En överenskommelse om maktdelning mellan den regerande chavismen och oppositionen skulle kunna ta Venezuela ur det dödläget som nu uppstått efter det omtvistade presidentvalet, menar den venezolanske oppositionsrådgivaren och ekonomiprofessorn Francisco Rodriguez.

Det var en överväldigande seger. När resultaten började trilla in från hela landet visade de att oppositionen vann med en marginal på mer än två mot en. Den en gång så kraftfulla politiska maskinen visade sig inte vara någon match för miljontals väljare som skickade ett tydligt budskap till sin auktoritära ledare: Din tid är ute.

Men trots jordskredssegern ignorerade det styrande partiet folkets vilja och ledarens allierade utropade honom till president.

Dessa händelser ägde rum i Polen 1989 under general Wojciech Jaruzelskis styre. Men de kunde lika gärna ha beskrivit Venezuela i efterdyningarna av presidentvalet den 28 juli. Fallen skiljer sig åt på viktiga sätt – till skillnad från Venezuelas Nicolás Maduro anklagades Jaruzelski aldrig för att ha förvanskat valresultatet (vilket jag är övertygad om att Maduro har gjort), och valet i Polen var ett val till den lagstiftande församlingen, som sedan utsåg Jaruzelski till president. Men jag tror att det finns något att lära av denna jämförelse, och särskilt av dess efterspel.

Riktade sanktioner, oljesanktioner och lättnader i sanktionerna. Belöning på Maduros huvud och militärt uppror. Check, check. Opposition har försökt med nästan allt, men inget av det fungerade.

Medan det internationella samfundet överväger hur man ska reagera på Maduros uppenbara valstöld, har en känsla av förståelig trötthet infunnit sig hos observatörer som hoppas på ett slut på hans långa, korrosiva och antidemokratiska styre. När allt kommer omkring verkar det som om antingen det internationella samfundet eller landets opposition har försökt med nästan allt. Riktade sanktioner mot regimens tjänstemän? Ja, det har man gjort. Oljesanktioner för att svälta ut regeringen på resurser? Det har man också försökt med. Lättnader i sanktionerna som ett incitament för att hålla fria val? Det fungerade inte heller. Sätta en belöning på 15 miljoner dollar på hans huvud? Försöka få till stånd ett militärt uppror? Check, check. Inget av det fungerade.

Alla dessa försök hade ett gemensamt huvudsyfte: att driva Maduro från makten. Och eftersom problemet med diktatorer är att de innehar makten illegitimt är det naturligtvis helt logiskt att vilja driva bort dem. Men vi får inte alltid som vi vill.

Det polska exemplet med att dela på makten kan inspirera Venezuela

Det är här det polska exemplet kommer in i bilden. I stället för att avgå efter den förödmjukande förlusten i parlamentsvalet kom Jaruzelski överens med den oppositionella Solidaritetsrörelsen. Jaruzelski skulle fortsätta att formellt leda regeringen som president och hans kommunistparti skulle också behålla kontrollen över inrikes- och försvarsministerierna. En ledare för Solidaritet skulle bli premiärminister och ha befogenhet att utse sitt kabinett.

Avtalet kritiserades hårt av många i oppositionen. Att dela makten med en diktator som de menade förtryckte och torterade dem var, menade de, moraliskt oacceptabelt. Men överenskommelsen fungerade i allt väsentligt. Jaruzelski avstod i stort sett från att använda sina exekutiva befogenheter, och det lade grunden för en av Östeuropas mest framgångsrika övergångar till demokrati, vilket innebar slutet på kommunismen i Östeuropa.

En nationell samlingsregering i Venezuela togs faktiskt fram av den amerikanska regeringen i mars 2020.

En utgångspunkt för att fundera över hur en nationell samlingsregering i Venezuela skulle kunna se ut togs faktiskt fram av den amerikanska regeringen i mars 2020. Planen kallades Democratic Transition Framework for Venezuela och innebar att ett statsråd skulle inrättas, ett organ som skulle ha representation från olika partier och fungera som den verkställande makten medan nya val anordnades.

