Ska rasism bemötas med klasspolitik? Eller är det dags för rasbegreppets återkomst? Ord som etnicitet, migrationsstatus eller ursprung fångar kanske inte rasismens essens, menar flera debattörer och forskare idag. Stefan Arvidsson försöker ge en dialektisk syn på frågan.

Det har pågått en debatt i Flamman och Parabol om vad en vetenskaplig, materialistisk och/eller vänsterinriktad syn på människa, kön och ras innebär och om vissa ställningstaganden runt dessa frågor är politiskt farliga. Vad jag ursprungligen reagerade på var att Flammans redaktör Leonidas Aretakis hävdade att ifrågasättande av den dominerande transteorin om kön och allt användande av termen ”ras” ”hänger samman” eftersom båda utgör en del av en nykonservativ infiltrering av vänstern.¹ På mitt inlägg följde flera intressanta inlägg, några mest om kön, några mer om ras, någon med vetenskapliga argument, några med mer moraliska.

I en text som nog är tänkt som ett slags avrundning formulerar sig Aretakis nu så att läsaren kan få intrycket att debatten istället har handlat om hur vi förklarar dagens socioekonomisk ojämlikhet: antingen med samhällsvetenskapligt eller med hänvisning till ras och/eller rasism.² För att visa hur mycket jag är ute och cyklar, känner sig Aretakis nödgad att upplysa mig och läsarna om vad materialism är ”för en marxist”. Men när han gör det kommer de viktigaste poängerna – eller det största idiotierna om man nu tycker det – i debatten i skymundan.

Aretakis anser att jag har förfallit till det som marxister brukar kalla ”vulgärmaterialism” eftersom jag enligt honom tycks tro att materialism innebär ”att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer”. Nu är det väl i och för sig ingen helt stollig idé att allt som existerar är atomer? Är det inte någon som har lekt med den tanken förut? Kanske den där gamle greken som Karl Marx skrev sin avhandling om? Demokritos. Inte heller är det väl helt ahistoriskt och tondövt att kalla den uppfattningen ”materialism”? Faktum är att det synsättet ligger till grund för all modern vetenskap.

Nu är det väl i och för sig ingen helt stollig idé att allt som existerar är atomer? Är det inte någon som har lekt med den tanken förut? Kanske den där gamle greken som Karl Marx skrev sin avhandling om?

För Aretakis tycks tanken ”att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer” dock vara motsatsen till materialism. Han fortsätter nämligen i nästa mening: ”Tvärtom bygger det [begreppet materialism] på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.” ”Tvärtom”? Verkligen? Så vi har ”livsvillkor” som är oavhängiga ”atomer, gener eller kromosomer”. Det låter lite andligt.

Men det är taskigt tolkat av mig. Med sin formulering vill Aretakis väl egentligen bara slå ett slag för att materialism är något slag samhällsvetenskaplig tumregel, traditionellt fångat i frasen ”basen bestämmer överbygganden”. Och det faktumet är ju verkligen fundamentalt.

Historiskt är det så att den marxistiska materialismen springer ur politiska lärdomar. Socialismen föds i kölvattnet av franska revolutionens misslyckande. Den föds när ett antal personer inser att vi inte kan bygga ett bättre samhälle genom att avskaffa eliten, införa en ny grundlag och börja kalla varandra medborgare. Nej, vi måste jobba nerifrån och upp. Det måste komma en andra revolution som förändrar de ekonomiska och sociala villkoren – en samhällsomdaning som omformar basen.

När Marx och Engels bygger sin kommunistiska organisation och skapar sina teorier är det på det materialistiska sättet de tänker: nerifrån och upp. Detta tankesätt gäller på alla områden. Vi måste ha kunskap om miljön för att förstå hur en viss bestämd ekonomi fungerar, vi måste ha kunskap om ekonomi för att förstå det sociala, det sociala för det kulturella, det kulturella för det mentala.

Det är oturligt att när Aretakis ska ge mig och läsaren ett exempel på hans marxistiska tänkande så skriver han att ”nyliberal politik” är orsaken till dagens samhällssituation. Men se nyliberalism är en ideologi, en del av överbygganden. Jag har förståelse för att man som politisk redaktör tycker det är lättare att peka på felaktigheter i överbygganden och det är kanske som det ska vara, men en mer kosher marxistisk samhällsanalys siktar ju in sig på den socioekonomiska verkligheten och förstår framgången för ideologier utifrån det.

