Sjömannen och fiskaren Charlie Andreasson från Styrsö bodde i Gaza året 2013-14. Han arbetade med att renovera en fiskebåt som skulle trotsa blockaden inifrån. Sabotage och bomber sänkte båten, men Charlie Andreasson blev kvar under bombningarna av Gaza 2014. Varje månad publicerar vi ett utdrag ur hans Dagbok från Gaza, som ger en bild av Gaza för tio år sedan.

Gaza, 19 november 2013.
Ytterligare två fiskare har arresterats. Ännu en liknande historia. Bara andra namn. Jag tvekar innan jag delar en taxi med en italiensk aktivist och journalist för att ta mig till norra Gaza för att höra deras historia. Hur många gånger kan jag skriva samma historia med endast minimala ändringar, frågar jag mig.

Denna gång heter fiskarna Ammar Asad al-Sultan och Mohsen Zayed, 19 respektive 25 år. Fem på eftermiddagen paddlade de som så många gånger förr ut med sin hasaka och satte sina nät ungefär en sjömil från kusten, långt innanför den gräns Israel ensidigt har proklamerat som förbjuden att passera för dem vars vatten den dras över. Men det innebär inte att de är säkra där. Inte ens så nära land. Snart efter att de hade satt sina nät kom den israeliska militären, och utan någon som helst varning började beskjutningen.

De båda fiskarnas historia följer ett välkänt mönster. De tvingas klä av sig, och under hot om att skjutas tvingas de i vattnet för att en och en simma över till militärbåten.

Här hade jag kunnat lägga ifrån mig pennan för att kopiera tidigare berättelser. Om hur de dras upp, förses med buntband runt händer och fötter, huvan som träs över deras huvuden, hoten och förödmjukelsen, förhören och påståendet att de varit i förbjuden zon, deras hasaka som tas i beslag, deras enda försörjningskälla. Utfrågningen om deras familjer, släkt och grannar, politiska tillhörighet, förhörsledaren som redan vet hur många syskon de har och som pekar ut deras hus på en karta. Lånen på båten och redskapen som nu inte längre kan betalas.

Men jag fortsätter att skriva, fast jag vet vad som kommer att sägas härnäst, och är närmast tacksam för de små variationer som trots allt finns som att de kedjades fast i fören medan militären fortsatte att patrullera i ungefär en och en halv timma innan de satte kurs mot Ashdod.

Tidigare under dagen var jag på Ministry of Information. Idag, den 19/11, är årsdagen av det senaste krigets slut. Det krig som skördade 191 palestiniers liv, och om jag inte missminner mig, 9 israelers. Ett krigsslut där det lovades ett slut på beskjutningar och arresteringar av palestinska fiskare på deras av Israel tillåtna vatten. Ett löfte som ännu inte har uppfyllts.

Men jag fick också reda på en mycket intressant detalj. Förutom att angreppen mot fiskarna har eskalerat under de senaste två veckorna, och det medan fredsförhandlingarna pågår, så har de sett ett mönster i de senaste angreppen. Att Israel flyttar den norra gränsen djupare söderut så att buffertzon vidgas till ca 4 sjömil, och det är en siffra som stämmer väl överens med de uppgifter som de attackerade fiskarna ger.

Det innebär att fiskarna i norra Gaza inte ens kan få sina båtar i vattnet, än mindre bedriva sitt yrke.
Hur kan en hasaka innebära ett hot mot den israeliska statens säkerhet? Hur kan Israel hävda att dessa fiskare innebär ett hot och att arresteringar, beslagtagandet av båtar och redskap, hot och förödmjukelser, därför är nödvändigt? Hur får de få världen att tro på det? Hur lyckas de komma undan med det? Är världen så trött på dessa ständiga rapporter om israeliska övergrepp att världen inte längre hör dem?

Hur absurt måste det bli innan världen förstår att angreppen inte har med säkerhet att göra utan att på alla sätt förhindra Palestina att utvecklas ekonomiskt och därmed försvåra för att en ekonomiskt bärkraftig stat uppstår, att politiken bakom dessa angrepp är den samma som politiken bakom exportförbudet? Eller näst intill exportförbud; ett fåtal produkter tillåts emellanåt. Som då israelerna blir sugna på jordgubbar. Men fisk har de uppenbarligen själva. Och med hänvisning till staten Israels säkerhet tillåts inte palestinierna ha det.