Ramverket föreslogs för sent i det skedet av krisen i Venezuela, efter att USA hade ägnat mer än ett år åt att på ett orealistiskt sätt kräva att Maduro skulle lämna över makten till oppositionsledaren Juan Guaidó, som hävdade att han var landets legitima interimspresident.

Oppositionen skulle besätta ministerier med ansvar för ekonomisk politik och oljepolitik och Chavistas säkerhets- och inrikesministerierna.

Men det tjänar som en användbar utgångspunkt i dag. Konturerna av ett genomförbart maktdelningsavtal i Venezuela skulle sannolikt omfatta en uppdelning av ansvarsområden inom den verkställande makten. Oppositionen och opartiska experter skulle vara bäst lämpade att besätta ministerier med ansvar för ekonomisk politik och oljepolitik. Chavistas – namnet på anhängare av Maduros mentor Hugo Chávez – skulle kunna sitta kvar vid rodret för säkerhets- och inrikesministerierna. Parterna skulle behöva komma överens om en handlingsplan för att hantera landets humanitära och ekonomiska nödsituation, samtidigt som det internationella samfundet skulle kunna lova att ekonomiskt stödja den nya regeringens ansträngningar för ekonomisk återuppbyggnad.

Det finns tid innan nästa presidentperiod inleds den 10 januari att förhandla fram och lägga fram för väljarna, i en folkomröstning, ett projekt för en konstitutionell reform som skulle innehålla de garantier som krävs för att få ett nationellt avtal att fungera. Det skulle begränsa presidentens nuvarande befogenheter att underordna andra delar av statsapparaten sina beslut och därmed ge ett fast och trovärdigt åtagande om att en tillträdande regering kommer att följa och respektera maktfördelningen.

Endast den venezolanska staten kan garantera skyddet för tusentals regeringsvänliga ledare som fruktar vedergällning och förlust av politiska rättigheter i händelse av ett regeringsskifte.

Medlare som har försökt hjälpa till att förhandla fram ett avtal för en fredlig övergång i Venezuela har understrukit att effektiva garantier för förlorarna är en viktig del av ett sådant avtal. Men endast den venezolanska staten kan garantera skyddet för tusentals regeringsvänliga ledare som fruktar vedergällning och förlust av politiska rättigheter i händelse av ett regeringsskifte. Det bästa sättet att ge denna garanti är att se till att tjänstemän tillhörande chavismen förblir vid rodret för säkerhetsstyrkorna och åklagarmyndigheten, och genom att få den tillträdande regeringen att avstå från den makt den för närvarande har att upplösa rättsväsendet genom att sammankalla ett konstitutionellt konvent. President Biden bör erbjuda sig att backa upp detta avtal med ett åtagande om att benåda Maduro och andra regeringstjänstemän som för närvarande står åtalade för narkotikaterrorism i USA.

En överenskommelse om maktdelning efter ett val kan fungera som en politisk vapenvila som gör det möjligt för ett land att ta sig ur det dödläge som uppstått efter ett omtvistat val. I Kenya, efter att våldet efter det omtvistade valet 2007 lett till hundratals dödsfall, nådde båda sidor en överenskommelse som innebar att ministerposterna fördelades lika mellan dem, vilket så småningom ledde till ett effektivt styre och stora reformer. Närmare hemmaplan använde både Venezuela och Colombia maktdelningsavtal för att skapa stabilitet i sina framväxande demokratier på 1950-talet.

Skulle Maduro acceptera en överenskommelse om maktdelning? Nej, kanske inte.

Skulle Maduro acceptera en överenskommelse om maktdelning? Nej, kanske inte. Men ledare ger nästan aldrig upp makten frivilligt; de tvingas göra det när de står inför en splittring av sin regeringskoalition. Maduros koalition har hittills slutit upp kring honom till stor del på grund av rädsla för vedergällning om oppositionen kommer till makten. Ett avtal om maktdelning skulle göra det möjligt för dem att fortsätta att delta i landets politiska liv med rimliga garantier. Vänsterledarna i Brasilien, Colombia och Mexiko, vars politiska rörelser delvis inspirerades av Chávez, är bäst lämpade att förmedla till Maduros allierade att de kan återta arvet från sin rörelse genom att hjälpa till att bygga en väg ut ur landets nuvarande politiska dödläge.