Det är oturligt att när Aretakis ska ge mig och läsaren ett exempel på hans marxistiska tänkande så skriver han att ”nyliberal politik” är orsaken till dagens samhällssituation. Men se nyliberalism är en ideologi, en del av överbygganden.

Den allvarligaste svagheten i det Aretakis skriver gäller dock att han begränsar marxismens materialism till en samhällsvetenskaplig analys. Det är sedan länge en inte ovanlig uppfattning, likafullt reduktionistisk. Nerifrån-och-upp gäller nämligen inte bara för samhällsanalys och samhällsbygge, det materialistiska synsättet gäller även för synen på människan. Och det är precis det som debatten har handlat om, en materialistisk syn på människan, inte att till exempel jag skulle vilja förklara Sverigedemokraternas framgångar med hänvisningar till kromosomrubbningar i den svenska folkstammen.

Det är ett problem att marxismen reduceras till enbart samhällsanalys och detta blir akut i tider när stora delar av samhällsvetenskaperna domineras av en idealistisk strömning där allt är ”föreställningar om”. Därmed kommer människans ”andra natur”, dvs den socialt skapande och skapade människan, att dölja existensen och betydelsen av ”den första naturen”. Också människans relation till den yttre naturen och hennes konkreta relation till den – dvs arbete – uppmärksammas mindre, om alls.

När många samhällsvetare går vilse i idealismen och reducerar verkligheten till ”föreställningar om” är det inte konstigt att folk lyfter på ögonbrynen (finns verkligen inte ”kön”, ”tradition”, ”klass”?), men det för i alla fall det goda med sig att naturvetenskapliga forskare, såsom Patrik Lindenfors, Erik Svensson och Jerker Vinterstare, kan kliva fram och bidra med kunskap som känns vederhäftig och relevant.³ Vad gäller kön tycks de i stort sett överens (om än inte om termen binärt). Skönt!

När många samhällsvetare går vilse i idealismen och reducerar verkligheten till ”föreställningar om” är det inte konstigt att folk lyfter på ögonbrynen, men det för i alla fall det goda med sig att naturvetenskapliga forskare, såsom Patrik Lindenfors, Erik Svensson och Jerker Vinterstare, kan kliva fram och bidra med kunskap.

Jag har emellertid ett problem med deras synsätt och det gäller skillnaden mellan vetenskapens syfte och de syften som finns i det vardagliga livet. Den naturvetenskapliga förklaringen till kön är förvisso intressant, men ruckar inte det faktum att vi i vardagen talar om kön, man och kvinna, för att beskriva två sorters människor som kan få barn ihop. Behöver det fördjupas av naturvetare? I viss sammanhang säkert, i andra nog inte. En materialist vill inte använda ord som saknar motsvarighet i verkligheten – ja, självaste begreppet materialism har bland annat tillkommit för att kritisera religiösa, vidskepliga och pseudovetenskapliga föreställningar som leder mänsklighetens vilse genom att helt enkelt vara felaktiga och därmed verkningslösa.

Men det innebär inte att vardagsorden måste exakt motsvara de vetenskapliga. För ”materialister och realister” är kön och ras ”helt och hållet empiriska frågor”, skriver Svensson, men i andra sammanhang kommer andra aspekter in som gör att det är mer användbart med mer generella termer och förenklingar. På vilket sätt den vetenskaplig kunskapen och terminologi bör influera vardagens och politikens språk är emellertid en fråga som i alla fall inte jag kan ge något kort och bra svar på.⁴

Biologerna har också kommenterat rasbegreppet. De anser att det saknar vetenskaplig grund. Ämnet kom alltså upp för att Aretakis buntade ihop användningen av ”ras” med diskussionen om kön och varnade för detta. Jag har däremot tagit intryck av bland annat Tobias Hübinettes argumentation i Den svenska färgblindheten (2023) att termen är svår att klara sig utan när man kartlägger vissa former av fördomar och diskriminering.

Jag har dessutom alltsedan min avhandling intresserat mig inte bara för rasforskningens historia, utan också för de arkeogenetiska rön som håller på att skapa en ny bild av mänsklighetens historia. Där används hela tiden på osystematiskt sätt något som minner om det gamla rasbegreppet. Och så finns det detta med vissa, enligt många tycks det försumliga, medicinska skäl att kategorisera oss i stora genetiska populationer. Slutligen måste man väl erkänna att dessa tre saker inte är helt oberoende av varandra.

