressigt prestationssamhälle, som inte sällan kan leda till utbränning. Debattören Rebecka Weidmo Uvell skrev sålunda:

“Innan feministerna någon gång på 70-talet bestämde att alla kvinnor måste vilja sträva efter att arbeta så mycket som möjligt och göra så mycket karriär som möjligt kanske de skulle ha frågat männen om hur kul det egentligen är? Det visar sig nämligen att vissa kvinnor kommit på att livet är kort. Och den korta tiden vill man, hellre än att se insidan på ett kontor och inbetald skatt varje månad skena i takt med löneökningar, njuta av sina små barns barndom, lära sig hur man gör saker själv om man inte köper allt färdig och halvklart.”¹

Andra debattörer menar dock att ”soft girls” är en fara för jämställdheten och kan leda till att kvinnor hamnar i beroendeställning gentemot män. Därom vittnar en krönika av Katrine Kielos som bär den talande titeln: ”Finns det ens en ursäkt för den nya trenden ’soft girl’?“² Ett annat exempel är Johanna Frändéns krönika i Aftonbladet:³

“Det fanns egentligen bara ett mantra min mamma trummade i mig under min uppväxt: Se alltid till att tjäna dina egna pengar. Jag tänker på det när jag följer den erbarmliga soft girl-debatten; det nya ´konservativa´ kvinnoidealet att bejaka sina ´feminina sidor´ (städa, tvätta och hålla på med yoga) och i gengäld låta en man stå för försörjningen.”

Debatten rasar som om fenomenet var någonting nytt, men de mest insiktsfulla analyserna av begreppet ”soft girl” hittar man, inte oväntat, hos författare som Honoré de Balzac (1799-1850), Charles Flaubert (1821-1880), August Strindberg (1849-1912), Hjalmar Söderberg (1869-1941) och Marcel Proust (1871-1922).

Till dem som gått före hör några av mina mest minnesvärda väninnor, däribland Delphine, Emma, Maria, Lydia, Odette och Daisy. Dessa kvinnor har sedan länge berikat mitt liv, men de skulle aldrig nedlåta sig till något så vulgärt som att existera. De nöjer sig med att leva sina liv mellan pärmarna i böcker som “Pappa Goriot” (1835), “Madame Bovary” (1857), “En dåres försvarstal” (1888), “Den allvarsamma leken” (1912), “På spaning efter den tid som flytt” (1913-1926) eller “Den store Gatsby” (1925).

Emma i “Madame Bovary” är en bonddotter som någon gång under andra kvartalet av 1800-talet gifter sig med en landsortsläkare. Hon passas upp av en tjänsteflicka, och kan därför ägna merparten av sin tid åt att spela piano, läsa och vårda sitt yttre.

Maria i “En dåres försvarstal” är en inte särskilt välvillig gestaltning av Strindbergs första hustru, skådespelerskan Siri von Essen. Hennes liv som författarhustru är inte utan komplikationer, men liksom Emma Bovary har hon tjänstefolk. Det gör det möjligt för henne att dricka mycket öl och odla sina fritidsintressen.

Hennes liv som författarhustru är inte utan komplikationer, men liksom Emma Bovary har hon tjänstefolk. Det gör det möjligt för henne att dricka mycket öl och odla sina fritidsintressen.

Lydia i “Den allvarsamma leken” är dotter till en framgångsrik konstnär, men när pappan dör står hon utan försörjning. Därför gifter hon sig med en förmögen ”privatlärd”, en äldre man som kan erbjuda henne ett bekvämt liv med goda möjligheter till bildande resor och sofistikerad kulturkonsumtion.

Odette i Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt” är den som fascinerar mig mest. Från början är hon en kokott – ett slags lyxprostituerad vars lättfärdiga leverne gett henne så dåligt rykte att Marcels familj inte vill ta emot henne som gäst – men i kraft av sin skönhet och intelligens kan hon längre fram göra en klassresa som för henne till samhällets absoluta topp. 