Motståndet mot ett maktdelningsavtal kan också komma från oppositionen. Många inom oppositionen kommer att betrakta ett maktdelningsavtal som orättvist, orättfärdigt och oacceptabelt. Maduro förlorade valet, kan de hävda, och den enda förhandling som världen borde ha handlar om att han ska lämna ifrån sig makten.

Oppositionsledarna måste ställa sig frågan hur de ska kunna leva upp till sitt åtagande att föra demokrati och välstånd till Venezuela.

Men den fråga som oppositionsledarna måste ställa sig i detta läge är hur de ska kunna leva upp till sitt åtagande att föra demokrati och välstånd till Venezuela. Venezuela måste avvärja en nedstigning till vad som kan bli landets mörkaste period av auktoritärt styre. Låt oss hoppas att Edmundo González, Maduros motståndare i presidentvalet, och María Corina Machado, den karismatiska ledaren för oppositionsrörelsen, har det temperament och den vision som krävs för att förstå de kompromisser som måste göras för att förverkliga venezolanernas drömmar om demokrati.

Översättning: Francisco Contreras

Den spanske statsvetaren Juan Carlos Monedero, som var på plats vid det senaste presidentvalet i Venezuela, reflekterar över valresultatet och vad som ligger bakom oppositionens påståenden om valfusk.

Varför ägnar världen så mycket uppmärksamhet åt Venezuela? Vad har Venezuela som väcker så mycket intresse? Varför är Elon Musks tre prioriteter att stötta Donald Trump, hjälpa Netanyahu att massakrera palestinierna samt att fylla X med falska nyheter om Venezuela?

Två anledningar: Venezuela har olja och de har försökt staka ut en alternativ politisk väg bortom USA-hegemonin.

Få vet att man i Ecuador förföljer vänsteroppositionella med hjälp av korrupta domare, eller att presidenten i Peru är president genom en statskupp. Men om Venezuelas val skriver tidningarna varje dag. Varför har ett genomsnittligt land, med en liten BNP och inga militära konflikter med sina grannar, fått så mycket uppmärksamhet? Kan det vara så att detta visar på ett exempel på en ny reva i kapitalismen, den första sedan Sovjets fall?

Inför sandinisternas valseger 1984 drog sig den USA-styrda oppositionen ur valet och Washington kunde förkasta resultatet och fortsätta kriget.

Låt oss ta en avstickare till Nicaragua. Professorn och diplomaten Augusto Zamora skrev förra veckan att USA oavbrutet har försökt störta sandinistregeringen ända sedan den tog över 1979.¹ År 1984, mitt under USA:s brutala militära intervention, insåg sandinistregeringen det kloka i att utlysa val som skulle sätta stopp för anklagelserna om att landet var en “diktatur som förtryckte sitt folk”. Eftersom ekonomin fungerade och nicaraguanernas levnadsstandard hade förbättrats var det ingen högoddsare att sandinisterna skulle vinna valet. Inför dessa utsikter drog sig den USA-styrda oppositionen ur valet, vilket gjorde det möjligt för Washington att förkasta resultatet och fortsätta kriget. Det gjorde ingen skillnad att alla internationella observatörer erkände att processen var rättvis.

I valet i Nicaragua 1990 ställde oppositionen upp igen och framställdes som de enda som kunde få slut på kriget. De vann. Contras upplöstes och de amerikanska investerare fick sitt. Vem som helst ser att detta är mycket likt det som händer i Venezuela.

USA:s påtryckningar blev allt värre. De stöttade ett väpnat uppror, Contras, som delvis finansierades med narkotikahandel och som ödelade landet. År 1990 hölls nya val i Nicaragua, mitt i en ekonomi som hade förstörts av kriget. Som om inte det vore nog hotade USA med att om sandinisterna vann igen skulle kriget fortsätta. Jag minns en sandinistisk mor som i tårar röstade på oppositionen för att kriget skulle ta slut så att hennes kvarvarande son inte skulle dö. Oppositionen, som återigen organiserades av USA, ställde upp i valet denna gång och återupplivade diskursen om “demokrati och frihet mot diktatur”. De finansierades till bristningsgränsen och framställdes som de enda garanterna för att få slut på kriget, och de vann. Contras upplöstes sedan, de gav bort landet till amerikanska investerare och de nationella kollaboratörerna delade på smulorna. Vem som helst med en gnutta anständighet ser att detta är mycket likt det som händer i Venezuela.