Biologernas huvudsakliga skäl för att ogiltigförklara ”ras” går i stort ut på att det inte finns några tydliga avgränsningar för att tala om raser. Det här väcker svåra frågor om kategorisering: det faktum att det finns oklara gränser gör ju inte att vi klarar oss utan kategorier.

Biologernas huvudsakliga skäl för att ogiltigförklara ”ras” går i stort ut på att det inte finns några tydliga avgränsningar för att tala om raser. Gränserna mellan populationerna är oklara, allt är ”luddigt”, det är inte ”entydigt”. Samtidigt som, som Lindenfors skriver, allt ju kan dras till sitt yttersta och helt reduceras och då är alla människor afrikaner eller är vi alla däggdjur.

Det här väcker svåra frågor om kategorisering: det faktum att saker och ting förändras, att det finns oklara gränser och ”blandningar”, gör ju inte att vi klarar oss utan kategorier. Bara för att det finns skånska, boysenbär och labradoodle-hundar så är ju inte automatisk danska och svenska, hallon och björnbär och labradorer och pudlar ”ogiltiga” kategorier. De fångar ju fortfarande väsentliga saker av verkligheten. Det är som Lindenfors och Svensson skriver uppenbart att vad de kallar ”traditionella raser” är missvisande (så är ju till exempel khoisan-folk genetiskt lika olika andra afrikaner som de är olika icke-afrikaner och skillnaden mellan papuaner och aboriginer lär vara lika stor som den mellan ”vita” och ”gula” rasen).

Men vi måste använda kategorier och det är ett misstag att tro att enbart därför att det finns diffusa övergångar och undantag kan vi inte skapa kategorier som är användbara för våra syften. När det till exempel gäller språk är det solklart att uppdelningar i vad som är två språk (exempelvis tyska respektive holländska) är en praktisk uppdelning som inte riktigt håller vid en mer noggrann språkvetenskaplig analys.

Uppdelningen är lika fullt grundad på reella faktorer såsom uttal, och inte bara föreställd.⁵

Det faktum att de genetiska gränserna är suddiga och vi var och en är ett slags laradoodle-hund inom arten homo sapiens, så till vida att vi alla är ”blandade”, innebär inte att vi inte kan se att det under avgränsade historiska tider har funnit motsvarande labradorer och pudlar, dvs för tillfället, om tiotusentals år kan kallas tillfälle, differentierade människogrupper. Därvid är vi tillbaka till syftet med kunskapen.

För att förändra, gripa in och läka kan vi inte drömma och fanatisera, vi behöver kunskap. Det inkluderar kunskaper om människans biologiska mångfaldighet, en mångfald som liksom allt annat i världen uppvisar regelbundenheter och mönster.

Marxismen är ett projekt för att befria människan. Det innebär att förändra samhället, men det innebär också att gripa in i den långt ifrån alltid tillmötesgående naturen och ta hand om kroppen. För att förändra, gripa in och läka kan vi inte drömma och fanatisera, vi behöver kunskap. Det inkluderar kunskaper om människans biologiska mångfaldighet, en mångfald som liksom allt annat i världen uppvisar regelbundenheter och mönster. Vi kan inte tänka världen, än mindre förbättra den, om vi bara ser individer och skillnader och inte likheter, kategorier, grupper.

Men kanske stämmer det att ”ras” inte tillhör de ord som fångar verkligheten på ett bra sätt och som därmed kan hjälpa oss att orientera oss bättre och hjälpa oss att förändra saker till det bättre? Om vi på frågan ”Finns det?” klart och tydligt kan svara ja när det gäller kön, är det inte fallet vad gäller ras. ”Kön” må dessutom ha varit och är ännu en kategori som har använts för att förtrycka individer, men inte på samma ensidiga sätt som ”ras” har varit och ännu är det.

Relationen mellan den materiella verkligheten och våra sociala föreställningar är härmed invecklade och medan poängen med ”kön” är uppenbar för alla och envar, är poängen med ”ras” inte det. Det syfte som förmodligen bäst slår an hos Flammans och Parabols läsare är den samhällsforskningen som Tobias Hübinette & Catrin Lundström pläderar för. Alltså: för att komma undan rasistiskt förtryck behöver vi tala om ”ras”.⁶ Sven Widmalms bidrag till debatten är nog tänkt som en kritik av den strategin ⁷ Han påminner om att ”ras” har använts för onda syften, men det är ju knappast något som har gått Hübinette & Lundström förbi. Widmalm vet också att berätta att högerextrema personer nu återvänder till att prata ras.