Ett av skälen till min mångåriga fascination för Odette är att jag på 80-talet såg Volker Schlöndorfs filmatisering av den episod hos Proust som kallas “Swann och kärleken”. Här tolkades Odette av den osedvanligt karismatiska italienskan Ornella Muti. Hon gav ett oförglömligt ansikte åt begreppet ”soft girl”.

Odette kan i romanseriens början framstå som en ytlig partypingla med slapp moral. Likväl utvecklas hon i berättelsens fortsättning till en av de intressantaste gestalterna i Prousts författarskap. Dessutom är hon den person i “På spaning efter den tid som flytt” som sammantaget får den mest allsidiga belysningen. Men det innebär på intet sätt att alla frågetecknen kring hennes liv rätas ut! Hennes föregivna ytlighet till trots, kvarstår det något gåtfullt i hennes väsen, som aldrig upphör att fascinera vare sig berättaren eller människorna i hennes omgivning.

Före sitt äktenskap med världsmannen Charles Swann, som längre fram i boken ska bli vän och mentor till berättaren, tillhörde Odette den subkultur som – efter en roman av Alexandre Dumas – brukar kallas ”le demi-monde”, det vill säga “halvvärlden”. Därmed avsågs det lättrörliga och ofta ganska fördomsfria samhällsskikt som i modernitetens kölvatten växte fram i Frankrike under 1800-talet. Genom sin fria moral och hedonistiska livsstil stod denna grupp i tydlig kontrast till de mera konventionella delarna av den etablerade överklassen, som ju befolkades av män och kvinnor ”av värld”.

Inte sällan utmärkte sig medlemmarna i ”le demi-monde” genom mer eller mindre exklusiva njutningar i form av flärd, lyx, droger, hasardspel, promiskuitet och extravagant kulturkonsumtion. Många av kvinnorna i denna grupp var ”soft girls”, men andra försörjde sig som ”kokotter” eller ”kurtisaner”. Det sistnämnda innebar att de finansierade sin hedonistiska livsstil genom mer eller mindre väl maskerad prostitution, en ofta mycket inbringande verksamhet som vid denna tid inte ansågs alltför vanhedrande.

Det är alltså denna grupp av fördomsfria hedonister som i “På spaning efter den tid som flytt” representeras av “mjuka flickan” Odette de Crécy. När berättaren som liten pojke träffar henne hos sin onkel Adolphe, ser han henne som en nästan gudomlig varelse:

“Jag hade svårt att tro att hon var en kokott, och framför allt skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att hon var en elegant sådan, om jag inte hade sett vagnen med två hästar, den rosafärgade klänningen och pärlcolliern, och om jag inte vetat att min onkel umgicks endast med den allra högsta demimonden […] Senare har jag kommit underfund med att det är en av de mest rörande sidorna hos dessa på en gång sysslolösa och flitiga kvinnor, att de ägnar sin frikostighet, sin talang, den dröm om känslans förfining som alltid står till deras förfogande – ty liksom konstnärerna förverkligar de inte denna dröm, lyckas inte draga den inom det vanliga livets ram – och ett guld som kostar dem föga, åt att skänka en dyrbar och finspunnen infattning åt männens sträva och primitiva liv.”

Om man bortser från att hon rutinmässigt bedrar sina män framstår hon i de senare delarna som en empatisk och varmhjärtad soft girl.

Den positiva bilden av Odette blir allt tydligare i romanseriens fortsättning. Om man bortser från att hon rutinmässigt bedrar sina män framstår hon i de senare delarna som en empatisk och varmhjärtad ”soft girl”, dessutom försedd med hart när outtömliga resurser vad gäller charm, skönhet och social kompetens.  I motsats till alla de övriga gestalterna i romanserien lyckas hon ända upp i hög ålder bevara sin ungdoms fräschör, låt vara att hon på sin ålders höst blir en smula senil.⁴

I kraft av sin charm och skönhet lyckas Odette också lyfta sig upp ur den ”demi-monde” som var hennes ursprungliga miljö. Efter maken Swanns död inleder hon en social karriär som för henne till samhällets allra högsta skikt. Liksom flera andra kvinnor ur ”le demi-monde” gifter hon in sig i aristokratin, och i romanseriens sista del är hon förmäld med en baron de Forcheville och älskarinna till en av Frankrikes mest ansedda adelsmän, hertig Basin de Guermantes.