Valet i Venezuela den 28 juli: en ojämlik kamp

Valet i Venezuela ägde rum den 28 juli. Nicolás Maduro kunde ha gjort en Zelensky och låtit bli att utlysa valet med hänvisning till den ekonomiska blockaden och de internationella sanktionerna, som har haft samma effekt på landets ekonomi som tre stora depressioner i USA. Han skulle kunna ha hävdat att krisen förhindrade de minimivillkor för konkurrens som krävs för att genomföra ett demokratiskt val där alla kandidater skulle ha samma möjligheter.²

Detta är inte en obetydlig punkt, eftersom de som ställer enorma krav på ett olydigt land är mycket slappa när det gäller att kräva samma sak av de konservativa. Jag anser dock att vänstern gör rätt i att kräva att demokratiska formaliteter uppfylls och att den bör vara samvetsgrann i försvaret av de mänskliga rättigheterna. Inga ursäkter.

Maduro utlyste dock valet, i vilket deltog nio oppositionspartier utöver regeringsalliansen Gran Polo Patriotico (där Nicolás Maduros parti PSUV ingår). Den oppositionella Plataforma Unitaria Democrática (PUD), Edmundo González och María Corina Machados vallista, nonchalerade resten av oppositionen. Machado är diskvalificerad från att delta i val efter att hon ha begått brottet att från Panama uppmana till en amerikansk militär intervention i landet. Ett faktum som vanligtvis döljs eller ursäktas i västerländsk media. Oppositionens naturliga kandidat borde ha varit Manuel Rosales, guvernör i delstaten Zulia, som tidigare ställde upp mot Hugo Chávez. Men efter påtryckningar från Machadofalangen och USA, valdes till slut en äldre man, Edmundo González Urrutia, som var en garanterad nickedocka till Machado.

Machado är diskvalificerad från att delta i val efter att hon ha begått brottet att från Panama uppmana till en amerikansk militär intervention i landet. Ett faktum som vanligtvis döljs eller ursäktas i västerländsk media.

González är diplomat och var nummer två på Venezuelas ambassad i El Salvador när dödspatrullerna spred skräck i landet. Ambassaden har beskyllts för att ha medverkat i terrorn.³ Det är uppenbart att González kände till dessa barbarier och ambassadens medverkan. Det var förmodligen därför USA föredrog honom som kandidat. Som ambassadör i Argentina erkände han kuppmakaren Carmona Estanga som störtade Chávez år 2002. På samma sätt erkände både han och Machado Juan Guaidó som president trots att han aldrig ställt upp i ett presidentval eller uppfyllt någon demokratisk formalitet.

Den venezolanska oppositionen som företräds av Machado och González har aldrig haft något demokratiskt kall. Deras påståenden om valfusk är därför en fortsättning på de påståenden om valfusk, alltid åtföljda av kuppförsök, som de har använt sig av sedan Chávez fick bort högern från regeringsmakten i Venezuela. Att framställa dem som “frihetskämpar” är en förolämpning mot sanningen och det sunda förnuftet.

Oppositionens manus skrivs alltid utomlands

Oppositionen med Machado och González i spetsen har handlat enligt ett välskrivet manus. När de väl hade gått med på att delta i valet och därmed underordna sig Venezuelas vallagar, började de i alla västerländska medier publicera opinionsmätningar som visade att González skulle vinna. På så sätt förbereddes anklagelserna om valfusk. Dessa publicerades i, nota bene, samma medier som försvarade att det fanns massförstörelsevapen i Irak, som menade att Lula var en tjuv som förtjänade att sitta i fängelse, som hävdade att Rafael Correa var skyldig, som förföljde Podemos i Spanien och i dag försvarar det israeliska folkmordet på palestinier i Gaza. Opinionsmätningar har blivit ett performativt vapen som syftar till att uppfinna verkligheten.