Allvarligt talat tycker jag att vi i allmänhet ska strunta lite mer i vad våra motståndare tycker och tänker och allra minst ska våra kunskaper om hur de agerar fungera som ett tankeförbud för oss: det kan ju inte vara så svårt att hederligt bemöta de strategiska, kunskapsteoretiska övervägande som Hübinette & Lundström har gjort, istället för att anklaga dem och mig för att vilja ”trolla bort rasbegreppets giftiga historiska bagage”?

Vi kan naturligtvis inte per automatik svartlista alla termer som har använts för förtryckande syften (”demokrati”, ”nation”, ”kön”, ”socialism” etcetera), utan vi måste, precis som Hübinette & Lundström har gjort, fundera på om termerna kan användas i en vetenskaplig undersökning, vilken i sin tur kanske kan ligga till grund för emancipatorisk politik. (Min vilja att ifrågasätta om det måste vara nykonservativt att diskutera huruvida kön och ras är något verkligt, fångar Widmalm med orden att jag har skrivit en ”apologi för rasbegreppet”. Jag tänker utgå ifrån att Widmalm inte förstår innebörden av ordet han valt, ”apologi”, ty alternativen – att en professor i idéhistoria inte kan skilja på öppet idéutbyte och ett försvarstal eller att han helt enkelt är en osympatisk person – är sämre. Inte heller Flamman-redaktionens rubrik till Widmalms artikel, ”Rasvänstern saknar egna idéer” är speciellt, ska vi säga, kamratlig mot mig och Hübinette & Lundström.)

Vi kan naturligtvis inte per automatik svartlista alla termer som har använts för förtryckande syften (”demokrati”, ”nation”, ”kön”, ”socialism” etcetera), utan vi måste, precis som Hübinette & Lundström har gjort, fundera på om termerna kan användas i en vetenskaplig undersökning, vilken i sin tur kanske kan ligga till grund för emancipatorisk politik.

Marx och Engels utgick från upplysningens materialism i det att de föredrog metoder och bevis från vetenskapen före utläggningar och fromma förhoppningar från teologin, den kunskapsregim som dittills hade dominerat tänkandet. I linje med det framhåller marxister att sanningen – inte spekulationer, fantasier eller livslögner – gör oss fria. Den gör oss fria eftersom det enbart är genom att beskriva verkligheten, såväl naturen, kroppen som samhället, korrekt som vi kan förbättra världen.

Deras materialism handlade inte enbart om naturens materia, utan marxismen är en åskådning som är djupt intresserad av förändring och ”språng” i historien. Det innebär att vi måste ha en kronologi, nerifrån och upp: vi behöver kunskap om naturhistorien för att förstå ramarna för kulturhistorien; förhistorien för att förstå historien, antiken för att förstå senare samhälle osv

Ingen marxist tror därför ”att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer”. Faktum är att arten homo sapiens föds rakt in i en pågående kulturhistoria så till vida att homo erectus redan hade börjat tillverka yxor och prydnadssaker och göra upp eld. Kulturen är en del av den mänskliga naturen. Av den anledningen är en del formuleringar som jag använt ovan visserligen korrekta som grund, men inte som helhetsbild: vårt samhällsbyggande och vårt tänkandet har materiella grunder, men kan inte alltid direkt reduceras till dessa. Därför är marxismen en dialektisk materialism.

Det blir inte bra om vi försöker förklara människan med hjälp enbart av det som hon har gemensamt med de andra djuren, dvs överlevnadsinstinkt, sexualitet och hunger, och ignorerar det som är särpräglat för människan, dvs språk, konst, kultur och inte minst förmågan att med hjälp av arbete skapa historia. Detta är vulgärmaterialismens, inklusive biologismens, reduktionism. Men det blir inte heller bra om vi försöker förklara människan med hjälp enbart av det som är särpräglat för henne i jämförelse med de andra djuren och ignorerar det som hon har gemensamt med de andra djuren. Det är idealismens, inklusive socialkonstruktivismens, reduktionism.