Om man ser till den litteratur som släppts om metoo på senare år kan man få intrycket att uppropen gick för långt. Inte konstigt, med tanke på det som hände Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson, menar Parabols kulturredaktör Aleksa Lundberg. Men varför är alla som tidigare var så högljudda nu så tysta?

Gick metoo för långt?

Om man ser till den litteratur som släppts i ämnet på senare år kan man få det intrycket: Åsa Linderborgs Året med 13 månader, Lotta Fristorps Benny, drevet, döden och – nu senast – Johan Hiltons Den siste teaterdirektören. Alla tre beskriver metoo, mer eller mindre, som ett mediedrev som inte visste några gränser. 

Frågan är inte opersonlig för undertecknad. Jag var en av alla skådespelerskor som vittnade om sexövergrepp under hashtagen Tystnadtagning i Svenska Dagbladet 2017. Jag var också en av alla hundratals kvinnor som läste en kollegas vittnesmål på Södra Teatern samma år, för att uppmärksamma magnituden av vissa mäns svinigheter i branschen. 

Jag blev även uppringd av en representant från uppropet mot Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson, som senare publicerades i Aftonbladet, och fick frågan ”Har du något på Benny?”. Lyckligtvis tackade jag nej, trots att jag vid tidpunkten hyste visst agg mot nämnde vd.

Jag blev till och med lovad att han personligen skulle leta roller som passade mig. Bara för att senare kallt bli ignorerad.

Som nybakad 27-årig skådespelare, rykande färsk från scenskolan i Göteborg, hade jag vid ett flertal tillfällen blivit uppkallad på teaterchefens kontor för att diskutera min eventuella framtid på teatern. Jag blev till och med lovad att han personligen skulle leta roller som passade mig. Bara för att senare kallt bli ignorerad.

”Benny är hal som en ål”, sa en kollega som försökte få mig att förstå att det kanske inte skulle bli något av löftena. Jag vägrade att tro på det, ända tills det var uppenbart att jag blivit förd bakom ljuset, som jag upplevde det.

Vid tidpunkten var jag övertygad om att jag blivit ignorerad för att jag är transsexuell. Inte en riktig kvinna således och skulle därför aldrig passa på Stockholms stadsteaters populära scener. Där började mina bittra, negativa känslor mot Benny Fredriksson. Inget av detta har dock med sexuella trakasserier att göra och jag var –tack och lov– tillräckligt nykter att se det när representanten från uppropet, det som senare trycktes i Aftonbladet, ringde. 

Samtliga boktitlar om drevet mot Benny Fredriksson, ett drev som slutade med att han tog sitt liv, betonar att metoo-uppropen, som poppade upp under allsköns hashtags efter skådespelerskornas initiativ, lyfte en viktig fråga som samhället måste adressera och att detta till en början gjordes utan att namnge. 

Det knepiga med människans psyke är att en kollektiv vrede inte tycks kunna slockna utan syndabockar som förs till stupstocken.

Det knepiga med människans psyke är att en kollektiv vrede inte tycks kunna slockna utan syndabockar som förs till stupstocken. Utpekade män var tvungna att bli av med jobb, rykte och heder för att ge det arga, ansiktslösa kollektivet känslan av förändring. Även om större samhällsproblem, som patriarkatet, aldrig kan kokas ned till och skyllas på några få utpekade. 

Sju år efter att metoo briserade står vi nu i eftertankens kranka blekhet. Många av oss skamfyllda efter självmordet som blev kulmen för det hela. Även vi som inte aktivt bidragit med anklagelser mot enskilda eller hårda ord i sociala medier har en känsla av att vi indirekt lät det gå för långt. Vi var tysta när det verkligen gällde. Såg kanske poänger med att peka ut. Tyckte oss förstå att det var för en större sak. Ett exempel på hur makt missbrukas och ”äntligen ställs skyldiga till svars”. 

Trycket var vid tidpunkten så starkt att det upplevdes som omöjligt att stå emot. Starka underströmmar ryckte med sig allt och alla som kom i dess väg, i namn av rättvisa och att nya tider stod för dörren. 

En tanke vägrar lämna mig och ekar i huvudet: ”Behövs offer för att göra en förändring?”

Det offentliga samtalet om metoo, som var så påtagligt när uppropen pågick i tidningsspalter och tv-program, är snudd på obefintligt.