Oppositionen menade från början att de inte skulle acceptera valresultatet.

När valkampanjen väl hade inletts, förklarade Machado och González vid en presskonferens att de inte skulle acceptera det valresultat som redovisades av valmyndigheten CNE. De skulle bara acceptera de uppgifter som de själva hade tillgång till. Med andra ord återvände de till Venezuelas förflutna, där alla partier hade sina egna valprotokoll och jämt och ständigt bestred valresultaten. Det logiska att göra, om man inte litade på valsystemet – var ju att dra sig ur. Men det gjorde oppositionen i valet 2018 och det gav inget resultat.

Valsystemet i Venezuela

Faktum är att under mer än 20 år och 32 val har valfusk aldrig kunnat bevisas i Venezuela. Faktum är att valsystemet, som är elektroniskt och krypterat, är omöjligt att manipulera, vilket samtliga opartiska experter har intygat.

Här är det värt att klargöra något som inte alltid förstås. I Venezuela under den s.k. fjärde republiken (1953-1999) fungerade principen ”valprotokoll vinner över röster” (acta mata voto) så att de två största partierna garanterade sin seger genom att manipulera valprotokollen. Därför är nu röstningen i Venezuela elektronisk, och det vi kallar “valprotokoll” (som i de flesta av våra länder är det dokument som upprättas i vallokalerna efter att vallokalerna stängts, rösterna räknats fysiskt och resultatet undertecknats av vallokalens medlemmar och vittnena) i Venezuela är det som dikteras av var och en av de 30 026 valmaskinerna i varje vallokal. De granskas före, under och efter valet. Där, i de elektroniska valurnorna, finns sanningen om valet.

När vallokalerna stänger, sätter varje partirepresentant sin underskrift direkt i valmaskinen och, samtidigt som resultatet skickas till den nationella valmyndigheten CNE, får varje partis representant en kopia. Det finns således bara en rösträkning och det är samma som både CNE och partierna får. Men se upp: detta valprotokoll som skickas till partierna tjänar bara till för att verifiera att CNE:s rösträkning är korrekt, men det har ingen juridisk giltighet. Det kan nämligen förfalskas. Vilket är vad González och Machado har gjort genom att ladda upp falska valprotokoll på en webbplats, som nu ingen vill ta ansvar för eftersom den som gjort det har begått ett brott.

När medborgarna röstar i Venezuela bekräftar de sin identitet elektroniskt genom ett fingeravtryck. Sedan röstar de på en skärm och rösten skickas krypterad till CNE. Väljaren får också en utskriven lapp med sitt val efter att ha avlagt sin röst, som man lägger i en kartong när man går (kom ihåg att “valurnan” är själva maskinen, inte kartongen). I 54% av vallokalerna öppnas slumpmässigt utvalda papplådor och rösterna räknas. Ett annat protokoll upprättas då, som undertecknas av samtliga medlemmar i vallokalen och de närvarande partirepresentanterna. Det skickas i samma kuvert som det officiella protokollet som kom ut ur den elektroniska valurnan. I slutändan måste allt sammanfalla: antalet väljare som deltog i varje vallokal, resultatet från valurnan med de röster som avgivits för varje kandidat, partirepresentanternas kopia på valprotokoll och, i 54 procent av vallokalerna, den fysiskt räknade rösten från de valurnor som har öppnats. Det kan inte förekomma något fusk.

Men oppositionen hade, som vi sade, en förutbestämd plan.

När oppositionen väl hade sagt att den inte skulle acceptera CNE:s resultat, fanns det inget bättre än att ingripa i resultatet. På söndagseftermiddagen utsattes CNE för en brutal cyberattack, vilket rapporterades och bevisades, även om det finns de som envisas med att ifrågasätta det. Det amerikanska företaget Netscout och det ryska företaget Kaspersky har intygat att Venezuela har varit det mest cyberattackerade landet under juli och augusti. Trettio miljoner attacker per minut. Attacker som finansieras av utländska agenter, något som tidigare pekats ut som en vanlig amerikansk praxis av visselblåsaren Edward Snowden.⁴

När oppositionen hade sagt att den inte skulle acceptera CNE:s resultat, fanns det inget bättre än att ingripa i resultatet. CNE utsattes för en brutal cyberattack.