Odettes sociala framgångar kan i förstone tyckas gåtfulla. Likväl finns det ett antal förklaringar. En av dem är en talang som kommer fram redan i första bokens början – förmågan att inge männen en illusorisk känsla av överlägsenhet. Men det finns nog också en annan förklaring till Odettes sociala framgångar: Hennes osedvanliga förmåga att ge sin klädsel en förtrollande air av flärd, lyx och raffinemang. 

Om man läst de detaljrika skildringarna av Odettes kläder, blir man inte överraskad av upplysningen att “På spaning efter den tid som flytt” var modeskaparen Yves Saint-Laurents favoritbok. Proust såg klädmodet som en viktig kraft i samhällslivet och, liksom den realistiske romanförfattaren Balzac och den symbolistiske poeten Baudelaire, gör han kläderna till ett huvudmotiv i sitt författarskap. Om man samlade ihop romanseriens alla iakttagelser om dammodet skulle det räcka till en hel bok. 

Det mest påfallande med Odettes klädstil är att den genomgår så många förvandlingar. Genom att följa hennes liv från ungdom till ålderdom ger Proust en koncentrerad sammanfattning av det franska klädmodets utveckling från 1872 och fram till början av första världskriget. 

Genom sitt utstuderade sätt att klä sig skapar Odette ett nytt och epokgörande klädmode. I ett historiskt perspektiv kan man visserligen se det som ett tidstypiskt uttryck för den lediga elegansen under de år kring sekelskiftet 1900 som brukar kallas ”la Belle Époque”. Det hindrar inte att människorna i Prousts roman uppfattar det som en nyskapelse av Odette. De yngre kvinnor som försöker analysera hennes klädstil säger: ”Madame Swann, ja, hon är ju en epok.” Genom den omsorgsfulla skildringen av Odettes klädsel vill Proust förmodligen ge en förklaring till hennes gåtfulla dragningskraft. Kläderna blir med andra ord en del av en effektiv erotisk strategi som gör även de mest motsträviga män till värnlösa offer.

Men inget av detta hindrar att Odette också är en kulturbärare med så pass säkert omdöme att hon lätt kan genomskåda sin förste makes ihåliga anspråk som konstkännare.

Men inget av detta hindrar att Odette också är en kulturbärare med så pass säkert omdöme att hon lätt kan genomskåda sin förste makes ihåliga anspråk som konstkännare. Hon förstår sig också på politik och samhällsfrågor. I hennes eleganta salong diskuterar man inte bara klädmodet utan också författningsfrågor, utrikespolitik och en rättsskandal som gått till historien, det alltjämt omtvistade spionåtalet mot den judiske officeren Alfred Dreyfus (1859-1935). När första världskriget börjar är Odette visserligen till åren, men det hindrar inte att hon är starkt engagerad i krigshändelserna. Hennes avsky mot de auktoritära tyskarna är genuin, och gång på gång tar hon ställning för det något mer frihetliga England.

I jämförelse med den glansfulla Odette framstår våra dagars ”soft girls” som lite futtiga. Kanske kan det ursäktas med att de i motsats till sina fiktiva föregångare inte lever sina liv mellan bokpärmarna utan i den så kallade verkligheten. Därtill kommer att de är födda och uppvuxna under en epok som knappast kan göra anspråk på att kallas ”La Belle”.

Det går inte en dag utan att jag tänker på Emma i “Madame Bovary”, Maria i “En dåres försvarstal”, Lydia i “Den allvarsamma leken” eller Odette i Marcels Prousts “På spaning efter den tid som flytt”.