Böckerna jag nämner bidrar med historieskrivning och samlade tankar, men det offentliga samtalet om metoo, som var så påtagligt när uppropen pågick i tidningsspalter och tv-program, är snudd på obefintligt. Någon bokrecension där recensenten passar på att komma med någon fundering här. En krönika som avhandlar ämnet publiceras där. I övrigt verkar det som att de flesta av oss bara vill glömma och gå vidare. Är det skammen och insikten om allvaret som gör att de flesta nu är så tysta, och låter några få skriva fram det som är på väg att bli sanningen om metoo utan protester?

Meningen var ju från början inte att peka ut, metoo var större än så, men den kollektiva ilskans logik ledde upprorsmakarna oundvikligen dit. Huvuden var tvungna att rulla för att revolutionen skulle bli fulländad. Det är, om inte omöjligt, så snudd på omöjligt, vad det verkar.

Innan utpekandena postade Tystnadtagning inlägg i sociala medier med budskapet ”Vi vet vilka ni är”. En första varning om att namn fanns att läcka, kan man tolka det som. Det var en befriande känsla som gjorde många av oss rusiga och höga på oss själva. Vi hade folkets ögon och öron och passade på att drämma till med hotelser. För att riktigt pränta in i männen att de inte kommer undan längre. Att det är färdiglekt. En början på det som skulle följa, ingen händelse är isolerad. 

Vi hade folkets ögon och öron och passade på att drämma till med hotelser.

Det är få som nu vill erkänna att de var en del av det som kritiseras. Tystnaden från de tidigare så aktiva och högljudda låter oss veta att slutsatserna i, kanske framför allt, Fristorps och Hiltons böcker är de korrekta, men att ingen har haft för avsikt att skada någon annan. Det är ett självbedrägeri. Cancelering är i vår tid likställt med offentlig avrättning. Fenomenet skapar levande döda, ovälkomna i den ställning som de ägnat år av sina liv åt att uppnå. Misshagliga skräpmänniskor med arbetsförbud, praktiskt taget.

Samtidigt är det inte hela sanningen. Kvinnornas vrede uppstod inte bara på sociala medier och ångade på, bara för att. Det är sant att kvinnor i skådespelarbranschen, för att ta det som exempel, tvingats förhålla sig till mäns maktpositioner och behövt smyga runt dem som katten kring het gröt. Små som stora övergrepp har ägt rum, utan att ansvariga har reagerat nämnvärt. Pengar, kändisskap och status har spelat sin roll i detta. Kamratanda också. Kvinnoförakt, såklart. ”Det var väl inte så farligt.”

Men det finns också de som vittnade och egentligen aldrig har utstått några allvarligare övergrepp, som passade på och försökte klättra i den nya hierarkin, där girlpower och normkritik utgjorde statusmarkörer. Och de gjorde det för att det var möjligt. Opportunism helt enkelt. 

Bråk inom Tystnadtagning förekom. ”Det här perspektivet missar ni!” Det gastade också jag om till en början. Transperspektivet rymdes inte, ansåg jag. Men jag har slutat skrika. För att allt inte handlar om mig. För att det är omöjligt att fixa alla problem på en och samma gång. Metoo handlade om kvinnors utsatthet för sexuella trakasserier, det är tillräckligt för ett upprop.

Men jag har slutat skrika. För att allt inte handlar om mig. För att det är omöjligt att fixa alla problem på en och samma gång.

Det jag uppskattar med Linderborgs, Fristorps och Hiltons böcker är att de eftersträvar att ge en så ärlig bild av det som skedde under metoo-året och i fallet Benny Fredriksson som möjligt. Linderborgs dagbok beskriver en tid då hon axlade en märklig särställning som metoo:s främsta kritiker samtidigt som hon ironiskt nog blev den som begick det grövsta övergreppet under nämnda hashtag. Fristorp skildrar sitt nära samarbete med Fredriksson och egna minnen från den sista tiden. Hiltons bok har ambitionen att sammanfatta teaterchefens liv och öde, genom djuplodande research om bakomliggande drivkrafter från barndomen och tungt intervjuunderlag med familj, vänner och kollegor. 

Efter att ha läst alla tre finns pusselbitar som på ett djupare plan får en att förstå de psykologiska mekanismer som ledde fram till den tragiska utgången. Inte minst Benny Fredrikssons barndom i Midsommarkransen och hans strävan efter att få tillhöra en annan värld än den han kom ifrån. 

Något att dra lärdom av, för i sociala mediers tidevarv lär det inte vara sista gången något liknande sker. Förhoppningsvis har vi då lärt oss att allt inte handlar om oss själva, att det finns nyanser och att ingen enskild människa kan ställas till svars för större samhällsproblem.

Och kanske har vi redan lärt oss den läxan? Är det därför alla vi som tidigare var så högljudda nu är så tysta?