CNE kunde alltså inte rapportera valresultatet. Då kom oppositionen PUD ut med sina så kallade valprotokoll. Flera talespersoner, bland dem María Corina Machado och Edmundo González, hävdade att de hade protokollen. Alla hävdade de att de vunnit, även om de sinsemellan angav olika procentsatser. I verkligheten måste de ju ha haft 100 procent av resultaten, eftersom de hade partirepresentanter i alla vallokaler. En siffra som angavs var 70 mot 30, något som till och med högerns valexpert par excellence, Durán Barbá, gick ut och förnekade och sa att detta var en fälla. Något som var uppenbart iögonfallande var att högerns siffror tillskrev González och Maduro samma resultat i alla delstater. Maduros valgeneral Jorge Rodríguez sade: “Det är märkligt att i landets 23 delstater och 335 kommuner skulle González ha fått 63 procent och Maduro 30 procent. Det är matematiskt omöjligt.” Nej, det är definitivt inte möjligt att resultatet skulle kunna upprepas identiskt i alla regioner. I dag vet man att en stor del av de protokollen som presenterades på den webbsida som låg till grund för högerns argument var förfalskningar.

Något som var uppenbart iögonfallande var att högerns siffror tillskrev González och Maduro samma resultat i alla delstater.

När det gäller anklagelserna om matematisk inkonsekvens i CNE:s första valrapport, när den kämpade för att ta sig ur cyberattacken, måste det sägas att i och med att valresultatet ställdes under en rättslig granskning sätter de bevis som lagts fram inför Högsta domstolen stopp för alla misstankar. Den relevanta frågan, och en fråga som gäller både regeringen och oppositionen, är varför Edmundo González inte har lagt fram valprotokollen som han påstår sig ha, för Högsta domstolen.

Nästa steg i planen: skapa kaos

Syftet med oppositionens plan var att likställa Venezuelas regering med Daniel Ortegas i Nicaragua, så att en stor del av världens vänster, som har dragit tillbaka sitt stöd till den nuvarande sandinistregeringen, skulle göra detsamma med Venezuela. Men för det skulle något mer än “bara” valfusk krävas. Två- eller trehundra döda på gatorna dagarna efter valet skulle göra susen.

Någon betalade följaktligen hundratals grupper för att gå ut på Caracas gator och orsaka förstörelse, aggression och död. Vissa anställdes i Colombia, andra rekryterades från marginaliserade sektorer, och andra, mer erfarna, hade varit redan inblandade i gatustrider tidigare. En stor majoritet av dem sitter häktade och har erkänt att de har agerat för pengar. De brände sjukhus, kliniker, bussar, fordon, polisstationer, rev ner statyer, attackerade populära radiostationer, dödade poliser och skadade ett hundratal (hälften av dem som skadades var poliser).⁵

Någon betalade följaktligen hundratals grupper för att gå ut på Caracas gator och orsaka förstörelse, aggression och död.

På ett smart sätt bad regeringen säkerhetsstyrkorna, liksom chavisternas folkrörelser, att inte svara med våld, eftersom detta skulle leda till det “blodbad” som Maduro varnade för (och som media framställde som om det var hans hot och inte en varning för vad som skulle kunna ske som konsekvens av fascismens maktövertagande). Ett tjugotal dödsfall registrerades under dessa nätter. Antalet dödsoffer för dessa våldshandlingar kommer att ingå i de rapporter som ska upprättas kring förekomsten av ett statskuppförsök, på samma sätt som säkerhetsstyrkornas efterlevnad av protokollen måste utredas. Men än en gång ljuger de som framställer häktningarna som godtyckliga handlingar. I Spanien, under demonstrationerna för Kataloniens självständighet, där det inte förekom våld, ställdes mer än 2 000 personer inför rätta.

