Migrationen - så laddad och omdebatterad, ändå vet vi så lite om dess historia. Varje månad skriver forskaren Admir Skodo om ett begrepp relaterat till migration i historien eller vår samtid.

I Tidösverige sägs det att integrationen av invandrare har totalt havererat, sjunkit som en socialpolitisk Titanic. Istället för skötsamma nya svenskar har det kravlat upp shariadomstolar, gängkriminella, bidragsfuskare, islamistiska terrorister, hederskulturfanatiker och no go zoner.

Det har blivit så här för att invandrare inte kan eller vill förvärva en ”svenskhet” som tydligen säkerställer att man aldrig begår brott och alltid uppför sig med rätt moral. Så säger i alla fall Tidöregeringen, många stora nyhetsmedier, proffstyckare på social media, även forskare här och var.

Det är ingen liten bedrift från Sverigedemokraternas sida att så radikalt ha förskjutit integrationsdebattens premisser. Men det går inte att skylla allt på partiet som har högre procent brottsdömda medlemmar än den statistiska gruppen utlandsfödda, för dessa premisser har en lång historia.

För att både förstå och kunna omformulera debatten om integration idag måste vi därför kika lite närmare på integrationsbegreppets ursprung.

Integration, som begrepp och socialpolitik, uppkom under perioden 1850–1920 bland sociologins pionjärer, som Emile Durkheim och Robert Park, och industriella kapitalister, som Henry Ford.

Integration var intimt sammanbundet med annat begrepp som uppfanns av sociologer under samma tidsperiod: samhället. Integration var nämligen ett svar på de utanförskapsproblem som följde i kölvattnet på den moderna gemenskapens nya livsvillkor och förmenta framsteg.

Ett av problemen uppstod när företag tog enorma arealer av jordbruksmark i privat ägo, fördrev otaliga bönder från deras hem och tvingade dem att söka sig till Europas och USA:s framväxande fabriksstäder – Milwaukee, Manchester, Malmö och München, för att nämna några som börjar med M – där de slukades upp av fabriker som hungrade efter medgörlig arbetskraft.

Det var bara en tidsfråga innan de utblottade och rättslösa inhemska migranterna började protestera och göra uppror mot de omänskliga arbets- och livsförhållandena de hade försatts i. När arbetarna reste sig blev de plötsligt ett hot mot det moderna samhället som hade skapat dem.

De ekonomiska och kulturella eliterna framställde arbetarna som exotiska främlingar: ociviliserade, djuriska, smutsiga fyllon, irrationella, våldsamma, ohederliga; därför oförmögna till fullt politiskt deltagande; därför ovärdiga att ta del av profiterna från deras arbete.

Det socialpolitiska problemet som uppstod för de härskande klasserna: Hur få arbetarna att sluta klaga att de har det så jävla dåligt på jobbet? Hur civilisera dem? Hur få dem att sluta störa ordningen och bli en del av samhället?

Lösningen: Integration, eller assimilering som det först kallades (en term som har gjort comeback, bl.a. i SD:s partiprogram från 2022). Integration skulle åstadkommas genom att uppfostra och disciplinera bråkstakarna till att anamma de rätta kulturella, ekonomiska och politiska beteendena och normerna. Med ett ord: konformism. Till en början riktad alltså mot ”utlänningarna” från landsbygden som ville ha säkra arbetsvillkor, trevliga hem, högre löner, del av vinsterna och politisk makt.

Men konformism skulle vara bra för arbetarna också, påstod dåtidens experter. Fords ”sociologiska avdelning” från början på 1900-talet är kanske det bästa exemplet på denna optimism. I teorin syftade avdelningen att förbättra utländska arbetares språkfärdigheter och alla arbetares välfärd och karriärmöjligheter. I praktiken drevs avdelningen av en kapitalistisk paternalism som sökte att kontrollera arbetares privatliv genom kontrollanter utskickade till arbetarnas hem för att se till att de skötte sig – och gjorde de inte det så fick de inte betalt.

Detta tidiga integrationsbegrepp innehöll också idéer tagna från den vitalistiska nationalismen och rasideologin. Vitalismen, i Sverige kanske bäst exemplifierad i statsvetaren Rudolf Kjelléns verk, såg nationalstater som levande organismer med inneboende egenskaper och ändamål av typen ras, språk, historia, attityd, sedvana, ära, rikedom, kultur, utvidgning, social harmoni, listan är lång och märklig.¹

Kjellén skrev inte om integration. Däremot såg andra på hans tid konsekvensen av vitalistiskt tänkande för integrationen av människor från andra ”sociala organismer”. En av dessa var den amerikanska sociologen Robert Park.

Park menade att integration i ett västerländskt land var närmast omöjlig för människor från vissa nationer och raser. Oavsett hur väl de anpassade sig och talade språket, hur framgångsrika och skötsamma de än var, kvarstod på nåt sätt de egenskaper som hade organiskt befästs i deras folkslag, inklusive en biologiskt betingad lojalitet mot sitt folk och sin nation. Lojaliteten mot sin ursprungsnation eller ras kvarstod alltid som ett sovande virus i den nya nationella värdorganismen.

Med Parks egna ord: ”Japanen, liksom negern, är dömd att kvarstå hos oss som en abstraktion, en symbol, en symbol inte bara för sin egen ras, men för orienten och den vaga, odefinierade plågan vi ibland kallar den ’gula faran.’”²

Här är kicken: De ekonomiska, nationalistiska, och rasideologiska idéerna som smältes samman inom integrationstänkandet blev grunden för en framgångsrik strategi att söndra och härska arbetarklassen och se ner på utlänningar i allmänhet. Marx beskrev väl hur detta såg ut i England:

”Varje industri- och handelscentrum i England har nu en arbetarklass uppdelad i två fientliga läger, engelska proletärer och irländska proletärer. Den vanliga engelske arbetaren hatar den irländska arbetaren som en konkurrent som sänker hans livsstandard. I förhållande till den irländska arbetaren känner han sig som medlem av den härskande nationen och förvandlar sig själv till ett verktyg för aristokraterna och kapitalisterna i sitt land mot Irland, och stärker på så vis deras herravälde över sig själv… Denna antagonism hålls på konstgjord väg vid liv och intensifieras av pressen, predikstolen, serietidningarna, kort sagt med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande.”³

Den här typen av strategi lever än idag och tjänar den väsentligen kapitalistiska extremhögern runtom i världen. En vänster som på allvar vill utmana Åkesson, Trump, Meloni och deras likar kan inte acceptera ett uns av debattens premisser och dogmer.

Jag blev glad när jag nyligen läste att Stefan Löfven sa nåt helt korrekt: de sociala och ekonomiska villkoren som leder till utanförskap leder till utanförskap för vem som helst som lever under dem, oavsett etnicitet eller härkomst.⁴

Sådana argument – förankrade inom en bredare vision om det goda samhället som efterfrågar arbetsdeltagande från var och en efter förmåga och fördelar arbetets skörd åt var och en efter behov – måste vara vänsterns ledstjärna i alla debatter om integration. Då kan folk se vad högerns idéer egentligen betyder för de mest utsatta, blattar såväl som svennar. Och då kan folk se vem som genuint ser efter deras välfärd.