När manuset misslyckas, bränns skeppen.

Men manusen kan också vara bristfälliga när de följs till punkt och pricka. Oppositionens plan har inte fungerat, och därför försöker den nu fokusera på det område där den är starkast, den internationella sfären. Även om det var sent släppte CNE resultaten när hacker-attacken var över. Faktum är att publiceringen av CNE-resultaten stoppade det allmänna sabotaget, så att gatorna på tisdagen den 30 juli hade återgått till det normala och många länder erkände resultatet.

Andra har förklarat sig beredda att acceptera vad valdomaren än beslutar, samtidigt som de kräver öppenhet i offentliggörandet av resultaten för att sätta stopp för alla misstankar eller egennyttig manipulation. Men vi upprepar: oppositionen har aldrig behövt officiella valprotokoll eller resultat för att utse “sina” presidenter.

Det var efter misslyckandet med det folkliga upproret som María Corina Machado beslutade att bränna broarna och uppmana till ett militärt uppror. I Spanien fängslades de katalanska politikerna för självständighet för mycket mindre. Det är märkligt att samma personer inom den spanska högern som vill ha ovillkorliga fängelsestraff för självständighetsförespråkarna kräver att Nicolás Maduro ska förhandla med en påstådd brottsling, María Corina Machado, vars enda dialog i vilket land som helst skulle vara med hennes advokat och med rättssystemet.

Det var efter misslyckandet med det folkliga upproret som María Corina Machado beslutade att bränna broarna och uppmana till ett militärt uppror.

Med 96,87% av rösterna räknade fastställde det andra CNE-protokollet Nicolás Maduro som vinnare. Gapet ökade jämfört med den första räkningen och gav Maduro 51,95% mot González Urrutias 43,18%. Valdeltagandet uppgick till 59,97% av de röstberättigade, vilket motsvarar cirka 12 miljoner personer. Men trots tillkännagivandet från valdomaren fortsatte manuset med “färgrevolutionen”.

När delar av oppositionen ändå inte erkände valresultatet lämnade Maduro lämnade in en anmärkning till valkammaren i Venezuelas högsta domstol (TSJ), så att den högsta rättsliga instansen slutgiltigt och efter en utrednings- och kontrollprocess skulle kunna bekräfta resultatet av valprocessen den 28 juli.

Presidenten Maduro har talat om ett statskuppförsök, vilket har avfärdats av delar av oppositionen. Kontroversen måste lösas. Dödsfallen och förstörelsen finns där. Det kommer också att vara upp till TSJ att bedöma både de cyberattacker som CNE utsattes för och rubriksätta de handlingar som tydligt syftade till att snedvrida valresultatet.

Brasiliens, Mexikos, Colombias, Spaniens och andra länders begäran om att respektera det resultat som kommer från myndigheterna, liksom begäran om insyn i resultaten, verkar förnuftig. Låt oss inte glömma att resultaten i Venezuela dikteras av de elektroniska valurnorna. När man kan lägga dem sida vid sida med valprotokollen som partirepresentanterna har fått utskrivna, kommer diskussionen att kunna avgöras. Låt oss se på Mexico som exempel: Den 12 augusti fastställde den mexikanska valkammaren i Högsta domstolen resultatet som gör Claudia Sheinbaum till president (två månader efter valet). På samma sätt är det upp till Venezuelas högsta domstol, i synnerhet dess valkammare, att utfärda det beslut som bekräftar vem som är vinnare av valet i landet.

Det är inte första gången som den venezolanska oppositionen utser en president vid sidan om valet. Den har gjort det tre gånger – Carmona Estanga, med Guaidó och nu med González.

Det är inte första gången som den venezolanska oppositionen ignorerar valresultatet, utser en president vid sidan om valet (den har gjort det tre gånger, med Carmona Estanga, med Guaidó och nu med González), skapar våld på gatorna, tillskriver regeringen våldet, utför sabotage och uppmanar delar av armén att resa sig för att bryta sin konstitutionella ed.

Men det finns inte längre en intern tvist i Venezuela. Resultatet från Högsta domstolen bör även sätta stopp för de internationella påtryckningarna.